Coronapandemin stoppar vårt traditionella nationaldagsfirande. Nästa år hoppas jag vi kan samla tusentals Kungsholmsbor och andra i Rålambshovsparken igen.
Som så mycket annat får nationaldagsfirandet ske i det lilla, privata formatet – och digitalt, på nätet. Digitalt blev också årets nationaldagstal från mig som Kungsholms-ordförande. Här ser ni en kortversion av filmen, och kan läsa mitt tal. Längst ned hela det filmade talet.
En annorlunda 6 juni
I dag är det Sveriges nationaldag och vi är vana att kunna fira den tillsammans. Här i Rålambshovsparken brukar det vara fullt av stånd med utställningar, mat, försäljning – och tusentals kungsholmsbor och andra som vill fira 6 juni. I år är det annorlunda, som så mycket annat i coronans tid. Fortsätt läsa ”Fira Sverige i coronans tid”→
Stockholm kan bli en ännu bättre plats att leva på – med plats för fler människor, och större frihet att forma våra liv. Jag kandiderar till kommunfullmäktige för att göra skillnad för stockholmarna.
Lokalpolitik står inte alltid i centrum. Mycket kretsar kring nationella och internationella frågor, som förvisso påverkar oss även i vår stad och stadsdel. Besluten som fattas i kommunen påverkar dock våra liv och vår vardag, varje dag. Är skolan bra för dina barn? Är biblioteket nära och öppet? Byggs det bostäder? Hålls parkerna i bra skick? Får de äldre en god omsorg? Hur fungerar det sociala skyddsnätet för de mest utsatta? Ger stadsmiljön och servicen utrymme att idrotta, umgås, trivas och roa sig – kanske hela natten lång?
Staden skapas av oss människor som bor där. Men våra förutsättningar påverkas av kommunpolitiken. Varje dag.
Parker är en väsentlig del av en tät, växande stad. Landstingsparken på Kungsholmen har stor potential att bli något betydligt bättre än i dag. Det uppmärksammar nu Liberalerna på Kungsholmen.
Människor i alla åldrar behöver platser för lek, förströelse, vila och aktiviteter. I en levande stad är det viktigt att sådana möjligheter finns i det offentliga – och i Sverige är vi kanske särskilt måna om att kunna vistas ute de ljusare månaderna på året. Grönskande, trygga parker är därför väsentliga delar av den täta, populära kvartersstaden. Vi liberaler på Kungsholmen har varit mycket aktiva i frågor om våra lokala parker, stränder och kajer. Nu tar vi tag i nästa: Landstingsparken. Vårt Kungsholmen och SVT Stockholm rapporterar om vårt förslag om att lyfta Landstingsparken.
Landstingsparkens södra del med Graverska huset.
Landstingshusets tomt är inte en offentlig park som staden kontrollerar på samma sätt som andra parker. Den är likväl öppen för allmänheten, och utnyttjas inte minst av många barn från olika förskolor med trånga eller obefintliga egna gårdar. Här finns grönska och planteringar, men också mycket asfalt. Mer borde kunna göras i en positiv dialog mellan staden och landstinget, tycker vi.
Liberalernas representanter i Kungsholmens stadsdelsnämnd har därför lagt en skrivelse som mynnar ut i nedanstående tankar och idéer.
Utveckla parkytorna och utöka grönområden och planteringar.
Säkerställ fysisk tillgänglighet och trygghet, med utgångspunkt att alla ska kunna röra sig i hela parken.
Minska bilvägar och parkeringar. Prioriterade för parkering bör vara långväga landstingsledamöter i länet och personer med särskilt parkeringstillstånd, men i övrigt bör utrymmet kunna minskas. Cykelparkeringar kan däremot utökas. Mindre och mer avgränsade bilvägar med funktion av gårdsgator skulle ge tomten en prägel av människors rörelse och aktivitet.
Minska asfalterade ytor, vändplaner mm som utnyttjas sparsamt i dag, till förmån för gångar i mindre skala, delvis med stensättning, givetvis med höga krav på fysisk tillgänglighet.
Skapa ytterligare lekpark, tillgänglig för förskolor i området men också alla barn även under veckodagar.
Gör parken attraktiv för rörelse och hälsa. Här kan finnas både gräsytor för utejympa och spontan rörelse under de varmare månaderna, och utegym kanske i en skuggigare del.
