Tagg: Uppdrag Granskning

Politiskt våld och kulturell våldsretorik

Ung vänster har svårt att ta avstånd från våldsdömda medlemmar och våldsinriktade Revolutionära fronten. Våld och våldsretorik i politiken kan aldrig accepteras, lika lite som våldsuppmaningar kan förbises i kulturen. Oavsett vilket håll det kommer ifrån.

mis6
VÄNSTERVÅLD. Från Revolutionära frontens egen film där de visade sina våldshandlingar mot påstådda nazister – i detta fall mot vad som visade sig vara en slovensk gästarbetare. Stillbild från youtube (Metro.)

Förra veckans stora medie- och kulturhändelse och debatt rörde Kartellen och Peace & love-festivalen i Dalarna. Sponsorn Dalarnas Tidningar ville inte förknippas med musikgruppen som förknippades med tidigare maningar till våld och kopplingar till den våldsamma autonoma vänstern (Aftonbladet). Festivalen valde själv att avboka Kartellen (Aftonbladet), vilket ledde till protester från en rad andra artister som ville dra sig ur. Till slut backade festivalen och Kartellen är åter välkommen till Peace & love (SR).

Jag har svårt att döma vem som har rätt och fel i denna fråga. Dalarnas Tidningar har rätt till sin ståndpunkt, festivalen har rätt att boka vilka artister de vill och artister har rätt att välja var de vill medverka. Om Kartellen och dess frontfigur ”Sebbe Staxx” numera tar avstånd från våld och från de våldsinriktade vänsterkretsar man tidigare kopplats till (inte minst genom Uppdrag Granskning) så är det positivt. Om debatten leder till att detta avståndstagande uppmärksammas och omfattas av fler, av att våld och våldsretorik i politik och kultur problematiseras och ifrågasätts, så är det ännu bättre.

Avståndstagande från våld i politiken behövs. Andra har nämligen svårt att ta avstånd från våldsamma aktioner och grupper, från hot- och hatfyllda ord och symboler. Problemet finns i dagens Sverige bland ungdomspolitiker i både en socialistisk och en fascistisk tradition. Sverigedemokraternas ungdomsförbund skickar en hälsning till systerorganisationer i Europa som andas gamla, onda tider. SD:s kopplingar till retoriken på hatfyllda nätsajter påminner också om deras egen, närliggande historia med stöveltramp, uniformer och retorik från fascistiskt, nynazistiskt arv.

Vänsterns arv är ett annat men likafullt problematiskt. Ung vänster verkar ha notoriskt svårt att ta avstånd från våldsförhärligande företrädare och den våldsinriktade organisationen Revolutuonära fronten. Senast handlar det om en styrelseledamot i Västmanlands-distriktet, som är åtalad och föremål för Säpos intresse (SR). Tidigare har vi sett det med t ex ordföranden för Ung Vänster Örebro (Metro), som fick avgå men fortfarande har stort stöd (SVT). Och i Västmanland vill man inte, till skillnad från Ung vänster på riksnivå, ta avstånd från Revolutionära fronten. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt har tidigare sett sig nödgad att markera avstånd till ditt ungdomsförbund i dessa frågor och han kan få anledning att göra det igen (vilket visas av vissas reaktion om ”svek”, Expressen).

Ungdomspolitikerna verkar inte i ett vakuum. Valåret 2014 väntas innebära ett ökat hot från extremister av olika slag (DN). Högerextremister skördar framgångar i Europa och tar åter större plats på gatorna. Rasistiskt våld och hatbrott ökar också i Sverige, en bild som FN-förbundet bekräftar i dag (SvD). Vänsterextremt våld är också ett stort hot – med våldsamma motaktioner och direkta hot och angrepp på meningsmotståndare. Och det verkar vara okej i breda kretsar att tala om demokratiskt valda företrädare i föraktfulla termer och förneka dem människovärde (t expunksångaren Mattias Alkbergs ”skadedjur”, NSD). Sådan retorik riktas inte bara mot och mellan ytterkanternas extremister; demokratiska partier och politiker som står för allas lika värde och icke-våld finner sig vara måltavlor för hatfyllda tillmälen, för att man står för en annan politik. Det hotar det demokratiska samtalet, när alla anständiga krafter istället borde enas mot dem som vill ta till våld i både ord och handling.

