Kategori: Sett läst hört

Alltid Winston

Winston Churchill är ständigt aktuell. I år med två biografier på svenska, i alla årsdagar från andra världskriget, och i skönlitteraturen. Med alla sina svagheter är denne gigant en historisk person som man ändå måste tycka om.

En 21-årig Winston Churchill i uniform.
En 21-årig Winston Churchill i uniform.

Det finns några historiska personer som upptar stor plats i många biografisektioner, inklusive min. Caesar, Washington, Napoleon, Nelson, de Gaulle (förutom, för vår del, utvalda svenska kungar). Men få av dem känns närmare, mer personliga, mer aktuella än den störste engelsmannen, Sir Winston Spencer Churchill. Det handlar förstås om att hans tid är betydligt närmare, och den engelska miljön för de flesta av oss mer närliggande, än Napoleontiden eller ens de Gaulles Frankrike. Men också om att hans person och personlighet träder fram så tydligt och nära med alla sina styrkor och svagheter, i otaliga biografier, och i hans nästan lika otaliga egna verk.

Winston Churchill var helt enkelt ”larger than life”. Och som hans liv blev ovanligt långt (1874-1965) så blev de välfyllda dagarna också många. Vi känner honom som den outtröttlige premiärministern med V-tecknet och cigarren och de bevingade orden – ”Never has so many had so few…”, ”…blood, toil, tears and sweat…”, ”we shall fight on the beaches… we shall never surrender”. Som en av de ”tre stora” från Teheran och Jalta. Och kanske som njutningsmänniskan och champagne-drickaren, Pol Roger-älskaren som helst ville ha den ”dry, chilled and free”.

"Winston is back". Staty av Peter Hicks.
”Winston is back”. Staty av Peter Hicks.

Men insatserna under andra världskriget var förstås blott kulmen på en lång karriär – full av ära men också, fram till dagen då han nådde så långt som en britt utanför kungahuset kan göra i maj 1940, mestadels präglad av besvikelser.

Den unge krigaren från Indien och Sudan; samtidigt journalist med bokstavliga skjutjärnsreportage från slagfält som Omdurman; författaren till bästsäljare om krig, historia och resor som slutade sin litterära karriär som Nobelpristagare; den unge politikern och ministern, som bytte från konservativa till liberala och tillbaka igen; den ivrige radikale socialreformatorn; sjökrigsministern som fick avgå efter det episka Gallipoli-misslyckandet 1915; den mångårige finansministern som konfronterade strejkande gruvarbetare och nog tyvärr bidrog till en del av Storbritanniens ekonomiska bekymmer under mellankrigstiden; maken och familjefadern; den tidiga sanningssägaren om Sovjetryssland och Nazityskland; konstnären, som kopplade av från storpolitikens stress med akvarellmåleri; offret för återkommande depression, hans ”svarta hund”; och den åldrige partiledaren och premiärministern som aldrig ville släppa fram den evige kronprinsen Anthony Eden – under sin andra, mindre välbekanta, period som premiärminister på 1950-talet.

Churchill, i "siren suit", med fältmarskalk Montgomery i maj 1944. Foto från Imperial War Museum.
Churchill, i ”siren suit”, med fältmarskalk Montgomery i maj 1944. Foto från Imperial War Museum.

En speciell klädstil hade han också – från de omtalade underkläderna för en ömtålig hud, till den ”siren suit” som var en del av resurs- och värmesparande beredskapskläder och som han med glädje gjorde till sin under kriget.

Bland mängden av Churchill-citat finns en del som är spöklikt föranande. Redan i början av sin parlamentskarriär tecknas en bild som verkar spöklik när vi känner första världskrigets och Versaillesfredens effekter: ”Ett europeiskt krig kan bara sluta med ödeläggelse för de besegrade och en knappast mindre ödesdiger snedvridning och utmattning för segrarna. Demokratin är med hämndlysten än kabinetten. Folkens krig kommer att bli farligare än kungarnas.”

Och efteråt varnar han för överoptimism om freden: ”Aldrig har det funnits en tid då människor varit så benägna att ta till våld eller visat så lite respekt för lag och sed, tradition och bruk. Aldrig har det funnits en tid då stora samhällen överallt i världen visat en mer fullständig okänslighet och likgiltighet för människors liv”. Det var framför allt utvecklingen i Sovjet som oroade honom – i en tid då vidden av de fasor som inbördeskriget och den röda terrorn innebar var större än någon kunde ana. (Citat från Svante Nordins ”Winston”.)

Men även Churchill blev tidvis mer optimistisk om fred, och prioriterade annat före försvarsanslag: både som inrikesminister före 1911, och som finansminister 1924-29.

Ett urval ur mitt eget Winston-bibliotek.
Ett urval av alla Winston-relaterade böcker, ur mitt eget bibliotek.