Parker ska vara fulla av grönska och folkliv – inte skräp. Fler sopkärl och möjligheter att återvinna kartong och glas behövs vid Hornsbergs Strand, menar vi i Folkpartiet.
Sol och folkliv har präglat åtminstone delar av sommaren i Hornsberg. Offentliga, avancerade toaletter är på plats, och badförbudet är äntligen hävt. Men mer behöver göras. Det gäller dels trafiksituationen, och dels nedskräpningen. Vi i Folkpartiet fortsätter att slå vakt om Kungsholmens parker och allas möjlighet att vistas och vara trygga där. Då måste det också gå lätt att plocka upp och städa efter sig. Överfulla papperskorgar och sopkärl är ett stort problem vilket alla som passerat Hornsbergs Strand efter en varm sommardag lätt kan konstatera.
Fler och större sopbingar, och återvinningskärl för framför allt glas och kartong, behövs. I senaste Vårt Kungsholmen skriver jag tillsammans med stadsdelsnämndens vice ordförande Maria Johansson och vår lokala ordförande Magnus Liljegren om Folkpartiets senaste förslag för att städa upp Hornsberg.
Vårt Kungsholmen 34/2015, 22 augusti. Foto Magnus Liljegren.
Sommaren blev kallare och blötare än många hoppats, men så snart solen och värmen kom tillbaka gav vi stockholmare oss ut i våra vackra parker, inte minst här på Kungsholmen. Hornsbergs Strand visade liksom i fjol snabbt sin popularitet. Tyvärr såg vi återigen en del trista effekter, inte minst i form av nedskräpning.
Vi gläds som många andra Kungsholmsbor åt både sol och folkliv. I år kom lyckligtvis de nya offentliga, självrengörande toaletterna äntligen på plats vid Hornsberg. Dessutom hade badförbudet äntligen hävts, vilket vi arbetat för i flera år. Men nedskräpningen förblir ett stort problem, som vi vill göra något åt.
De flesta som vistas på Hornsbergs strand försöker göra rätt och plocka med sig sitt skräp från gräsmattor och solytor – men det hjälper inte när sopkärlen inte räcker till. Mängder av fulla soppåsar och löst liggande skräp har samlats vid papperskorgar, även typen ”Big Belly” har snabbt blivit överfull. Flaskor och kartonger är en stor del.
Folkpartiet vill att Hornsbergs strand ska vara både tryggt och snyggt, för alla Kungsholmsbor och stockholmare. Vi välkomnar och efterlyser fortsatta och förstärkta insatser med polis-, hastighets- och parkeringsbevakning. Och vi kommer i stadsdelsnämnden efterlysa åtgärder mot nedskräpningen. Fler och större sopkärl behövs – och varför inte en återvinningsstation? Stockholmarna ska inte behöva fylla sopkärlen med glasflaskor och pizzakartonger, mitt i Stockholm.
Maria Johansson (FP)
vice ordförande Kungsholmens stadsdelsnämnd
Debattens stora frågor är inte alltid de största i verkligheten. Det visar sig tydligt när väljarna rangordnar de viktigaste Stockholmsfrågorna i valet. Skolan dominerar – och när det gäller stadsbyggnadsfrågor är det bostäder som är stockholmarnas fokus. Slussen är en marginalfråga.
STOCKHOLMARNAS VIKTIGASTE FRÅGOR. Enligt DN/Ipsos 10 september. Klicka för större bild.
För den som har följt Stockholmspolitiken det senaste året verkar Slussen som en av de absolut viktigaste frågorna – i debatten i allmänhet och i stadsbyggnadsdebatten i synnerhet. Det högljudda motståndet mot ombyggnaden av en, förvisso central, trafikplats i Stockholm har dock gett en mycket skev bild av verkligheten. Inte bara så att förslaget till ombyggnad, trots alla arga angrepp, verkar vara det mest populära alternativet – även i en märkligt formulerad opinionsundersökning. Den allra största skevheten gäller stockholmarnas intresse för hela frågan. Som dagens DN/Ipsos-mätning om Stockholmsväljarnas viktigaste valfrågor visar, är Slussen en väldigt marginell fråga. Att den ens kämpar sig upp till en procent är ett bevis på debattens livlighet. (Undersökningen finns inte på webben, men se bilden ovan).
