Tagg: Maria Arnholm

Skola och jämställdhet liberala avtryck

Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.

JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.

Liberalerna kan vara glada över mycket av det som hittills har presenterats: Folkpartiet har fått igenom väldigt mycket i våra två främsta hjärtefrågor i årets val: skolan och jämställdheten.

I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.

Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.

Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.

Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.

Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.

40 procent kvinnor 2020

Svenska börsbolag skulle må bra av fler kvinnor i ledande positioner – och nu verkar bolagen själva äntligen ta tag i könsfördelningen i styrelserna. Kollegiet för bolagsstyrning ställer upp målet 40 procent 2020. Frågan är bara varför det ska behöva ta sex år till.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
GÅR OM MAN VILL. Kloka ägare borde ta lärdom av kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller.

Underskottet på kvinnor i svenska bolags ledningar och styrelser har diskuterats länge. Ett då och då återkommande hot om kvotering verkade ge visst resultat och andelen kvinnor har ökat under 2000-talet, men alltjämt har likriktningen i svenska styrelserum varit bedövande – och förmodligen smått förödande. Få beslut blir bättre av att de fattas i ensartade miljöer.

Det senaste året har jämställdhetsdebatten i näringslivet åter intensifierats – med förnyad diskussion om kvotering, parat med bottennapp som uttalandet från Svenskt Näringslivs ordförande om att det skulle saknas kompetenta kvinnor. Nu verkar näringslivet dock ha svängt; efter långa diskussioner i kollegiet för bolagsstyrning kommer den nya bolagskoden, som gäller noterade börsbolag, att stadga en andel för det minst representerade könet på minst 40 procent år 2020, med en kontrollstation på 35 procent år 2017 (DI/TT, SvD/TT).

Målet 40 procent är inte mycket att orda om; det är en gängse gräns för att uppnå jämställdhet. Frågan är bara varför det ska behöva ta så lång tid. 2020 låter förstås ett jämnt och fint (PR-sinnet ser förstås kombinationen 20 + 20 = 40), men hellre än årtalsmagi skulle jag vilja se snabbare åtgärder. För kompetenta kvinnor råder det ingen brist på, vad den företrädesvis äldre, manliga klubben för inbördes beundran än må anse.

En del kan tycka att förändringar måste få ta tid, men debatten är som sagt knappast någon överraskning, lika lite som förekomsten av de kompetenta kvinnorna. Bara man har velat, och inte vägrat, se. Endast de som har trott att man kan gå oberörd förbi jämställdhetsfrågan kan uppleva att det som nu sker kräver tillvänjning. Det saknas heller inte förebilder, vare sig i näringslivet eller i offentlig sektor. Jämställdhetsminister Maria Arnholm, som liksom jag är otålig men välkomnande till den förändrade bolagskoden, framhåller förändringen i de statliga bolagen, som tog fyra år från regeringsbeslut till genomförande. En annan förebild är förstås landstinget i Stockholm, där de professionella bolags- och förvaltningsstyrelserna är jämställda (51 procent av ledamöterna och 6 av 10 ordförande är kvinnor; Stockholmsbloggen, Stockholmsnytt).

Många kommuner har däremot mycket att bevisa, både i styrelser och ledningsgrupper (DI ledare: Kommunal jämställdhet med förhinder) – och det måste kommunpolitikerna också göra för att sätta kursen och inte nu rentav akterseglas av näringslivet! Målet bör vara kommunal jämställdhet i bolagen långt innan 2020, istället redan under nästa mandatperiod.

För att återgå till de privata bolagen är det utmärkt att de självmant (om än senkommet) åtar sig att åstadkomma jämställda styrelser, utan kvotering. Det bör heller inte bereda dem några större svårigheter att uppfylla åtagandet. Den som söker efter rätt kompetens, med rätt mix av erfarenheter och kunskaper, finner ofta att den är rätt jämnt fördelad mellan könen. Det går att nå jämn könsfördelning, om bara ägarna vill – och orkar sätta över sig förlegade strukturer och förutfattade meningar.

Jämställdhet i näringslivet handlar som all jämställdhet om rättigheter för kvinnorna (och för männen), men också om fördelar för det större sammanhanget och samhället. Som så mycket annat som är principiellt riktigt, är jämställdhet också pragmatiskt klokt. Den nya bolagskoden må inte kräva 40 procent förrän 2020, men för kloka ägare är det hög tid att agera redan nu.

