Regeringen skärper lagen om ärekränkning. Tillsammans med ökad kunskap är rättsväsendet rätt väg för att bekämpa näthatet. Det är en fråga om rättssäkerhet, och om jämställdhet.

Internet är en välsignelse som skapar möjligheter till kontakt mellan människor över avstånd och i en skala som mänskligheten aldrig upplevt. Men det innebär också en potential att skada och göra människor illa, anonymt och hämningslöst.

Hatet, mobbningen och trakasserierna på nätet är ett problem som lagstiftningen inte kunnat hantera. Den som har känt sig kränkt har tvingats att själv driva ett rättsfall, som enskilt åtal. Något som många utsatta människor förstås varken orkar eller har resurser till.

Att Alliansregeringen nu skärper lagen och gör det möjligt för åklagare att väcka avtal för ärekränkning är mycket välkommet. Lika välkommet är att Brottsförebyggande rådet får uppdraget att kartlägga näthatet: hur många drabbas, vilka är offren, och vilka är förövarna? (SVT.)

Näthatet är i högsta grad en jämställdhetsfråga. Personer av båda könen drabbas, men vi vet med största sannolikhet att kvinnor, tjejer och även minoriteter som hbt-personer är särskilt utsatta. Det handlar förstås inte bara om omfattningen, utan också arten och graden av näthatet. Kvinnor i offentlig ställning liksom unga flickor som utsätts för ryktesspridning, ofta av sexuell karaktär, är två mycket utsatta grupper, vilket såväl Uppdrag Gransknings program om näthat mot kvinnor i vintras, som det s.k. Instagram-målet har visat.

Med lag och kunskap kan vi bekämpa näthatet. Och vi kan alla stärka och stötta offren – och visa att det som är oacceptabelt i ”verkliga livet” också är det på nätet.