INTE PRIORITERAD. Gustaf W:son Cronquists flygfoto från 1936 visar Slussens klöverblad i dess blomningstid. Den omfattande betongkonstruktionen, byggd för vänstertrafik, har aldrig utnyttjas till sin fulla kapacitet. Bild från Stockholmskällan.
Slussen-motståndarna må vara högljudda och finnas representerade i en del tongivande kretsar med tillgång till kultur- och debattsidor. Bland stockholmarna i allmänhet är det dock en annan stadsbyggnadsfråga som dominerar: Bostäder.
Det kan verka konstigt att bara sju procent anger bostäder i undersökningen – men svaren handlar om ”vilken samhällsfråga eller politisk fråga [som] är viktigast för dig när du ska bestämma hur du ska rösta i kommunalvalet”. Då är det inte märkligt att skolan överlägset hamnar i topp, följt av sjukvården. Det är de stora och dominerande frågorna för väljarna i Stockholm och Sverige. Bostadsfrågan kommer dock markant mycket högre i Stockholm än på andra håll i landet – och det är inte konstigt.
Fler bostäder, och hur vi bygger dem, är helt avgörande för vår växande huvudstads framtid. Ska nya invånare få plats? Ska vi skapa nya, goda stadsmiljöer där vi lär av historiens goda erfarenheter och dyrköpta misstag? Det är frågor som väljarna gör helt rätt i att prioritera, och att ställa till politikerna.
När svenska städer växer ökar trycket på de gröna ytorna. Fler bostäder och lokaler behövs, i tätare kvarter, men en bra stad handlar också om grönska och offentliga ytor. Parker, träd och torg behöver planeras från början.
URBAN GRÖNSKA. I Stockholm finns dessutom fördelen att använda vattenytorna som ger luft och ljus. Hornsbergs Strandpark. Foto: Holger Ellgaard, via Wikimedia.
I grunden är det en mycket positiv nyhet för en urbant inriktad person: svenska städer planeras och byggs nu med dubbelt så hög invånartäthet som de gamla stadskärnorna. I de gamla kvarteren bodde man förstås också betydligt tätare förr om åren; dagens svenska stadsbor kan vara glada över att inte behöva tränga ihop sig i ettor och dela toaletter och duschar, vilket var en verklighet för inte så många årtionden sedan i oupprustade innerstäder. Att 17 000 människor nu kan få plats på en kvadratkilometer vittnar om stadens styrka. Men det betyder också ett stort ansvar, för dem som planerar och bygger våra städer, att göra rätt. (SR Ekot: Grönytan sällsynt när hus byggs tätare.)
Vi ska inte bara bygga mycket. Vi ska också bygga bra. Och det handlar inte bara om god och varierad arkitektur (vilket på många håll lämnar en del övrigt att önska). Varningssignalerna om för lite grönska är värda att ta på allvar.
Låt oss först slå fast att den täta staden är ”grön” med vår tids vanliga, och nödvändiga, definition: Det är miljövänligt att bo nära varandra i en tät stad, där trafiken då kan ske till fots, på cykel eller kollektivt, och där underlaget för service och handel är stort och minimerar transporter av varor. Men för att denna stad ska bli både miljö- och människovänlig behövs inte bara bra hus utan också bra omgivningar. En stad, det som skapar karaktären och attraktionskraften som får människor att flockas och frodas, är inte bara sina bostäder utan minst lika mycket de offentliga, gemensamma ytorna. Då handlar det inte främst om butiker och kommersiella ytor, som är viktiga nog, utan om platser där den enskilde kan vistas, och andas, utan att förväntas konsumera: Kulturlokaler, torg – och parker.
Många svenska städer är välförsedda med grönska, tätt inpå knutarna. Det har dock inte alltid varit grönytor som invånarna har kunnat eller velat utnyttja. Med en tätare stad har vi chansen att bygga i otillgängliga backar, rensa bort sly och otrygga skogspartier nära bebyggelsen, och istället satsa på att skapa grönytor som har både hög tillgänglighet och hög kvalitet. Likaså kan vi i den täta staden bygga torg och gator för människor, mer än för bilar; med välplanerade planteringar, buskage och många grönskande träd kan torgen och gatorna bli ytterligare urbana lungor. Konstnärlig gestaltning är en självklar del av det goda offentliga rummet.