 

Pappamånad bra familjepolitik

Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Kompromisslös kvinnofrid

Var tredje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Tusentals kvinnor utsätts för våld i en relation eller hotas av en expartner. Folkpartiet föreslår en rad skärpningar för att stärka kvinnors rättigheter.

UTAN URSÄKTER. Våld kan aldrig accepteras eller ursäktas. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
UTAN URSÄKTER. Våld kan aldrig accepteras eller ursäktas. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Mäns våld mot kvinnor är det yttersta och mest förkastliga uttrycket av förtryckande könsroller. Tiotusentals kvinnor misshandlas varje år, 17 till döds. I den färska undersökning från EU:s rättighetsbyrå FRA som jag skrev om häromdagen uppger nästan varannan tillfrågad kvinna i Sverige att de någon gång utsatts för våld eller sexuella övergrepp av en närstående. Och när kontaktförbud har utfärdats verkar männen kunna överträda dem utan konsekvenser; av 6 400 anmälda överträdelser av kontaktförbud under 2012 ledde inte ett enda till den sanktion som lagen ger möjlighet till, elektronisk fotboja.

För Folkpartiet liksom för alla moderna, tänkande människor finns det inga som helst ursäkter för våld. Vi ger oss inte förrän kvinnor kan vara trygga i sina liv och i sina hem. Alliansregeringen har med liberala jämställdhetsministrae satsat på jämställdhet och bl a tiodubblat det ekonomiska anslaget. Men vi vill mer!

När folkpartisterna samlades till liberalt riksmöte i Örebro på kvinnodagen kunde vår partiledare Jan Björklund och jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om nya skarpa förslag för att stärka kvinnors rättstrygghet och frihet. Vi vill att fotboja används oftare, redan som steg 2 vid ett utvidgat kontaktförbud. Och vi vill att nästa steg ska vara fängelse.

Straffen för kvinnofridskränkning ska skärpas. Kvinnojourer och skyddade boenden ska stödjas. Det förebyggande arbetet för jämställdhet – mot förlegade könsroller – ska sättas in tidigt, redan i skolan. Våldsverkare ska alltid få ta del av behandlingsprogram under fängelsetiden – och den som vägrar att låta sig behandlas ska heller inte kunna vara aktuell för frigivning efter två tredjedelar av strafftiden (som t ex den förre polischefen Göran Lindberg, nu frigiven).

Vi liberaler ger oss inte. Det finns inget utrymme för halvmesyrer när det handlar om kvinnors rättigheter. Kvinnofriden är kompromisslös.

Jan Björklund: Vi måste stärka skyddet för hotade kvinnor. Folkpartiets förslag för stärkt skydd för hotade kvinnor. SvD: Björklund: Krafttag mot kvinnovåld. SVT: FP: Skärp straffen för män som hotar.

Att försöka göra skillnad

Många lägger stora delar av sin fritid på sitt politiska engagemang. Det handlar om att vilja göra skillnad – i det stora eller i det nära. Jag är djupt imponerad av alla fritidspolitiker och den tid och den energi de lägger ner. Själv fick jag i dag förtroende för ytterligare ett år som ordförande för Folkpartiet på Kungsholmen, och det är samtidigt läge att summera mina uppdrag i Stockholms stad, i det kulturpolitiska 2013.

ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.
ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.

Jag har förmånen att ägna i princip hela dagarna, inklusive många kvällar och helger, åt politik. Jag skriver förmån eftersom jag har ett så roligt jobb, så intressanta uppdrag och får chansen att lära mig, uttrycka mig, och påverka.

För mig är politiken alltså delvis ett helt vanligt, ovanligt jobb. Jag är tjänsteman som hjälper andra att formulera och kommunicera sina idéer och förslag. Att balansera detta med att själv få vara förtroendevald känns både roligt och viktigt. Exempelvis här på bloggen formulerar jag mig som mig själv. Jag har förstås förmånen av en arbetsgivare som är mycket förstående för ett politiskt engagemang. Både på jobbet och som fritidspolitiker träffar jag dagligen andra fritidspolitiker, som har helt andra ”vanliga” jobb och andra sysselsättningar. Oavsett om de är lärare, sjuksköterskor, forskare, företagare, människorättsjurister, barnskötare eller något annat imponeras jag alltid av den tid, den energi och det engagemang de lägger ner jämte sina dagliga värv och andra sysslor – ibland på någorlunda arvoderade uppdrag, ofta helt obetalt.

