Winston Churchill är ständigt aktuell. I år med två biografier på svenska, i alla årsdagar från andra världskriget, och i skönlitteraturen. Med alla sina svagheter är denne gigant en historisk person som man ändå måste tycka om.

Det finns några historiska personer som upptar stor plats i många biografisektioner, inklusive min. Caesar, Washington, Napoleon, Nelson, de Gaulle (förutom, för vår del, utvalda svenska kungar). Men få av dem känns närmare, mer personliga, mer aktuella än den störste engelsmannen, Sir Winston Spencer Churchill. Det handlar förstås om att hans tid är betydligt närmare, och den engelska miljön för de flesta av oss mer närliggande, än Napoleontiden eller ens de Gaulles Frankrike. Men också om att hans person och personlighet träder fram så tydligt och nära med alla sina styrkor och svagheter, i otaliga biografier, och i hans nästan lika otaliga egna verk.

Winston Churchill var helt enkelt ”larger than life”. Och som hans liv blev ovanligt långt (1874-1965) så blev de välfyllda dagarna också många. Vi känner honom som den outtröttlige premiärministern med V-tecknet och cigarren och de bevingade orden – ”Never has so many had so few…”, ”…blood, toil, tears and sweat…”, ”we shall fight on the beaches… we shall never surrender”. Som en av de ”tre stora” från Teheran och Jalta. Och kanske som njutningsmänniskan och champagne-drickaren, Pol Roger-älskaren som helst ville ha den ”dry, chilled and free”.

Men insatserna under andra världskriget var förstås blott kulmen på en lång karriär – full av ära men också, fram till dagen då han nådde så långt som en britt utanför kungahuset kan göra i maj 1940, mestadels präglad av besvikelser.

Den unge krigaren från Indien och Sudan; samtidigt journalist med bokstavliga skjutjärnsreportage från slagfält som Omdurman; författaren till bästsäljare om krig, historia och resor som slutade sin litterära karriär som Nobelpristagare; den unge politikern och ministern, som bytte från konservativa till liberala och tillbaka igen; den ivrige radikale socialreformatorn; sjökrigsministern som fick avgå efter det episka Gallipoli-misslyckandet 1915; den mångårige finansministern som konfronterade strejkande gruvarbetare och nog tyvärr bidrog till en del av Storbritanniens ekonomiska bekymmer under mellankrigstiden; maken och familjefadern; den tidiga sanningssägaren om Sovjetryssland och Nazityskland; konstnären, som kopplade av från storpolitikens stress med akvarellmåleri; offret för återkommande depression, hans ”svarta hund”; och den åldrige partiledaren och premiärministern som aldrig ville släppa fram den evige kronprinsen Anthony Eden – under sin andra, mindre välbekanta, period som premiärminister på 1950-talet.

En speciell klädstil hade han också – från de omtalade underkläderna för en ömtålig hud, till den ”siren suit” som var en del av resurs- och värmesparande beredskapskläder och som han med glädje gjorde till sin under kriget.

Bland mängden av Churchill-citat finns en del som är spöklikt föranande. Redan i början av sin parlamentskarriär tecknas en bild som verkar spöklik när vi känner första världskrigets och Versaillesfredens effekter: ”Ett europeiskt krig kan bara sluta med ödeläggelse för de besegrade och en knappast mindre ödesdiger snedvridning och utmattning för segrarna. Demokratin är med hämndlysten än kabinetten. Folkens krig kommer att bli farligare än kungarnas.”

Och efteråt varnar han för överoptimism om freden: ”Aldrig har det funnits en tid då människor varit så benägna att ta till våld eller visat så lite respekt för lag och sed, tradition och bruk. Aldrig har det funnits en tid då stora samhällen överallt i världen visat en mer fullständig okänslighet och likgiltighet för människors liv”. Det var framför allt utvecklingen i Sovjet som oroade honom – i en tid då vidden av de fasor som inbördeskriget och den röda terrorn innebar var större än någon kunde ana. (Citat från Svante Nordins ”Winston”.)

Men även Churchill blev tidvis mer optimistisk om fred, och prioriterade annat före försvarsanslag: både som inrikesminister före 1911, och som finansminister 1924-29.

För egen del har det blivit en rad böcker om och några av Winston genom åren. Mest biografier förstås. I fjol begåvades vi med två svenska dito – vilket väl visar dels vårt lands anglosaxiska tillvändhet, dels Winston Churchills gränsöverskridande storhet. Jag har än så länge bara hunnit med Svante Nordins Winston, som jag fann mycket läsvärd, och ser fram mot Bengt Liljegrens – som därtill bara är den första av två!

Därtill har Winston Churchill haft en huvudroll om än i bakgrunden i en av höstens bättre skönlitterära upplevelser, i den mer avslappnade genren: thrillern Dominion av C J Sansom Om ett Storbritannien där den defaitistiske favoriten Halifax, och inte Churchill, efterträdde Neville Chamberlain 1940, och sedan slöt fred och fördrag med Hitlertyskland.

Denna kontrafaktiska historieskrivning visar på Churchills betydelse som en av 1900-talets mest betydelsefulla historiska gestalter. Kanske på ett sätt viktigare än Hitler, Stalin och Roosevelt. Inte genom det han till slut åstadkom med egna och Storbritanniens resurser, utan för att han och genom honom Storbritannien fanns där, i den historiska stunden, och vägrade ge efter för den nazityska övermakten.

Detta åstadkom Churchill alltså efter att ha passerat 65-årsdagen – och förändrade därmed också sin egen roll i historien. Före 1940 skulle han kanske främst ha blivit ihågkommen som en stor historieskildrare. Efter 1940 blev han ihågkommen som en man som själv skapade världsavgörande historia.

Att Churchill i stora delar tillhörde en helt annan epok – det viktorianska 1800-talet – men samtidigt så tydligt var en 1900-talets man; att hans idéer om Storbritanniens storhet, imperiets betydelse, och massa annat försvann med det världskrig han framgångsrikt ledde; det gör på något sätt hans historiska betydelse ännu större. Den störste av reträttens härförare. Som avpolletterades av väljarna mittemellan Victory Europe och Victory Japan, på sommaren 1945.

Välfärdsstaten ville de krigströtta britterna att någon annan skulle bygga. Churchill fick förvalta den, några år på 50-talet, innan han lämnade över till Eden – som själv fick avgå efter bara några år, på imperiets sista gravt misslyckade reflex: Suezkrisen.

Winston Churchill var den andre sonen till en andre son – som därmed slapp ärva hertigtiteln Marlborough och det kostnadstunga, problemförföljda schabraket till palats som är Blenheim. Han fick ägna sig till synes oändliga energi åt annat. Det kan vi vara glada för.