Folkpartiet i Stockholm står för att bygga mycket – vi vill se 140 000 nya bostäder till 2030. Men vi vill också bygga bra. Vi vill ställa krav på byggarna när det gäller husen, vi vill se variation och bra boendemiljöer. Men vi vill också ställa krav på staden själv, på att anlägga bra parker och torg, och på att plantera fler träd (där jag fick med mig vårt representantskap på målet om ett nytt träd för varje ny bostad). Här på Kungsholmen håller vi fast vid vår envetna vilja att fullborda Kristinebergs Strandpark, som de täta nya kvarteren i Hornsberg så väl behöver. Det är ett bra exempel på de komplicerade sambanden i stadsbyggnadsfrågor; en ny tennishall tillsammans med hundratals nya bostäder vid Stadshagen, en ny 11-mannaplan i Fredhäll…
Vi ger oss inte. Vi ska bygga en tätare, och grönare stad. En stad där människor trivs, och kan andas friare i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.
Stockholm växer fortare än någon räknat med och växtvärk råder på flera områden. Det är bra att vi bygger mer, tätare och ibland högre – men vi får heller inte glömma alla andra viktiga kvaliteter som krävs för en bra stad. Dit hör grönskande parker och offentliga rum, där människor vill och vågar vara.
GRÖNSKA OCH FOLKLIV. Skisserat exempel.
Stockholm är inte färdigbyggt och tur är det. När vi har passerat 900 000 invånare och beräknas nå en miljon stockholmare, bara inom stadens gränser, redan om åtta år, behövs fler bostäder, utrymme för fler och expanderande arbetsplatser, och all infrastruktur som hör den goda staden till; förskolor, skolor, och inte minst kollektivtrafik – för vi vill ju att staden ska växa hållbart för både människor och miljö. De kommande 140 000 fler bostäderna som Alliansen planerar till 2030 är helt nödvändiga inte bara för alla enskilda och familjer som behöver någonstans att bo, utan också för arbetsgivarna i såväl privat som offentlig sektor som utan bostäder för nya anställda ser rekryteringsproblem och hotad konkurrenskraft. (DN om privata rekryterare och SvD, Vårdfokus och Stockholmsbloggen om vården och Folkpartiets förslag om fler personalbostäder inom landstinget).
Inom stadens gränser finns också plats att växa. Byggandet tar fart i Stockholm, på Årstafältet utökas planerna med 50 procent, för 5 000 fler invånare (Direktpress). Vi kan förtäta den befintliga staden, bygga vidare på den populära kvartersstaden (eller ”promenadstaden” som Stockholms stad ibland kallar den), både i den klassiska innerstaden och i förorterna. ”Utanför tullarna” kan vi också på vissa håll bygga högre, men de spektakulära skyskraporna blir nog få och det är heller inte med sådana som vi kommer att lösa bostadsbehoven.
Kvartersstaden, med sina täthet och 6, 8 eller möjligen i vissa nya kvarter 10 våningar är inte bara populär – den är också oerhört effektiv när det gäller nya bostäder på en viss yta. De som bor tätt bor också miljövänligt, med många bostäder och boende blir också underlaget stort för kollektivtrafik och behovet av bil mindre. Tunnelbana, spårväg och bilpooler kommer att bli det moderna Stockholms melodi.
En stad är inte en samling hus. En stad är sina invånare, och stadens karaktär och styrka uppstår i mötet mellan dessa invånare, och dem som besöker staden. Det räcker inte att bygga fler bostäder, arbetsplatser och butikslokaler, nej, det räcker inte ens att bygga fler förskolor och skolor och mer kollektivtrafik. Vi måste skapa fler och kvalitativa offentliga rum, där människor vill vistas och mötas – även utan kommersiella ändamål. Hur vi planerar för våra offentliga utomhusplatser är särskilt viktigt i en nordlig, nästan arktisk stad som Stockholm, där kyla och mörker råder stora delar av året.