För egen del har det blivit en rad böcker om och några av Winston genom åren. Mest biografier förstås. I fjol begåvades vi med två svenska dito – vilket väl visar dels vårt lands anglosaxiska tillvändhet, dels Winston Churchills gränsöverskridande storhet. Jag har än så länge bara hunnit med Svante Nordins Winston, som jag fann mycket läsvärd, och ser fram mot Bengt Liljegrens – som därtill bara är den första av två!

Därtill har Winston Churchill haft en huvudroll om än i bakgrunden i en av höstens bättre skönlitterära upplevelser, i den mer avslappnade genren: thrillern Dominion av C J Sansom Om ett Storbritannien där den defaitistiske favoriten Halifax, och inte Churchill, efterträdde Neville Chamberlain 1940, och sedan slöt fred och fördrag med Hitlertyskland.

Denna kontrafaktiska historieskrivning visar på Churchills betydelse som en av 1900-talets mest betydelsefulla historiska gestalter. Kanske på ett sätt viktigare än Hitler, Stalin och Roosevelt. Inte genom det han till slut åstadkom med egna och Storbritanniens resurser, utan för att han och genom honom Storbritannien fanns där, i den historiska stunden, och vägrade ge efter för den nazityska övermakten.

Detta åstadkom Churchill alltså efter att ha passerat 65-årsdagen – och förändrade därmed också sin egen roll i historien. Före 1940 skulle han kanske främst ha blivit ihågkommen som en stor historieskildrare. Efter 1940 blev han ihågkommen som en man som själv skapade världsavgörande historia.

En äldre Winston, med sitt storverk efter kriget - historien om de engelsktalande folken.
En äldre Winston, med sitt storverk efter kriget – historien om de engelsktalande folken.

Att Churchill i stora delar tillhörde en helt annan epok – det viktorianska 1800-talet – men samtidigt så tydligt var en 1900-talets man; att hans idéer om Storbritanniens storhet, imperiets betydelse, och massa annat försvann med det världskrig han framgångsrikt ledde; det gör på något sätt hans historiska betydelse ännu större. Den störste av reträttens härförare. Som avpolletterades av väljarna mittemellan Victory Europe och Victory Japan, på sommaren 1945.

Välfärdsstaten ville de krigströtta britterna att någon annan skulle bygga. Churchill fick förvalta den, några år på 50-talet, innan han lämnade över till Eden – som själv fick avgå efter bara några år, på imperiets sista gravt misslyckade reflex: Suezkrisen.

Winston Churchill var den andre sonen till en andre son – som därmed slapp ärva hertigtiteln Marlborough och det kostnadstunga, problemförföljda schabraket till palats som är Blenheim. Han fick ägna sig till synes oändliga energi åt annat. Det kan vi vara glada för.

Frimansk inspiration för liberaler

TV-dramat ”Fröken Frimans krig” kan få liberaler att känna stolthet över vår historia. Men låt oss också inspireras till praktisk politik. Inför 2014 gäller det att vara tydligt ideologiska – och pragmatiskt relevanta.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

Liberaler har en lång och stolt historia. Det är lätt att drömma sig tillbaka till fornstora dagar, då liberala statsministrar konfronterade kungamakten och införde demokrati, och liberala kvinnor gjorde entré i riksdagen. SVT:s drama ”Fröken Frimans krig” minner om andra, mindre kända och mer jordnära strider. Förebilden för Dagmar Friman, verklighetens grundare av kooperativet Svenska Hem, är Anna Whitlock. Hon är i dag än mer känd som grundare av den samskola som bar hennes namn – numera Studieförbundet Vuxenskolans hus i Stockholm. På utbildnings- och det sociala området gjorde liberaler viktiga insatser, ofta med långsiktiga effekter.

Drömmar om dåtiden må vara oss tillåtna över helgerna, men snart väntar supervalåret 2014. Då gäller det att tänka framåt – och även då har Friman och Whitlock, Hedin (Adolf, inte Sven) och Edén saker att lära oss.

Liberaler har både en historia och en ideologi som vi inte behöver skämmas för. Men för att vinna stöd för våra idéer måste vi också ha en framtidstro och en praktisk politik. Vi måste vara relevanta i vardagen. Som Hedin med sina banbrytande socialpolitiska reformer och Whitlock med sina livsmedel och sin skola måste vi visa varför vi är värda förtroende.

2014 finns stora utmaningar för liberaler. Att värna det öppna och internationalistiska Sverige och Europa mot främlingsfientlighet och isolationism. Både för att det är rätt och riktigt ideologiskt – och för att invandring, handel, miljöskydd och samarbete gynnar Sverige och Europa och oss som bor här.

