Tagg: Moderaterna

Gårdsförsäljning: Varför ska det vara så svårt?

Varför ska inte svenska vinodlare få sälja några flaskor till besökare? Är du emot småföretag och levande landsbygd? Men gårdsförsäljning handlar inte om näringspolitik – utan om alkoholpolitik.

Gårdsförsäljning av alkohol är återigen en het fråga i den politiska debatten. Få borde kunna vara emot att småskaliga svenska vinodlare kan sälja lite av sina produkter till besökare. Många ser positivt på turism och blomstrande vingårdar som kan bidra till en levande landsbygd. Och så kommer vi glädjedödare som säger: Nej, tyvärr, det går inte ihop med den svenska alkoholpolitiken.

Hur rigida får man vara? Hur kan småskaliga svenska vinodlare hota Systembolagets monopol? I dag skriver jag hos SvD om gårdsförsäljning – denna tulipanaros.

Problemet är inte de svenska vinodlarna. Problemet är att Systembolaget finns kvar tack vare ett svenskt undantag från EU:s regelverk, och det undantaget bygger på att vi inte ger några aktörer en positiv särbehandling. Utländska producenter får inte diskrimineras. Därför har de utredningar som tittat på gårdsförsäljning inte kunnat visa hur det kan genomföras, eller så har de föreslagit en lösning som i praktiken innebär att Systembolaget faller likafullt. För att inte positivt särbehandla enbart svenska producenter skulle alla europeiska alkoholtillverkare behöva ges tillstånd att öppna egna butiker. De kan då hamna var som helst – och vips är idén med Systembolaget borta.

Den svenska alkoholpolitiken har varit relativt framgångsrik i att hålla nere dödsfall och alkoholskador. Försäljningsmonopolet, som ger en tillgänglighet och ett utbud över hela landet men drivs utan intresse av vinst eller merförsäljning, är en av de viktigaste delarna.

Givetvis ska Systembolaget fortsätta att utveckla sin service, och kan säkert bli bättre både på tillgängligheten inte minst på landsbygden och i utbud. Men detta är det enda monopol som jag som liberal vill slå vakt om.

Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser

Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.

Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol.  Continue reading ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”

Vem har rätt om decemberöverenskommelsen?

Decemberöverenskommelsen är historisk av flera skäl. Nu kan det åter bli ordning och reda i svensk politik – och utrymme för riktiga, sakpolitiska motsättningar. Men en stor stridsfråga lär också förbli historieskrivningen om budgetdramat, regeringskrisen och bakgrunden till den historiska juluppgörelsen.

ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.
ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.

Det politiskt turbulenta året 2014 slutade alltså med en passande skräll. ”Decemberöverenskommelsen” har måhända ett onödigt otympligt namn (jag skulle ha rekommenderat mer kortfattade eller dramatiska ”julöverenskommelsen” eller ”annandagsuppgörelsen”).

Andra har betydligt mer kritiska invändningar. Odemokratiskt, en kapitulation för Alliansen, ett nederlag för Socialdemokraterna? Låt oss konstatera att de valda ledarna för en bred majoritet av det svenska folkets valda företrädare har enats om delvis bekräftade, delvis förnyade, ömsesidiga regler för politikens former.

Kritikerna som anser att Alliansen, och framför allt Moderaterna, borde ha valt en annan väg är nog skyldiga att också peka ut vilken eller vilka vägar de då avser. Försöka bilda en varaktigare majoritet stödd på Sverigedemokraternas röster? Eller en stor koalition mellan Moderaterna, eller hela Alliansen, och Socialdemokraterna? Eller att några av de mindre Allianspartierna skulle ha tagit steget över blockgränsen för att ingå i en S-ledd regering, och låta Moderaterna vara den enda reella oppositionen i ensamt majestät?