Bra offentliga miljöer måste sätta människorna först. I de delar av Stockholm som präglats av modernismens bildyrkan handlar det om att prioritera ned biltrafiken. Breda, ibland framsprängda motorleder som bildar sår i stadsmiljön kan läkas genom att smalnas av och kantas av hus och träd. Det ska inte behöva innebära sämre framkomlighet för bilar som behöver köra i staden; det värsta är förstås bilar som står stilla – parkerade i gatumark, eller allra värst i bilköer. På platser som Fridhemsplan finns stora möjligheter att genom effektivt utnyttjande av platsmarken ge folklivet större utrymme utan konflikt med bilarna, och anlägga ett grönskande, myllrande torg i soligt söderläge.
VARIATION. Varierad kvartersstad en vinterdag på Kungsholmen.
Bra städer består också av de fasader som husen vänder utåt. Den populära kvartersstadens tillgång har också varit dess varierade arkitektur – vi ska blanda olika stilar, åldrar och uttryck på husen; balkonger, portar, och alla andra detaljer bör kunna användas för en levande stadsbild – också det viktigt vintertid!
I den täta staden blir inte bara torgen (och fasaderna) utan även parkerna oerhört viktiga. Täta kvarter med ofta små gårdar gör att människor i alla åldrar behöver någon annanstans att gå för att få ljus och luft. När vi förtätar staden kommer och bör vi bebygga vissa ytor som kanske är gröna men ofta också igenväxta, otillgängliga, mörka, otrygga och helt enkelt rätt oanvändbara när vi bygger en stad. Istället kan vi skapa både effektivare och mer attraktiva parker med gräsmattor, träd, välansade buskage, bra belysning och inte minst hög tillgänglighet för såväl barn och äldre som personer med olika funktionsnedsättningar.
För att säkerställa att vi inte bara bygger en tätare utan också en grönare stad vill jag att vi har som mål att för varje ny bostad plantera ett nytt träd. Kan det inte ske i en park så kanske på en gård eller längs gatorna – för visst är trädkantade gator genast oerhört mycket trevligare? Och är det inte trivsel och trygghet vi vill känna i vår stad? En stad som finns till för de människor som bor där och besöker den; en stad som består av sina hus, torg och parker.
Folkpartiet bejakar Stockholms utveckling och en tätare stad. Men vi ser också de ytterligare kvaliteter som behövs för att vi verkligen ska bygga den goda staden. När vi i morgon beslutar om vårt valprogram för Stockholms stad kommer jag att föreslå att vi blir ännu tydligare kring det som handlar om torg och offentliga miljöer. Och det är frågor som jag kommer att driva hårt i valrörelsen, för Kungsholmen och hela Stockholm.
Hur blev dagens New York till? Mycket av den fysiska verkligheten i ”världens huvudstad” – motorvägar, parker, byggnader – skapades och bestämdes av en man, som under närmast 40 år hade en stor makt bortom demokratiska och även ekonomiska kontroller. Robert Moses godtog inga kompromisser – och hans fall blev hårt.
I veckans nummer av tidningen NU skriver jag på kultursidan om mannen bakom bl a de flesta av New Yorks stora broar och parker, efter att ha läst en bok som firar 40 år i år – Robert Caros The Power Broker (Wikipedia). En bok som i sig blivit ett begrepp.
Mannen som formade NY
MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.
New York är en stad som nästan alla har en relation till. Även om man inte reser dit, ser vi den skildras gång på gång i filmer, tv-serier och ibland i nyhetssändningar. Central Park, broarna över East River, FN-skrapan…
En stor del av det New York vi ser i dag, och framför allt av det New York som är hem för över åtta miljoner människor (20 miljoner i storstadsregionen), formades under några viktiga årtionden i mitten av förra seklet. Och det formades i princip av en man: Robert Moses. En man som utan att vara folkvald genom en rad tunga poster samlade på sig så mycket makt att han i 40-talet år styrde över viktiga delar av staden och staten New Yorks fysiska planering. En man som byggde för bilar, men vägrade befatta sig med kollektivtrafik. En man som behandlade till synes mäktiga borgmästare och guvernörer som hjälpredor.
KULTUR OCH STADSBYGGNAD. Tidningen NU 6 mars 2014.
När vi i Sverige diskuterar vår rivningshysteri och bilismlösningar i små och stora städer under rekordåren, kan vi se en motsvarighet – i en dramatiskt annorlunda skala.