Att slå vakt om den valfrihet som miljoner svenskar uppskattar och använder sig av. Att befästa och fullfölja de viktiga reformer för kunskap och skola som först de senaste åren kunnat börja implementeras. Att ta fler steg för jämställdhet mellan kvinnor och män. Att stå upp för allas rätt att vara den de är. Att fortsätta kampen mot utanförskapet. Att ge alla lika chanser – och låta fler få behålla mer av frukterna av sina ansträngningar. Att stå upp mot både ojämlikheten och oginheten.

Folkpartiet ger resultatLiberalismen har idéerna. Folkpartiet ger resultat. 2014 liksom våra föregångare anno 1902 och 1934.

Hellre god prosecco än halvdan champagne

Kostnad och kvalitet avgör tillsammans prisvärdhet. Bedömningen varierar med tillfället, personen – och vem som betalar. Aktsammare än med den privata nyårschampagnen ska man vara med allmänhetens pengar – då blir det snarare bordsvatten än bubbel.

Prosecco i glaset. Bild från italia.it
Prosecco i glasen. Bild från italia.it

I spåren av finanskrisen minskar efterfrågan på champagne, rapporterar Ekots Staffan Sonning från London. Kanske anser även finansvalparna att det är dumt att betala mer för en halvdålig champagne än för en fin och god prosecco. Britterna har gjort en omvärdering av innehållet kontra etiketten. I Sverige håller dock det mousserande vinet från franska Champagne ställningarna och är för många det självklara valet av nyårsdryck – måhända ännu ett tecken på vår ekonomiskt gynnade ställning i ett Europa som fortfarande märker av finanskrisens sviter.

Vad som är prisvärt avgörs av var och en, från fall till fall. När man har med andras pengar att göra rekommenderas dock att se mest till innehållet. Det borde kanske många i finansbranschens toppskikt ha tänkt mer på under de glada dagarna, och det ska offentliga tjänstemän och förtroendevalda förstås alltid betänka.

Effektivitet och kostnadskontroll i offentlig sektor handlar inte om snålhet. Det är i så fall snålhet på de mest behövandes vägnar; varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som en socialdemokrat en gång sade med en klok formulering. Den skattekronan kan istället gå till skolböcker, höjda sjuksköterskelöner, eller sänkt skatt. För även skatterna betalas till av helt vanliga människor (minns också vilka de stabila skattebaserna är, med ramsan som lär vara myntad av en SAF-ekonom: föda, fastigheter och fattigt folk).

Interiör från New Yorks Tammany Hall, pyntad för konventet 1868. Bild från NYPL Digital Gallery via Wikimedia.
Interiör från New Yorks Tammany Hall, pyntad för konventet 1868. Bild från NYPL Digital Gallery via Wikimedia.

Europas och Sveriges regler om offentlig upphandling upplevs ofta krångliga och oanpassade till väldigt många situationer och områden. Offentlighetsprincipen ger också upphov till mycket tids-, utrymmes- och resurskrävande administration. Behovet av reglering och insyn är dock alldeles uppenbart, inte bara av principiella utan även av praktiska skäl. Själv får jag nu en förnyad lektion i det absolut avgörande värdet av offentlig effektivitet, och samvetsgrannhet, i läsningen av Robert Caros klassiker om maktspelet i New York (kring den mångårigt allsmäktige planerings-, trafik- och parkchefen Robert Moses), The Power Broker (Wikipedia).

Den av den demokratiska korrumperade partimaskinen Tammany Hall dominerade världsstadspolitiken lyckades under många år leverera obefintliga förbättringar för invånarna, men däremot en ständigt växande kader anställda, med mängder av sinekurer och andra sätt att utnyttja stadens resurser för partimaskineriets fortbestånd. Detta till priset av ständigt stigande utgifter och skulder.

Medan planerade parker och vägar stod obebyggda år efter år, decennium efter decennium, ökade budgeten mångfalt mer än budgeten (på 15 år 1918-33 med 250 respektive 15 procent). Av de 631 miljoner dollar budgeten omfattade 1933, gick nästan en tredjedel till räntor och amorteringar. Den allra största utgiften var löner, till anställda där inte meritokrati utan partitillhörighet och förmågan att leverera röster var avgörande.

Stockholms kranvatten skäms inte att serveras i fina glasflaskor. Bild från stockholmvatten.se
Stockholms kranvatten skäms inte att serveras i fina glasflaskor. Bild från stockholmvatten.se

Inför nyår känner nog många att det ska vara bubblor från Épernay med omnejd. Annars är det kanske inte fel att välja den goda proseccon, eller en spumante, cremant eller sekt, särskilt framför de fortfarande dyrare, relativt sett billiga champagnesorterna. Eller varför inte en härlig Cidre de Normandie, så sparar man både på kronor och promille?

I offentlig sektor får bubblorna däremot komma i bordsvatten – gärna ur kranen, tack vare den alltjämt genom skattebetalarnas försorg utmärkta dricksvattenförsörjningen.