Tagg: skolan

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Skolor ska inte stängas

Alla elever har rätt till god undervisning, arbetsro och trygg miljö i skolan. Ingen skola borde behöva stängas på grund av bråk, hot och våld – ordningen måste säkras långt tidigare med andra metoder. Avstängning av elever är en sådan metod.

ARBETSRO ANBEFALLS. En annan skola som haft problem med respekt och arbetsmiljö, Lundsberg. Bild från Wikimedia/johanr.
ARBETSRO ANBEFALLS. En annan skola som haft problem med respekt och arbetsmiljö, Lundsberg. Bild från Wikimedia/johanr.

”Flytta mobbaren, inte den mobbade” var ett tydligt budskap från Folkpartiet som sade mycket om hur vi ville förändra synen på skolan också i stort. Det ska råda arbetsro och trygghet, alla elever ska ha rätten och chansen att få tillägna sig kunskap och slippa vara rädda för mobbning. Mobbningsoffer ska inte behöva fly från sin skola. Under våra år i regering ändrade vi bl a skollagen: som en sista åtgärd ska mobbare kunna flyttas.

Behovet av arbetsro i många svenska skolor är samtidigt större, och bredare. Även bland det stora flertalet elever som inte utsätts för mobbning finns alltför många som drabbas av stök, bråk och oordning.

Anmälningarna till Arbetsmiljöverket om våld i skolor har ökat kraftigt på bara några år (nästan 40 procents ökning 2012-2014). Och enligt internationella jämförelser skiljer svensk skola ut sig negativt kring ordningsproblem – något som kan antas påverka de sjunkande kunskapsresultaten som de hittills genomförda skolreformerna ännu inte har haft tid att påverka.

Bara de senaste dagarna har vi fått höra hur en rektor knivskurits på en skola i Vallentuna (SvD), och hur en hel skola i Malmö stängdes efter hot och våld (Värner Rydén-skolan öppnades igen efter en dag; Expressen/Kvällsposten). Att skyddsombuden tar till sådana krafttag är förstås en mycket kraftig signal – och ett mycket kraftigt misslyckande för de ansvariga. Det blir på ett sätt en kollektiv bestraffning för någras övergrepp, och några andras tillkortakommanden.

Det är tid för en ny tydlig devis: Stäng inte skolor – stäng av bråkmakare, som partikamraten Christer Nylander formulerar det i Aftonbladet i dag. Det är orimligt att problem med några elever, oavsett orsakerna bakom deras uppförande, ska få stänga en hel skola.

För att vara ännu mer tydlig: Avstängning av elever ska vara en åtgärd att ta till i nödfall. Ibland uppkommer situationer hastigt och kan inte förutses. Men avstängning är en åtgärd som måste kunna tas till – och kanske kan den förhindra en del situationer som i Vallentuna, och den borde verkligen kunna förhindra många situationer som i Malmö. Det handlar om att skydda rättigheterna för de elever som vill lära sig, som vill skriva sitt nationella prov, som bara vill ha en fungerande skolmiljö (som dem ledarskribenten Erik Helmerson nämner i DN: Prio ett måste vara arbetsro).

Andra åtgärder som kan vidtas långt innan är förstås tydlig närvaro av vuxna, som med auktoritet hävdar kravet på trygghet. Ibland kan det krävas vakter för att säkra tryggheten. I normalfallet måste förstås den ordinarie personalen ha den auktoritet som krävs. Det hänger samman med ett längre och mer grundläggande arbete kring värdegrund och, just det, arbetsro.

Respekt och kränkningar är värdeladdade ord som ibland används väl lättvindigt. I skolan måste vi dock vara oerhört tydliga: Respekten för den andre, för allas integritet och rätt till en lugn och trygg studiemiljö, är ett absolut krav. Och den största kränkningen drabbar de elever som inte får den trygga skolgång de har rätt till.

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Skola och jämställdhet liberala avtryck

Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.

JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.

Liberalerna kan vara glada över mycket av det som hittills har presenterats: Folkpartiet har fått igenom väldigt mycket i våra två främsta hjärtefrågor i årets val: skolan och jämställdheten.

I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.

Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.

Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.

Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.

Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.

Rätt betyg vid rätt tid på rätt sätt

Skolan behöver bli bättre på bedömning – både för egen del och för elever och föräldrar. Med betyg från årskurs 4 får fler elever chansen till bättre kunskapsutveckling, och skolan kan sätta in stöd som behövs i rätt tid.

BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med  F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se
BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se

Alla mål och uppgifter kräver uppföljning för att vi ska veta hur vi lyckas. Ibland är utfallet förstås uppenbart, men analysen av varför det gick som det gick är inte alltid lika uppenbar. I skolan, när det handlar om att nå kunskapsmål, är både resultatet och vilka faktorer som påverkade det ofta långt ifrån uppenbara, och varierar förstås mellan ämnen och framför allt mellan olika elever. Uppföljning är därför A och O – för att skolan ska veta om och hur man lyckas förmedla kunskap, och för att eleven och föräldrarna ska veta hur man ligger till.

Folkpartiet och Alliansregeringen har gett skolan, eleverna och föräldrarna många fler verktyg: nationella prov, tydligare betygsskala och tidigare betyg.

Nu ges de första betygen i år 6, och skolan och eleverna har därmed drygt tre år på sig att nå grundskolans mål – till skillnad från tidigare 1,5 år, då de första betygen gavs efter höstterminen i åttan. Medan Socialdemokraterna äntligen baxats till att överge denna del av den tidigare misslyckade skolpolitiken, är deras tilltänkta regeringsunderlag i Vänsterpartiet fortfarande motståndare till både betyg och läxor. Under tiden vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi har tidigare fått stöd av övriga Alliansen för att pröva möjligheten med betyg i fyran. Regeringens utredare, professorn och hjärnforskaren Martin Ingvar, har nu lämnat ett förslag om betyg från år 4 och bedömningsstöd i svenska och matematik i år 1 (regeringen.se).

Varför ännu tidigare betyg? Blir det inte risk för betygshets? Ska så små barn verkligen bedömas på ett sådant sätt? Frågorna och invändningarna är många (liksom de var mot betyg från år 6). Men vårt svar är tydligt: Betyg behövs. Och det är förstås främst för barnens skull.

Stress och betygshets är naturligtvis inget positivt. Men frågan är om inte stressen av att inte veta hur man ligger till i längden blir ännu värre. Forskare pekar på vikten av att elever har tydliga mål, att läraren följer upp för att få god kunskap om hur eleven ligger till, och ger eleven återkoppling. Många elever i sexan har således välkomnat att de numera får betyg. Och betyg i fyran och femman ska inte ges till barnen, utan direkt till föräldrarna, en gång om året vid läsårets slut. Betygsskalan A-E ska användas men inte F – ingen fjärde- eller femteklassare ska bli underkänd, då får föräldrarna istället veta att man inte har nått målen. För mellanstadielärarna blir det en ny arbetsuppgift, men många av dem har redan fått ansvar för betygssättning i år 6. Fortbildning och stöd behövs förstås vid introduktionen av betyg i år 4. Till förslagen hör också ett bedömningsstöd till lärarna i svenska och matematik liksom ett kunskapsmål i läsning i år 1.

Betyg är till för elever, och föräldrar – men de är framför allt ett åliggande för skolan. Betygen blir en redovisning för hur man lyckas med uppgiften att förmedla kunskap: ett tydligt besked om starka och svaga sidor som kan utvecklas, var läraren, eleven och föräldern behöver lägga in extra kraft, och framför allt om och när extra stöd behöver sättas in.

Stöd i rätt tid är ett område där den svenska skolan behöver bli betydligt bättre – fler elever behöver få hjälp redan på lågstadiet. – och själva betygssättningen blir en utvärdering av undervisningen, en förväntan att konkretisera den återkoppling som elever och föräldrar har rätt till. Som Martin Ingvar påpekar behöver den svenska skolan en utveckling av sin bedömningskultur – och med detta förslag närmar vi oss det normala bland andra industriländer. Som utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund påpekar ger ”i stort sett hela världen” betyg tidigare än Sverige.

Tidigare betyg är alltså inte ett rakt tidigareläggande av samma betygsförfarande som i de senare skolåren. Och det införs heller inte i ett vakuum. Folkpartiet och regeringen har genomfört viktiga reformer och satsningar, och aviserat fler: Lågstadielyft med mindre klasser och fler lärare. Fler utbildade lågstadielärare. Återinförd speciallärarutbildning och fler speciallärare. Mer undervisningstid i svenska för nyanlända elever. Läxhjälp och sommarskola för alla elever som behöver. På samma sätt satsar vi i Stockholm – för lågstadiet går inte i repris.

Alla barn är värda en bra skolgång med rätt resurser. Alla barn ska få det stöd de behöver, för att överkomma svårigheter och utveckla talanger. Det är liberal skolpolitik.

Aftonbladet: Utredare stödjer FP:s förslag om tidigare betyg. SVT: Utredare föreslår betyg från åk 4. SvD/TT: Betyg från årskurs fyra föreslås. Jan Björklund: Betyg från årskurs 4 i kunskapsskolan.