Robert Moses enastående karriär skildras – och avslöjas – i ett mästerverk av den politiska journalisten och författaren Robert Caro: The Power Broker som i sig är värd att uppmärksamma när den i år firar 40 år (med ständigt nya upplagor). En bok som med sina över 1.200 sidor var den tjockaste som förlaget kunde trycka 1974.
Moses började som en idealistisk reformator men slutade som maktfullkomlig grå eminens som inte lyssnade till andra perspektiv än sitt eget. Och det perspektivet var, enligt Caro, 1920- och 1930-talets: En tid för stora parker, dit de mer välmående skulle ta sig på stora ”parkways” – motorvägar formade enbart för personbilar. En tid då bilen var ett fritidsnöje för få. Senare formade Moses det moderna New York även med gigantiska vanliga motorvägar, men han körde aldrig själv.
Förutom vägar och parker, som han styrde med järnhand, hade Moses tidvis makten över bostadsbyggande och ”slumbekämpning”. Han spelade en stor roll för att få FN till New York, som därmed verkligen fick rang av världens huvudstad, han styrde över elektricitet och dammbyggen.
Det demokratiska underskott som kan uppstå i en utåt sett demokratisk struktur är det mest slående intrycket av Caros bok. Länge regerade Moses ostört, och oberörd av opposition. Han hade mäktiga män och verktyg till sin hjälp: hans karriär tog fart under den reformatoriske guvernören Al Smith på 1920-talet, och han stöddes länge ivrigt av pressen. Han fick en image av en man som stod över politiken, han var själv expert på att utformade de sinnrika undangömda paragrafer som gav honom stor och oåtkomlig makt i de särskilda nya myndigheter han skapade, han omgav sig med kompetenta män – och ja-sägare. Redan den store borgmästaren La Guardia kunde inte riktigt rå på honom – och knappt heller hans store antagonist, president Franklin D. Roosevelt.
Moses image var av en man som stod över politiken, och var ointresserad av pengar. Det förstnämnda stämde dåligt – det sistnämnde länge helt och hållet. Men korruption blev ändå hans livsluft. Genom smarta upplägg, hållhakar och kontakter med mindre nogräknade politiker och finansiärer styrde han stort och smått. Han framstod som en ekonomisk trollkarl som skaffade sig nästan oändlig finansiering dels genom ständigt nya obligationslån säkrade på biltullarna han kontrollerade, dels genom de stora federala anslagen: Först New Deals arbetslöshetsprogram, sedan bostadsbyggnads- och motorvägsprogrammen efter kriget.
Parker och lekplatser byggde han helst för medelklassen – och helst inte alls för svarta och färgade. Kollektivtrafiken förföll utan nyinvesteringar och upprustning. Motorvägarna, som aldrig räckte till, ledde till en utbredd, bilberoende stadsbyggnad på Long Island och i andra delar av New York-området – ”urban sprawl” i gigantiskt format.
Men Moses fick onekligen saker gjorda, och skapade och bevarade stora gröna parkytor som är ovärderliga i en storstad.
Moses föll på ålderns höst, när han slut ställdes inför en man som var oberörd av hans makt. Och är det något man lär sig av Caros mastodontverk, så är det den gamla sanningen att makt korrumperar. Om inte genom pengar, så genom själva lystnaden efter allt mer…
”The Power Broker” har förstås mött kritik men boken är relevant alltjämt i dag. För alla som är intresserade av politikens, pengarnas och pressens spel, och av stadsplanering – här är en stad där de alla finns i största möjliga skala. För alla som är intresserade av ett fascinerande livsöde och av hur en människa utvecklas och förändras av makten. Och, förstås, för alla som älskar New York och vill njuta av en tegelsten med oförändrat 70-talsomslag i alla sina senare upplagor.
Många lägger stora delar av sin fritid på sitt politiska engagemang. Det handlar om att vilja göra skillnad – i det stora eller i det nära. Jag är djupt imponerad av alla fritidspolitiker och den tid och den energi de lägger ner. Själv fick jag i dag förtroende för ytterligare ett år som ordförande för Folkpartiet på Kungsholmen, och det är samtidigt läge att summera mina uppdrag i Stockholms stad, i det kulturpolitiska 2013.
ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.
Jag har förmånen att ägna i princip hela dagarna, inklusive många kvällar och helger, åt politik. Jag skriver förmån eftersom jag har ett så roligt jobb, så intressanta uppdrag och får chansen att lära mig, uttrycka mig, och påverka.