Sex partiers enighet om politikens former säger mycket lite om politikens innehåll. Där råder fortsatt skarpa motsättningar, om den bästa politiken för starkare ekonomi och fler jobb, om valfrihet eller politikermakt i välfärden, och en mängd andra frågor. Och den blockskiljande oenigheten om bakgrunden till uppgörelsen är väl ett tecken så gott som något på att den inte innebär framväxten av en ny, kvävande och demokratiskt tvivelaktig, politisk enighet. Chanserna är stora för att decemberöverenskommelsen blir historisk, men hur historien om decemberöverenskommelsen ska skrivas lär också vara en tvistefråga – och ett forskningsämne.

Utifrån mitt Folkparti- och Alliansperspektiv är det framför allt en sak som brister i den socialdemokratiska beskrivningen av de dramatiska decemberveckorna i svensk politik. Senast i en stor intervju i Aftonbladet hävdar statsminister Stefan Löfven att Alliansen redan 2 december, kvällen innan budgetdramat som startade den akuta regeringskrisen, kunde ha fått det decemberöverenskommelsen innebar – de hade ju bara kunnat lova att lägga ned sina röster i budgetomröstningen. Men det Löfven bortser från, och som många journalister inte frågar om, är att den nu uppnådda överenskommelsen innebär mycket mer. Det tål att upprepas:

Socialdemokraterna och de övriga rödgröna har nu gått med på att den största partikonstellationen ska få möjlighet att regera. Det var något som framför allt S aldrig ville säga rent ut före valet i höstas, eller under hela den dramatiska hösten, till skillnad från Alliansen. Att S nu går med på att släppa fram en annan regering är, som flera kommentatorer har påpekat, smått revolutionerande – där har vi det verkligt historiska i decemberöverenskommelsen. Det hade inte skett om Allianspartierna bara lagt ned sina röster i budgetomröstningen dagen efter. Hade Alliansen lovat regeringen det på det berömda mötet 2 december, hade man verkligen kunnat tala om kapitulation och carte blanche åt vänsterpolitiken och -partierna.

Jämfört med Socialdemokratins erkännande av att de är ett parti som andra, är löftet att inte bryta ut enskilda delar av en minoritetsregerings budget en mindre eftergift. Inte desto mindre är det också historiskt, i ett kortare perspektiv, att S och MP därmed indirekt erkänner att de gjorde fel när de tillsammans med V och SD bröt ut och röstade ned en enskild del av den dåvarande Alliansregeringens skatteförslag förra vintern.

Nu blir det åter mer ordning och reda i svensk parlamentarism. Det gör inte svensk politik mindre demokratisk. Tvärtom är det i dylika formfrågor som den svenska samförståndsandan kan göra sig bäst. Det är en styrka att sex av åtta riksdagspartier, som i höstas fick stöd av fler än tre av fyra väljare, kan enas – samtidigt som motsättningar så uppenbart finns kvar, vilket är en demokratisk förutsättning. Nu återskapas en förutsägbar spelplan, för svenskarna och deras valda företrädare. Nu ges förhoppningsvisv äntligen utrymme för sakpolitiska diskussioner.

DN: Anna Kinberg-Batra om Löfvens höga tonläge, Löfven: Alliansen ville ta över makten, Nyvalet inställt efter decemberöverenskommelse.

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.

Pappamånad bra familjepolitik

Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.

Grattis, Moderaterna!

Moderaterna har fått en jämställdhetstalesperson som inte bara kallar sig feminist utan öppnar för fler ”pappamånader”. Det är värt att gratulera, dem och Sverige. Folkpartiets jämställdhetspolitik kan nu få ökat genomslag.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