Jag tänker inte gradera eller ursäkta något politiskt våld: Allt våld är förkastligt. All våldsförhärligande, uppviglande retorik är förkastlig. Oavsett hur mycket vi hatar och avskyr våld från nynazister ursäktar det inte att ta till nävar och vapen. I demokratin är det en instans som har befogenhet att utöva våld, rättsväsendet. Så måste det förbli.

Men inte bara handlingar är viktiga. Ord räknas också. Yttrandefriheten ska inte inskränkas – men vi måste kunna föra en problematiserande debatt. Utan att anklagas för censur.

Hur var det med kärleksbudskapet?

Präster som försöker omvända unga, osäkra individer från deras homosexualitet tycks ha missat kärleksbudskapet. Jag är glad att Svenska Kyrkan tydligt tar avstånd men ingen ung person borde behöva riskera att möta en fördömande syn i själavården.

KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.
KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.

En tro på en värld som ”kan bli så mycket bättre”, ”som den en gång var tänkt” – så motiverar en präst i Svenska Kyrkan att han vill vägleda unga, osäkra homosexuella bort från deras homosexualitet. Det talas om att ”korrigera” den lust som den unge hjälpsökande känner. Det är förstås inget nytt att religiösa företrädare motarbetar vad de ser som avvikande sexuella läggningar, men i Sverige och framför allt inom Svenska Kyrkan trodde vi kanske naivt att vi kommit längre. Kyrkans egen inställning är klar, man ska inte ägna sig åt att försöka ”bota” homosexuella. Men budskapet har uppenbarligen inte nått ut eller accepterats av alla medarbetare, vilket Uppdrag Granskning kan visa i kväll.

Jag är inte själv övertygad troende, och sedan många år inte längre själv medlem i Svenska Kyrkan, men jag tilltalas och känner gemenskap med många kristna värderingar och företrädare, inte minst det förlåtande kärleksbudskapet. En så viktig institution har också ett ansvar i samhället och gentemot sina medlemmar – inte minst dem som söker hjälp och råd vid besvärliga tillfällen. För troende, och kanske framför allt för unga människor i en skör situation, väger kyrkan och prästens ord tungt. De signaler man sänder till omvärlden är också viktiga. Under våren har vi kunnat ta del av skrämmande berättelser om det hotade och våldsutsatta homosexuella paret i Marks kommun; deras position underlättades knappast av den lokala kyrkans tidigare, långtifrån klockrena, agerande kring både själavård och vigsel. (Jag berörde detta i mitt inlägg, Jag är gay – är jag då inte också en människa?).

Det är helt enkelt ett stort ansvar att med prästens auktoritet möta människor som söker stöd och vägledning – som helt enkelt är i behov av själavård. Att då möta sådana personer med erbjudande om förbön och vad som i praktiken blir ett fördömande, är förkastligt. Den som tar på sig en själavårdande roll bör självklart visa förståelse och stärka en persons framåtanda. Riskerna är annars stora för hur en osäker, ung person tolkar budskapet och kanske väljer att leva sitt liv genom att förneka sig själv.

De präster som vill bota homosexuella med förbön och uppmanar dem att korrigera sina lustar verkar lyckligtvis vara få. Men de få som finns är för många, om de riskerar att skada unga människors livsglädje och knäcka deras självkänsla. Jag är glad över Svenska kyrkans tydliga avståndstagande men hoppas också att man sätter mer kraft bakom orden. Den präst som missar kärleksbudskapet kanske borde fundera över sitt val av yrke och arbetsplats.

Läs också GT/Expressen: Präster erbjuder bot mot homosexualitet, Frida Boisen: Något är sjukt i den svenska kyrkan.

Lag och kunskap mot näthatet

Regeringen skärper lagen om ärekränkning. Tillsammans med ökad kunskap är rättsväsendet rätt väg för att bekämpa näthatet. Det är en fråga om rättssäkerhet, och om jämställdhet.