Idrott med glädje

För att huvudet ska hänga med måste kroppen må bra – mer idrott i skolan är viktigt både för hälsan och för skolresultaten. Nu blir idrottstimmarna fler än någonsin i den svenska grundskolan. Men det måste vara idrott som är anpassad till alla barn.

GLÄDJEFYLLT. Skolidrotten handlar både om antal timmar - och om rätt innehåll. Bild Wikimedia (Lu2icek)
GLÄDJEFYLLT. Skolidrotten handlar både om antal timmar – och om rätt innehåll. Bild Wikimedia (Lu2icek)

Jag hörde definitivt inte till dem som längtade efter fler och längre idrottslektioner i skolan – tvärtom. Jag var en bokmal och en soffpotatis, men någonstans tände det till slut till. Dråpligt nog var det inte den aktiva idrottsutövningen utan den lilla teoretiska delen av ämnet ”idrott och hälsa” som fick mig att slutligen bli fysiskt aktiv. För mig var det torra fakta om hälsa, kondition, hjärta och kalorier som spelade roll. Resultatet blev knappast en aktiv idrottsutövare eller en engagerad idrottselev – men däremot en mycket enveten motionär. Det är jag väldigt tacksam för.

Fysisk aktivitet är viktigt för både kroppen och huvudet. Motionen gör också att inlärningsförmågan förbättras. Därför är Expressens rubrik i dag helt rättvisande: Kunskapssatsningen – mer idrott i skolan. Det är en mycket välkommen förändring av grundskolans timplan som utbildningsminister Jan Björklund kunde presentera i dag. Idrottstimmarna utökas med en femtedel, från 500 till 600 timmar. Det har aldrig varit så mycket idrott i den svenska grundskolan, vilket framgår av diagrammet från regeringen.se.

MEST IDROTT NÅGONSIN. Antalet idrottstimmar i nya timplanen för grundskolan.
IDROTTSREKORD. Idrottslektioner i grundskolan.

Mer idrott i skolan handlar om att motverka övervikt och fetma. Även om vi nu ser hoppfulla tendenser till ett trendbrott mot minskad barnfetma, framför allt i Stockholm, har svenska barn och ungdomar blivit större och tyngre under lång tid dessförinnan. Men det handlar alltså också om kunskap och skolresultat.

Det räcker dock inte med mer idrott, kan jag och många andra säga av egen erfarenhet: Det gäller också att eleverna verkligen rör på sig – även utanför idrottslektionerna – och gärna med glädje!

Roliga, spännande idrottslektioner som får unga att vilja röra på sina kroppar är en stor utmaning. Länge var det något som skolan inte verkade bry sig så mycket om – det har förhoppningsvis blivit mycket bättre. Idrott ska vara något man går till med lätta steg – inte med en klump i magen! Bara då kan vi få unga att bli fysiskt aktiva, också den övriga skoldagen, på fritiden, och i det framtida vuxenlivet.

Jan Björklund: Mer idrott i skolan. SvD (TT): Regeringen: Elever ska idrotta mer. DN (TT): 100 nya timmar idrott i skolan. Stockholmsbloggen: Bravo Björklund!

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Gott gymnasiebetyg

Det nya gymnasiet och ett nytt betygssystem infördes 2011. Båda får gott betyg av den första avgångsklassen. Det lovar gott inför framtiden.

ÄLDRE SYSTEM. 1999 var jag en av de första som fick avgångsbetyg med det då nya betygssystemet.
ÄLDRE SYSTEM. 1999 var det förra systemet nytt – nu ersatt av ett bättre.

Skolreformer tar tid, men för några veckor sedan tog den första årskullen som gått alla tre år i del nya gymnasieskolan studenten.

Föga förvånande finns många synpunkter på oklarheter kring hur de nya betygen och kriterierna skulle fungera, framför allt under det första året. En del elever känner sig också felbehandlade i betygssättningen. Jag minns känslan av orättvisa och maktlöshet och personligen känner jag viss sympati för elevkårernas krav på att kunna överklaga betyg (även om jag också ser svårigheterna och invändningarna).

Generellt är den första avgångsklassens betyg högt – både på det nya gymnasiet och det nya betygssystemet. De flesta, fler än tidigare, upplever också att utbildningen kommer vara dem till nytta framöver. Det rapporterar Sveriges Radio i dag.