För mig är politiken alltså delvis ett helt vanligt, ovanligt jobb. Jag är tjänsteman som hjälper andra att formulera och kommunicera sina idéer och förslag. Att balansera detta med att själv få vara förtroendevald känns både roligt och viktigt. Exempelvis här på bloggen formulerar jag mig som mig själv. Jag har förstås förmånen av en arbetsgivare som är mycket förstående för ett politiskt engagemang. Både på jobbet och som fritidspolitiker träffar jag dagligen andra fritidspolitiker, som har helt andra ”vanliga” jobb och andra sysselsättningar. Oavsett om de är lärare, sjuksköterskor, forskare, företagare, människorättsjurister, barnskötare eller något annat imponeras jag alltid av den tid, den energi och det engagemang de lägger ner jämte sina dagliga värv och andra sysslor – ibland på någorlunda arvoderade uppdrag, ofta helt obetalt.
Politik handlar om att försöka göra skillnad. Och de flesta av oss politiker har det som fritidssyssla – även om engagemanget förstås ofta genomsyrar ett helt liv. Det är vi som fyller de vardagliga styrelsemötena, kampanjerna, nämndsammanträdena och väljarmötena, och får det demokratiska systemet att fungera. Några vill rädda världen, andra vill förbättra sin närmiljö och lokalsamhället, många vill göra både och. Från klimatutmaningar och demokratibistånd till parker och förskolor vill vi göra skillnad.
I kväll har jag med drygt 25 andra deltagit i vårt lokala liberala årsmöte för Folkpartiet på Kungsholmen. Vi lyssnade till jämställdhetsminister Maria Arnholm, vars område ju sträcker sig från de minsta till de största sammanhangen. Vi talade om vad vi gjort och vill göra framåt; det handlar mycket om just parker, om förskolor och stadsplanering inte minst för Fridhemsplan. Läs gärna mer på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com där vi samlar insändare, nyhetsartiklar, kampanjrapporter m m.
Jag fick förtroende som ordförande för ytterligare ett år, och det är dessa frågor jag och vi arbetar med lokalt: med Linda, Charlotta, Björn, Lars, Magnus, Lena och alla andra. På jobbet får jag arbeta för bl a de historiskt stora investeringarna i Stockholms sjukhus, och för en starkare och modern psykiatri. Och i mina kulturpolitiska uppdrag ägnar vi oss inte minst åt bibliotek och barnkultur men också mycket annat – läs gärna min lilla årsrapport nedan!
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
Det har som vanligt varit ett spännande och intressant kulturpolitiskt år i Stockholm. I kulturnämnden fortsätter vi satsningen på bibliotek och läsning, inte minst för barn och unga, och allra mest för att nå pojkar och unga män. Läsning är en jämställdhetsfråga och därför är denna grupp särskilt prioriterad i stadens lässatsning under 2014. En satsning på läsombud på förskolor på Södermalm har mött ett stort intresse och under 2014 är målet att införa läsombud i alla stadsdelar. Många bibliotek har renoverats under året, framför allt i förorterna. Nämnas kan bland annat Skärholmens, Björkhagens, Husby, Aspuddens, Sköndals och Hagsätra bibliotek och det nya biblioteket i Hässelby gård (invigs i februari). Öppettiderna utökas. I Husby invigdes i mars 2013 Stockholms första Berättarministerium. 2014 införs lånekort för papperslösa. Kungsholmens bibliotek, som renoverades för några år sedan, är ett av Stockholms största.
MUSIKGLÄDJE. El Sistema finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
Kulturstödet har förändrats och utökats kraftigt. Med det nya stödet har fler än någonsin sökt kulturstöd och långt fler ansökningar har beviljats. Man kan nu få stöd för allt från enskilda program till långsiktig verksamhet upp till tre år, mot tidigare max ett år i taget. Under 2013 har Stockholm varit huvudsaklig finansiär för den mycket uppmärksammade internationella litteraturfestivalen på Moderna museet liksom dansfestivalen Dance hjärta Stockholm. Dansen, som tidigare varit underrepresenterad i bidragsgivningen, har fått flera fleråriga stöd.