Internet är en välsignelse som skapar möjligheter till kontakt mellan människor över avstånd och i en skala som mänskligheten aldrig upplevt. Men det innebär också en potential att skada och göra människor illa, anonymt och hämningslöst.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm tar krafttag mot näthatet (regeringen.se).
Jämställdhetsminister Maria Arnholm tar tillsammans med justitieminister Beatrice Ask krafttag mot näthatet (regeringen.se).

Hatet, mobbningen och trakasserierna på nätet är ett problem som lagstiftningen inte kunnat hantera. Den som har känt sig kränkt har tvingats att själv driva ett rättsfall, som enskilt åtal. Något som många utsatta människor förstås varken orkar eller har resurser till.

Att Alliansregeringen nu skärper lagen och gör det möjligt för åklagare att väcka avtal för ärekränkning är mycket välkommet. Lika välkommet är att Brottsförebyggande rådet får uppdraget att kartlägga näthatet: hur många drabbas, vilka är offren, och vilka är förövarna? (SVT.)

Näthatet är i högsta grad en jämställdhetsfråga. Personer av båda könen drabbas, men vi vet med största sannolikhet att kvinnor, tjejer och även minoriteter som hbt-personer är särskilt utsatta. Det handlar förstås inte bara om omfattningen, utan också arten och graden av näthatet. Kvinnor i offentlig ställning liksom unga flickor som utsätts för ryktesspridning, ofta av sexuell karaktär, är två mycket utsatta grupper, vilket såväl Uppdrag Gransknings program om näthat mot kvinnor i vintras, som det s.k. Instagram-målet har visat.

Med lag och kunskap kan vi bekämpa näthatet. Och vi kan alla stärka och stötta offren – och visa att det som är oacceptabelt i ”verkliga livet” också är det på nätet.

Friskolornas vänner ska vara deras tuffaste kritiker

Friskolorna har inneburit en valfrihet tillgänglig för alla. Men när brister avslöjas på enskilda skolor eller på systemnivå måste vi vara tydliga med att det är oacceptabelt. Det handlar om att värna valfriheten – och att förbättra svensk skola.

De svenska friskolorna har gett hundratusentals elever och föräldrar den möjlighet som bara tillkom dem med tjock plånbok: Att välja en skola utifrån sina preferenser – oavsett om det handlar om geografiskt läge, pedagogisk inriktning, storlek, var ens vänner går, eller något annat. Denna möjlighet är ett av de stora framstegen för det friare Sverige som växt fram de senaste årtiondena.

Ölands Friskola - möjliggör valfrihet för elever i Färjestaden med omnejd. Inget samband i övrigt med t.ex. Uppdrag Granskning. Bildkälla: Wikimedia, arvid8.
Ölands Friskola – möjliggör valfrihet för elever i Färjestaden med omnejd. Inget samband i övrigt med texten eller Uppdrag Granskning. Bildkälla: Wikimedia, arvid8.

När det rapporteras om brister och missförhållanden, om att skolor försöker välja ”rätt” elever eller att företrädare uttrycker sig kränkande som Uppdrag Granskning rapporterade i går, ska reaktionen förstås vara densamma oavsett skolform (och tro inte att kommunala skolor är befriade från problem): Detta är oacceptabelt. Det uttrycktes träffande av utbildningsminister Jan Björklund: Man blir helt enkelt förbannad, på ren svenska (se t.ex. DNExpressen). Det är utmärkt att Skolinspektionen nu ska granska de aktuella skolorna (DN) – kanske behöver deras metoder och granskningar stärkas.

Rätten om valfrihet är elevernas och föräldrarnas – inte skolornas. Skolorna ska inte få välja elever. (SVT.)