I dag vill jag gratulera Hillevi Engström till hennes nya uppdrag som Moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor. Men jag vill framför allt gratulera Moderaterna, och Sverige, till öppningen för ökad individualisering i föräldraförsäkringen. Feminism handlar, som Engström påpekar, om att se och vilja göra något strukturellt åt orättvisorna och skillnaderna mellan kvinnor och män. Och det finns få strukturer i samhället som påverkar relationer, könsroller och de materiella villkoren mer än föräldraskapet. Vi vet att föräldraledigheten påverkar inkomster och karriärmöjligheter men även arbetsfördelning i hemmet och sjukskrivningar. Hittills har det  varit universalministern Anders Borg som fört jämställdhetens fana högst inom det största regeringspartiet, och som också tydligt har tagit ställning för en tredje ”pappamånad” (eller, som det handlar om, en tredje månad inom den generösa föräldraförsäkringen som reserveras åt den ena eller ene föräldern). Att han får bredare stöd, och det av den nyutsedda jämställdhetstalespersonen, i hennes första uttalande i den egenskapen, är förstås en viktig signal. Förhoppningen väcks att Moderaterna ansluter sig till Folkpartiets uppfattning.

LI(regeringen.se).
LIBERAL FEMINIST. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet är förstås fortfarande det tydligaste valet för borgerliga eller icke-socialistiska väljare och Allianssympatisörer som prioriterar en aktiv jämställdhetspolitik. Det är en liberal profilfråga som har ökade förutsättningar att vinna stöd i valet.

Vi har de tydligaste företrädarna, i jämställdhetsminister Maria Arnholm och förstås även Birgitta Ohlsson med flera. Och Folkpartiet har redan tydligt tagit ställning för en tredje pappa/mammamånad.

Det är ett liberalt ställningstagande för ökad jämställdhet.

En ökad debatt och ett ökat stöd för viktiga jämställdhetsreformer inom det  största regeringspartiet är således bra för både Moderaterna, Folkpartiet och Alliansregeringen. Men framför allt är det bra för Sverige. Det är viktigt att vi diskuterar könsroller och föräldraskap, och vad vi kan och bör göra politiskt åt de strukturer som binder både kvinnor och män.

SvD: Hillevi Engström redo för strid inom Moderaterna om tredje pappamånad, Göran Eriksson: Nu är M också ett parti som både vill och inte vill.

Freda författarfristäderna

Författarfristäderna i Sverige är förstås viktigast för de kulturpersoner som berörs och är i behov av skydd. Men att ge förföljda författare en fristad är också ett ställningstagande för yttrandefriheten, och säger något om vad vi vill vara för slags samhälle. Att kommunpolitiker nu agerar mot hela systemet av författarfristäder är anmärkningsvärt, djupt upprörande och potentiellt mycket problematiskt.

FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken.
FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken. Bild: David Shankbone/Wikimedia.

Författarfristäderna är ett internationellt nätverk som har växt under åren, i världen och Sverige. Om vi betänker dess ursprung – fatwan mot och förföljelsen av Salman Rushdie – förstår vi också något av fristädernas betydelse. Alla förföljda författare får inte samma uppmärksamhet som en Salman Rushdie, men det gör inte behovet av fristäder mindre – snarare tvärtom.

Författare och andra kulturpersonligheter är ofta bland dem som står i första ledet i kampen mot odemokratiska regimer och förtryckande rörelser. Människor som tänker och säger vad de vill, och skriver ner eller på annat sätt sprider det till sin omgivning, är diktatorernas och extremisternas värsta fiender.

Vad stolta vi kan vara att ge sådana kämpar fristäder i Sverige! Jämte Stockholm ingår sju andra städer i nätverket och vi hoppas att de ska bli fler – men några Gävlemoderaters kverulans hotar att stoppa inte bara Gävle utan alla svenska fristäder.