Politik handlar om att försöka göra skillnad. Och de flesta av oss politiker har det som fritidssyssla – även om engagemanget förstås ofta genomsyrar ett helt liv. Det är vi som fyller de vardagliga styrelsemötena, kampanjerna, nämndsammanträdena och väljarmötena, och får det demokratiska systemet att fungera. Några vill rädda världen, andra vill förbättra sin närmiljö och lokalsamhället, många vill göra både och. Från klimatutmaningar och demokratibistånd till parker och förskolor vill vi göra skillnad.

Jag må delvis tala i egen sak, men jag tycker att fritidspolitiker är värda större uppmärksamhet och mer respekt. Jag tror att det vore viktigt för demokratin. Det är synd att vi har blivit färre, och att färre svenskar därmed känner en ”vanlig” politiker. Det gäller förstås särskilt i en storstad som Stockholm. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om demokrati och politik, bl a om att slå ett slag för fritidspolitikerna.

I kväll har jag med drygt 25 andra deltagit i vårt lokala liberala årsmöte för Folkpartiet på Kungsholmen. Vi lyssnade till jämställdhetsminister Maria Arnholm, vars område ju sträcker sig från de minsta till de största sammanhangen. Vi talade om vad vi gjort och vill göra framåt; det handlar mycket om just parker, om förskolor och stadsplanering inte minst för Fridhemsplan. Läs gärna mer på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com där vi samlar insändare, nyhetsartiklar, kampanjrapporter m m.

Jag fick förtroende som ordförande för ytterligare ett år, och det är dessa frågor jag och vi arbetar med lokalt: med Linda, Charlotta, Björn, Lars, Magnus, Lena och alla andra. På jobbet får jag arbeta för bl a de historiskt stora investeringarna i Stockholms sjukhus, och för en starkare och modern psykiatri. Och i mina kulturpolitiska uppdrag ägnar vi oss inte minst åt bibliotek och barnkultur men också mycket annat – läs gärna min lilla årsrapport nedan!

Och läs gärna min vän Hanna Gerdes personligt grundade betraktelse över fritidspolitiken och engagemangets drivkrafter.

Rapport från Stockholms kulturpolitik 2013

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Det har som vanligt varit ett spännande och intressant kulturpolitiskt år i Stockholm. I kulturnämnden fortsätter vi satsningen på bibliotek och läsning, inte minst för barn och unga, och allra mest för att nå pojkar och unga män. Läsning är en jämställdhetsfråga och därför är denna grupp särskilt prioriterad i stadens lässatsning under 2014. En satsning på läsombud på förskolor på Södermalm har mött ett stort intresse och under 2014 är målet att införa läsombud i alla stadsdelar. Många bibliotek har renoverats under året, framför allt i förorterna. Nämnas kan bland annat Skärholmens, Björkhagens, Husby, Aspuddens, Sköndals och Hagsätra bibliotek och det nya biblioteket i Hässelby gård (invigs i februari). Öppettiderna utökas. I Husby invigdes i mars 2013 Stockholms första Berättarministerium. 2014 införs lånekort för papperslösa. Kungsholmens bibliotek, som renoverades för några år sedan, är ett av Stockholms största.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
MUSIKGLÄDJE. El Sistema finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Kulturstödet har förändrats och utökats kraftigt. Med det nya stödet har fler än någonsin sökt kulturstöd och långt fler ansökningar har beviljats. Man kan nu få stöd för allt från enskilda program till långsiktig verksamhet upp till tre år, mot tidigare max ett år i taget. Under 2013 har Stockholm varit huvudsaklig finansiär för den mycket uppmärksammade internationella litteraturfestivalen på Moderna museet liksom dansfestivalen Dance hjärta Stockholm. Dansen, som tidigare varit underrepresenterad i bidragsgivningen, har fått flera fleråriga stöd.

Kulturskolan har med sitt nya digitala kösystem fått en mycket smidigare lösning för barn och föräldrar. Det är nu tydligt vad man köar till och var i staden. Det nya kösystemet bidrog till ca 2 000 fler elevplatser i Kulturskolan det första året. En fortsatt utmaning är att öka räckvidden och nå fler barn vilket görs bl a med El Sistema i Skärholmen/Bredäng och Husby. Omkring 330 barn deltog i det stora uppstartsmötet på Berwaldhallen. El Sistema utvidgas 2014. Allt fler elever i skolan får dessutom ta del professionell kultur genom ”Kulan”-subventionen. 2014 blir ett barnkulturår med en storsatsning i Stockholm.