(Ej egen artikelsida men ljud och sammanfattas: ”Skola. Elever som går ut gymnasiet i år ger gymnasiereformen och det nya betygssystemet mestadels tummen upp.” Rapporten presenteras i Almedalen i morgon enligt avsändaren, Sveriges Elevkårer, på Twitter. Detta motsäger alltså bilden som gavs 3 juni, Hård elevkritik mot nya betygen, som fick en motbild redan 4 juni: Rättvist betygssystem tycker elever, Björklund försvarar betygssystemet.)

Gymnasiet och de sista tonåren är en viktig tid, både i vår utbildning och i våra liv. Det är då vi börjar välja väg inför framtiden – samtidigt som vi står på tröskeln till vuxenlivet. Det är då vi börjar ta ansvar för vårt liv och våra handlingar på riktigt. En bra gymnasieskola som ser alla elevers möjligheter och värderar alla slags värdefulla kunskaper högt, oavsett de är praktiska eller teoretiska, är omistlig. Det har varit utgångspunkten för den av Folkpartiet och Alliansen genomförda gymnasiereformen.

Alla är inte redo för gymnasiet vid exakt samma ålder – särskilt inte om grundskolan inte skickat med rätt förutsättningar. Gymnasiet är inte och ska inte vara obligatoriskt. Men alla unga ska ha rätt till och möjlighet att förr eller senare gå en gymnasieutbildning som passar dem. Yrkesinriktad eller som en förberedelse till högre studier, kopplad till en lärlingsplats eller med fokus på studieplatsen eller laboratoriet.

Gymnasiereformen av år 2011 kommer förmodligen och förhoppningsvis fortsätta ge ännu bättre resultat – och få ännu högre betyg.

Dags för nytt ansvar för skolan

Merparten av svenskarna, i alla partier, vill ge tillbaka ansvaret för skolan till staten. En samlad, statlig styrning vore bra för skolan, eleverna, lärarna och Sverige. Det är dags att på allvar pröva frågan om förstatligad skola.

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.

Skolan har samhällets viktigaste uppdrag – och en av politikens viktigaste uppgifter är att ta ansvar för skolan. Det blir allt mer tydligt att det uppsplittrade ansvaret mellan 290 kommuner med högst olika kompetens och ambitioner inte fungerar. Tiden har kommit att våga tänka om kring huvudmannaskapet för skolan – och låta det återgå till staten.

De senaste åren har varit fyllda av skolreformer vars effekter på kunskapsresultat ännu är svåra att mäta. (Förutom att senaste Pisa-resultaten ifrågasätts utifrån elevernas engagemang i proven, genomfördes de av niondeklassare som gått hela grundskolan under den tidigare läroplanen.) Vi ser dock bl a ett ökande söktryck på lärarutbildningarna. Många är ense om att arbetsro inte bara behövs i klassrummen, utan även för skolan, och de politiska åsiktsskillnaderna har minskat betydligt. Framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet har accepterat det mesta av Folkpartiets och Alliansens reformer. Som framgår av det förstnämnda partiets artikel på SvD Brännpunkt i dag skiljer sig deras förslag inte mycket från regeringens och Folkpartiets: större resurser till elever och skolor med större behov och utmaningar, fler speciallärare och specialpedagoger, minskad administration genom bl a digitalt rättade nationella prov, ytterligare satsningar på läraryrket… Jan Björklunds karriärtjänster för lärare har också bred politisk uppslutning.

Problemet är att reformerna inte förverkligas fullt ut. Problemet är att lärare och elever inte för rätt och likvärdiga förutsättningar. Problemet är att det spelar alltför stor roll vilken kommun du jobbar eller går i skolan i. Och här saknar både S och stora delar av Alliansen svar.

En hel del kommuner lyckas. Vi ser stigande kunskapsresultat, ökade resurser skolor och elever med störst behov, högre lärarlöner, osv. Det gäller inte minst i Stockholm och även i exempelvis Folkparti-styrda Landskrona. Men alla borde få del av den goda skolpolitiken. Genom att återge staten huvudmannaskapet för skolan, och arbetsgivaransvaret för lärarna, skapas de förutsättningarna. Många viktiga praktiska frågor kan beslutas om lokalt, skolledare och lärare får en större frihet att lösa sitt uppdrag inom styrningens ramar, och styrningen blir tydligare för både offentligt drivna och fristående skolor.

Folkpartiet vill återförstatliga skolan. Det vill också majoriteten av svenskarna, hos alla partiers väljare, och den överväldigande majoriteten av lärarna, som LR:s ordförande skriver på dagens DN debatt. En utredning har redan granskat kommunaliseringens följder. Efter valet är det dags att utreda framtiden.