Författarfristäder borde inte behöva vara partipolitik. Jag räknar förstås med att man kan lita på liberalerna, och Folkpartiet agerar för att fler kommuner ska ansluta sig, nu senast i t ex Kumla, Örebro och Lund. Av de svenska fristadskommunerna styrs ungefär hälften av Alliansen, hälften av de rödgröna. Motståndet finns också på ömse sidor; Socialdemokraterna i Kumla sade nej till Folkpartiets förslag med hänvisning bl a till kostnaden och säkerhetsbehovet; Socialdemokraterna i Örebro sade först nej till Folkpartiets motion om att göra staden till en fristad, med ungefär samma argument som Moderaterna i Gävle: att det inte är en del av den kommunala kompetensen. /Uppdatering: Socialdemokraterna har nu gjort en välkommen helomvändning och stödjer en Författarfristad i Örebro, skriver NA./

Dessa moderata och socialdemokratiska kommunpolitikers motstånd mot författarfristäder är problematiskt på flera plan. Det är illa nog om Sveriges sjuttonde respektive sjunde största kommuner inte skulle kunna ta emot en förföljd författare; än värre är att Moderaterna i Gävle genom sitt agerande hotar hela fristadstanken. De har överklagat kommunens beslut och anser att det strider mot kommunallagen. Om deras kverulans finner laga stöd, blir alltså alla författarfristäder i Sverige olagliga.

Kommunallagen kan förstås ändras och jag har inga svårigheter att tro att en sådan ändring kommer att få brett stöd. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kritiserar själv sina partikamrater i Gävle (DN), och såväl moderater som socialdemokrater har i stort slutit upp bakom fristadstanken. Men en lagändring tar tid och skulle innebära stora praktiska svårigheter och ett sannolikt avbrott i den viktiga verksamheten som nu alltså snart omfattar ett tiotal kommuner.

FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.
FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.

I ett land som 1766 införde världens första tryckfrihetslag, på initiativ inte minst av liberalen Anders Chydenius (Wikipedia), har vi en god tradition att värna. Författarfristäderna handlar inte bara om de förföljda författarnas frihet, trygghet och möjlighet att arbeta. Fristäderna är ett ställningstagande för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten i stor; en markering mot världens mörkermän, extremister och diktatorer; en ripost mot alla som anser sig ha rätt att bestämma över vad människor ska tycka, känna, skriva och uttrycka.

Författarfristäderna säger något om vad vi vill vara för land, och för människor. Min bild av det skiljer sig uppenbarligen från de kverulerande Gävlemoderaternas – men jag tror att jag delar den med merparten av svenskarna.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms liberala kulturborgarråd, skriver i SvD: Fler fristäder, inte färre, och på sin blogg. Ola Larsmo i DN: Ingen Dante ska släppas inom Gävles stadsportar, tycker M. Karin Olsson, Expressens kulturchef: S i Örebro gör som Gävlemoderaterna. Christina Örnebjär (FP), Kumla, i Expressen: Massivt motstånd.

Stockholm erbjuder författare en fristad sedan slutet av 1990-talet; nu är det den etiopiska författaren Mezgebu Hailu Habtewold. Läs mer hos Kulturhuset Stadsteatern om Fristad Stockholm.

Stockholms fristadsförfattare:
Salim Barakat (Syrien) 1999-2001
Shiva Arastui (Iran) 2002
Asiye Zeibek 2002
Maryam Hooleh (Iran) 2003-2004
Remi Raji  (Nigeria) 2005
Faraj Bayrakdar (Syrien) 2005-2007
Lisa Lee (Kina) 2008-2009
Zurab Rtveliashvili (Georgien) 2010-2011
Mezgebu Hailu Habtewold (Etiopien) 2012-

För snart två år sedan hade jag äran att rycka in och hälsa det internationella nätverket av författarfristäder, ICORN, välkomna till deras konferens i Stockholm. De ord jag med benäget bistånd av vår kulturhandläggare i Stadshuset yttrade, känns aktuella att upprepa och understryka i dag:

Authors, journalists, playwriters, artists, poets and intellectuals are for a free and democratic society what soil is for plants. Without books, plays, articles or debates there are no emerging free societies or democracies. Or to paraphrase John the evangelist: In the beginning of free societies is the Word.