Stockholms Stadsarkiv, beläget på Kungsklippan, är en central verksamhet för demokratin och offentlighetsprincipen i staden. Arkivet arbetar bl a med s k ”History Marketing” av Stockholm. Stadsbyggnadsritningarna som finns bevarade från 1713 har t ex utsetts till världsminne av UNESCO. Arkivet driver också arbetet med en modern e-förvaltning i Stockholm. Glädjande nog ökar besöken till institutionen och öppettiderna har förlängts.

Albin Karlssons blommande, magiska träd i närbild. Foto: stockholmkonst.se
PARKKONST. Albin Karlssons blommande magiska träd i Brovaktsparken. Foto: stockholmkonst.se

Stadsteatern är Nordens största teater och erbjuder en mängd föreställningar, både breda uppsättningar med stor publik och smalare uppsättningar på mindre scener. Från halvårsskiftet 2013 ingår Kulturhuset i samma organisation. Det ger stora möjligheter till att skapa mer kultur inom allt från debatt över design till musik och litteratur. Lokalerna i Sveriges största och mest centrala besöksmål, Kulturhuset vid Sergels torg, kommer också att kunna utnyttjas bättre. Sammanslagningen till Kulturhuset Stadsteatern har gått bra, tagits emot väl och redan gett positiva resultat. 2014 öppnas ett nytt profilbibliotek som riktar sig till tonåringar. Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken kommer alltså tre helt nya profilbibliotek ha öppnats i Kulturhuset: Plattan, Tiotretton och Lava.

Konstrådet och Stockholm Konst fortsätter arbetet med konstnärlig gestaltning i stadens fastigheter och offentliga lokaler. Under 2013 slutfördes och invigdes bl a Kristinebergs Slottspark och Brovaktsparken på västra Kungsholmen.

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Ett jämställdhetsval

Folkpartiets landsmöte stärkte den liberala jämställdhetsprofilen rejält. Det lovar gott inför valkampen – för Folkpartiet, och Alliansen.

Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson argumenterar i landsmötesdebatten. Foto från Birgitta Ohlsson.

Efter helgens landsmöte står det klart att det finns ett tydligt borgerligt jämställdhetsalternativ. Folkpartiet liberalerna har alltid varit tydligast i jämställdhetsfrågor bland de icke-socialistiska partierna, men nu har frågorna fått ny glöd, med nya viktiga partipolitiska ställningstaganden. Det som aviserades inför landsmötet tycks ha uppfyllts med råge. Maria Arnholm sätter med framgång sin prägel på vår jämställdhetspolitik, och andra långväga liberala feminister som Birgitta Ohlsson har anledning att glädjas.

En tredje månad reserverad åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är en stor seger för liberala feminister. Krav på samtycke i sexualbrottslagstiftningen är ett något nyare krav, som nu fått gehör. Och att avskaffa vårdnadsbidraget har egentligen alltid varit liberalernas politik. Vi har sedan länge efterlyst en rejäl konsekvensutredning av vårdnadsbidragets effekter.

Jämställdhetsprofilen är viktig, gentemot oppositionen men också inom Alliansen.

Folkpartiets tydliga ställningstagande för en fortsatt Alliansregering var en av landsmötets viktigaste signaler. Men vårt tydliga Allianssamarbete innehåller också olika nyanser – och rentav olika kulörer. Det spelar roll vilket Alliansparti man röstar på – och det är bra för hela Alliansen. Den som vill ha en Allianspolitik, för jobben, skolan och allt annat vi har åstadkommit och vill mer av – och som vill ha en jämställdhetsinriktning, gör klokt i att rösta på Folkpartiet.

Vi ger oss helt enkelt inte förrän vi har stärkt jämställdheten. Och vi kan lova att vi vill mer än någon annan i Alliansen.

Media & kommentarer: SR, TT/SvD, Riksdag & Departement, Feministbiblioteket 1 & 2, Helena Bargholtz

Lyft (med) jämställdheten

Jämställdhetsfrågan är en god  liberal tradition. För många folkpartister känns det givet att det ska vara en av våra prioriterade frågor inför valet. Det behövs liberal jämställdhetspolitik. Jag lyfter gärna jämställdheten – och Folkpartiet med den!