Friskolorna har ögonen på sig. Diskussioner om riskkapitalister, lärarnas utbildning och löner, betygssättning med mera ska tas på allvar (SvD). Skolsköterskor, skolpsykologer och skolbibliotek är frågor att bevaka. Detta ligger förstås i friskolornas, deras ägares och deras organisations intressen. Friskolekommitténs förslag pekar med bred partipolitisk uppslutning i rätt riktning. Naturligtvis vore det också bra om skolpengen kunde se annorlunda ut beroende på en skolas och dess elevers förutsättningar; en sådan socioekonomisk fördelning som redan finns i Stockholm skulle göra sig bra i skollagen, som Jan Björklund nu föreslagit. Allra helst skulle staten förstås ta över ansvaret för det svenska skolväsendet från kommunerna.

Vinsterna, ofta i fokus i debatten, är i sig inte det viktiga – utan kraven på att man har en bra utbildning. De kraven ska ställas högst av oss som är friskolornas och valfrihetens varmaste vänner. Som Sanna Rayman skriver i SvD ska vi inte försöka avfärda kritiken – även om jag inte delar hennes övertygelse om det obefintliga hotet mot valfriheten.

En vänstermajoritet med stort inflytande för ett vänsterparti som vill förbjuda privata företag, och med förslag om kommunala veton, kan komma att stoppa och stänga friskolor åtminstone i vissa kommuner. Valfriheten kommer att bero på vilken sida av en kommungräns man råkar bo. Och just därför måste vi bevaka både valfriheten – och avarterna.

Sist och slutligen beror friskolornas popularitet och överlevnad enbart på att elever och föräldrar tycker de är bra, och väljer dem framför andra skolor. Det är viktigt att komma ihåg i debatten.

Anna Lundberg bloggar och gör som ofta den viktiga kopplingen till verkligheten och vardagen, i Hallstahammar.

Barnfattigdom: Ropa inte på vargen

Finns svensk barnfattigdom?

Det enkla svaret är att allt är relativt. Ingen kan förneka att det tyvärr finns barn som måste tacka nej till skolresor som kostar pengar eller som inte kan gå på kalas för att de inte har råd med presenter. Det finns nog rentav några barn som inte alltid kan äta sig mätta hemma utan ser extra mycket fram mot skolmaten efter helger och lov.

Orsakerna till denna sociala och ekonomiska utsatthet är komplexa. Det handlar ibland om pengar. Men det kan också handla om föräldrar som inte riktigt klarar av sitt föräldraskap, av olika orsaker. Alkohol, droger och psykisk ohälsa kan vara sådana faktorer.

Uppenbart är att många har felanvänt och överanvänt begreppet barnfattigdom. Genom att blåsa upp siffror om hundratusentals barn som lever i barnfattigdom, om att det skulle vara vanligt att svenska barn inte får äta sig mätta, har olika organisationer och politiker undergrävt sin egen argumentation men också försvårat debatten. Den som ropar på vargen får ofta anledning att ångra sig, fortare än man trott. Med dagens Uppdrag Granskning är det nog en del som hör till den skaran.

Det kan verka enkelt att måla upp en dyster bild av ökande barnfattigdom, för att sedan snabbt peka ut den förda ekonomiska politiken som boven i dramat.

Visst kan man tala om barnfattigdom – men på ett balanserat sätt. De som har varit mer obalanserade bör kanske följa i BRIS fotspår och sluta använda begreppet. Det handlar inte om att räkna ut hur många barn som lever i familjer som har en inkomst som är på en viss nivå i förhållande till familjer med andra, högre inkomstnivåer. Det handlar om barn som är socialt och ekonomiskt utsatta.

Låt oss istället förklara vilka problem vi menar – att utsatta barn inte handlar om att inte ha den senaste mobiltelefonen, men inte heller om den djupa misär som finns i länder både långt, och inte så långt bort. Låt oss diskutera hur många barn som berörs, och vad vi kan göra åt det.

En sådan diskussion startar Folkpartiet i Stockholms stad nu på sitt bloggforum (Newsdesk, FP Stockholms stads blogg).

Det viktiga är inte rubriken vi sätter – eller exakt hur många de utsatta barnen är. Det viktigaste är att se de utsatta barn som finns, och försöka hjälpa dem.

SVT Uppdrag Granskning 1, 2, SvDSvD ledarblogg, DN, Resumé.