Kulturskolan har med sitt nya digitala kösystem fått en mycket smidigare lösning för barn och föräldrar. Det är nu tydligt vad man köar till och var i staden. Det nya kösystemet bidrog till ca 2 000 fler elevplatser i Kulturskolan det första året. En fortsatt utmaning är att öka räckvidden och nå fler barn vilket görs bl a med El Sistema i Skärholmen/Bredäng och Husby. Omkring 330 barn deltog i det stora uppstartsmötet på Berwaldhallen. El Sistema utvidgas 2014. Allt fler elever i skolan får dessutom ta del professionell kultur genom ”Kulan”-subventionen. 2014 blir ett barnkulturår med en storsatsning i Stockholm.
Stockholms Stadsarkiv, beläget på Kungsklippan, är en central verksamhet för demokratin och offentlighetsprincipen i staden. Arkivet arbetar bl a med s k ”History Marketing” av Stockholm. Stadsbyggnadsritningarna som finns bevarade från 1713 har t ex utsetts till världsminne av UNESCO. Arkivet driver också arbetet med en modern e-förvaltning i Stockholm. Glädjande nog ökar besöken till institutionen och öppettiderna har förlängts.
PARKKONST. Albin Karlssons blommande magiska träd i Brovaktsparken. Foto: stockholmkonst.se
Stadsteatern är Nordens största teater och erbjuder en mängd föreställningar, både breda uppsättningar med stor publik och smalare uppsättningar på mindre scener. Från halvårsskiftet 2013 ingår Kulturhuset i samma organisation. Det ger stora möjligheter till att skapa mer kultur inom allt från debatt över design till musik och litteratur. Lokalerna i Sveriges största och mest centrala besöksmål, Kulturhuset vid Sergels torg, kommer också att kunna utnyttjas bättre. Sammanslagningen till Kulturhuset Stadsteatern har gått bra, tagits emot väl och redan gett positiva resultat. 2014 öppnas ett nytt profilbibliotek som riktar sig till tonåringar. Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken kommer alltså tre helt nya profilbibliotek ha öppnats i Kulturhuset: Plattan, Tiotretton och Lava.
Konstrådet och Stockholm Konst fortsätter arbetet med konstnärlig gestaltning i stadens fastigheter och offentliga lokaler. Under 2013 slutfördes och invigdes bl a Kristinebergs Slottspark och Brovaktsparken på västra Kungsholmen.
I dag invigs Kungsholmens nya tillskott av park och konst. Brovaktsparken är ett på flera sätt lysande exempel på hur en växande stad består av träd – inte bara hus.
Brovakten, parken efter mörkrets inbrott, med levande och gestaltat träd. Foto: stockholmkonst.se
Under Essingeledens bastanta broar, mellan två nybyggda hyreshus – vid en av portarna till Stockholm. Där ligger Kungsholmens nya park, och där invigs i dag det senaste tillskottet till den offentliga konsten på Kungsholmen. Efter att ha suttit med i arbetsgruppen som föreslog Albin Karlssons konstnärliga gestaltning så känns det väldigt bra att nu, flera år efteråt, vara med om invigningen. Det mystiska, vita trädet har stått på plats under hösten. Nu kommer det väckas till liv – och väcka intresse, frågor och förundran under många år framöver.
Albin Karlssons magiskt blommande träd i närbild. Foto: stockholmkonst.se
Brovaktsparken är en speciell plats. Här var förut en bortglömd, undangömd yta i stans utkant. När nordvästra Kungsholmen blivit kvartersstad, blir Brovakten en park – en av de gröna ytor som den täta staden behöver.
Platsens mystik består. Brovaktsparken i Hornsberg har inga bänkar och inbjuder inte till att slå sig ned för lässtund, picknick eller kontemplation. Platsen under Essingeleden – fortfarande i väntan på Förbifarten vår stora nord-sydliga förbindelseled – innebär risker. Här, liksom på motorvägen ovanför, ska man passera, inte stanna. Här ska grönskan – och konsten – leva lite av sitt eget liv.
Men Brovaktsparken är mycket tydligt en plats för människor. En plats att passera, javisst, men ofta och gärna. Med sitt evigt, återkommande blommande träd i blickfånget – tack vare enprocentregeln.
En tätare, grönare och konstnärligare stad vill jag vara med och fortsätta bygga.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.