Man-and-woman-icon.svgDet har sagts förr men behöver sägas om och om igen: Ja, vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige. Men vi har lång väg kvar. Ännu tjänar kvinnor mindre än män. Offren för våldsamma övergrepp är oftare kvinnor, förövarna är oftare män. På ledande poster i samhället ser det rätt bra ut i politiken – men i näringslivet och akademin är det sämre, på vissa håll riktigt uselt.

Folkpartiet och Maria Arnholm har en diger och viktig uppgift nu när jämställdheten lyfts fram inför valet nästa år (Aftonbladet med Maria Arnholm: ”Frågan som ska lyfta FP”, SR: Jan Björklund talade om jämställdhet).

En nyckel till ökad jämställdhet är arbetsmarknaden. Förväntan att kvinnor ska ta ansvar för barn, hem och familj (kanske också åldriga föräldrar?) gör att de kan få svårare i karriären och sämre löneutveckling. En sådan inställning leder inte till fler kvinnliga styrelseordförande och VD:ar!

Ojämställdheten drabbar förstås även män som också tvingas in i könsroller av omgivningens förväntningar. Den man som vill vara föräldraledig i stor utsträckning kan fortfarande möta höjda ögonbryn.

Mot ojämställdheten har vi flera vapen: Lagstiftning (mot t.ex. ärekränkning och näthat som jag skrev om i går, eller för att skydda kvinnor från våld i hemmet, eller skärpt våldtäktslagstiftning). Pengar. Och opinionsbildning.

På Folkpartiets landsmöte i helgen handlar det bl.a. om pengarna – och opinionen. En tredje månad vikt åt ena föräldern i föräldraförsäkringen är att fortsätta i god liberal anda, att göra den individuella delen av föräldraskapet tydligare. Jag har tidigare bloggat om varför jag anser det vara liberalt med en tredje mamma/pappamånad. Det handlar om pengar i form av en generös allmän socialförsäkring, som föräldraförsäkringen är. Men det handlar också om att bidra till att skifta opinionen i än mer jämställd riktning.

Först när ojämställdhet är orimligt i allas ögon – i tanke och i handling – når vi jämställdhet.

Läs mer om Folkpartiets hjärtefråga, jämställdheten.

Lag och kunskap mot näthatet

Regeringen skärper lagen om ärekränkning. Tillsammans med ökad kunskap är rättsväsendet rätt väg för att bekämpa näthatet. Det är en fråga om rättssäkerhet, och om jämställdhet.

Internet är en välsignelse som skapar möjligheter till kontakt mellan människor över avstånd och i en skala som mänskligheten aldrig upplevt. Men det innebär också en potential att skada och göra människor illa, anonymt och hämningslöst.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm tar krafttag mot näthatet (regeringen.se).
Jämställdhetsminister Maria Arnholm tar tillsammans med justitieminister Beatrice Ask krafttag mot näthatet (regeringen.se).

Hatet, mobbningen och trakasserierna på nätet är ett problem som lagstiftningen inte kunnat hantera. Den som har känt sig kränkt har tvingats att själv driva ett rättsfall, som enskilt åtal. Något som många utsatta människor förstås varken orkar eller har resurser till.

Att Alliansregeringen nu skärper lagen och gör det möjligt för åklagare att väcka avtal för ärekränkning är mycket välkommet. Lika välkommet är att Brottsförebyggande rådet får uppdraget att kartlägga näthatet: hur många drabbas, vilka är offren, och vilka är förövarna? (SVT.)

Näthatet är i högsta grad en jämställdhetsfråga. Personer av båda könen drabbas, men vi vet med största sannolikhet att kvinnor, tjejer och även minoriteter som hbt-personer är särskilt utsatta. Det handlar förstås inte bara om omfattningen, utan också arten och graden av näthatet. Kvinnor i offentlig ställning liksom unga flickor som utsätts för ryktesspridning, ofta av sexuell karaktär, är två mycket utsatta grupper, vilket såväl Uppdrag Gransknings program om näthat mot kvinnor i vintras, som det s.k. Instagram-målet har visat.

Med lag och kunskap kan vi bekämpa näthatet. Och vi kan alla stärka och stötta offren – och visa att det som är oacceptabelt i ”verkliga livet” också är det på nätet.