The freedom of speech does not solely concern those who want to question the ruling order, question truths that are taken for granted, or cross the borders of aesthetics. In the long run, it is a right and a freedom necessary both for the establishment and for the protection of other fundamental rights. The freedom of all stand and fall with the freedom of speech. And a social system who can’t tolerate people’s free opinions, won’t endure.

In Sweden we are so fortunate as to mostly be able to take free speech for granted. But we have not forgotten those who are less fortunate. The membership of the City of Stockholm in the International Cities of Refuge Network is a manifestation of this awareness. Since our city became a member in 1998 we have hosted eight authors in need of a safe haven. Later this year the city is going to welcome yet another author – a procedure which we hope to continue as long as the need for a safe haven for oppressed authors exists.

In Sweden there is an ongoing effort to make more cities members of ICORN – an ambition that the city of Stockholm supports. Fighting the fight for freedom of speech is something we can do not only on an international and national, but on a municipal, level. We need to be many more cities to share the fight – and help spread the word of the importance and the endurance of freedom of speech.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.

Samsyn om samtycke?

Trycket för samtyckeskravet blev för stort – efter bland annat Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas svänger till slut även Moderaterna. Det blir till att börja med en ny utredning om våldtäktslagstiftningen. Samtycke handlar framtidens våldtäktsdomar – men också om en viktig markering från rättssamhället.

Debatten om våldtäktslagstiftningen var intensiv hela hösten och har aldrig upphört. Ett stort engagemang har tänts i breda kretsar av kvinnor och män, och det har inte svalnat – tvärtom har det eldats på av upprepade exempel på våldtäktsdomar som har upplevts otillräckliga. Vid flera tillfällen kan man tala om att domarna, och eventuellt lagen, verkar strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Kraven har höjts allt starkare och från allt fler håll på samtyckeskrav i lagstiftningen: att man (och det handlar för övrigt nästan uteslutande om en man) ska ha skyldighet att klarlägga att ett samtycke till sex föreligger. Det kan låta tekniskt och överreglerande kring en av de grundläggande, mest mänskliga aktiviteterna. Men i de allra flesta fall torde samtycket vara helt uppenbart – och i de fall där det inte är det, borde frågan redan ställas av normalt funtade personer.

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Många har fortsatt haft invändningar mot samtyckeskravet, bl a uttrycks en oro för att offret och hens handlingar skulle hamna ännu mer i fokus. Det problemet, som i högsta grad finns redan i dag, verkar ju dock snarast bero på hur åtal och rättegångar bedrivs än på lagstiftningen. Man hänvisade också bl a till att den ändring av våldtäktslagen som trädde i kraft i fjol somras behövde få chans att prövas. Nu, med ett antal uppmärksammade och likafullt kritiserade domar efter lagändringen, har det argumentet försvagats rejält.

Debattörerna i samhället har fått allt större stöd av lagstiftarna i riksdagen. Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas (Jan Björklund i DN) verkar ha fått en avgörande effekt. Nu tillsätter den moderata justitieministern Beatrice Ask en utredning (DN, SvD, SVT). Det är så långt man verkar komma nu – och även om många anser att det brådskar, är en utredning kanske trots allt motiverad.

Det finns olika åsikter om vilka effekter ett samtyckeskrav kommer att ha. Den stridbara professorn och debattören Madeleine Leijonhufvud verkar övertygad om att det kommer att ha effekt i fler fällande domar (TT/Sydsvenskan); den tidigare sexualbrottsutredaren Nils Petter Ekdahl menar snarare att det kan ha en viktig symbolverkan (DN). En utredning kan ge fler svar och föra oss framåt. Ett är säkert; redan markeringen i ställningstagandet från samhället är mycket värd.

Att en ny utredning tillsätts bara ett drygt halvår efter att en lagändring trädde i kraft, är förstås exceptionellt. Det pekar på styrkan i engagemanget, och på tyngden i frågan. Samtycke handlar om kvinnors rättigheter till trygghet och till sin egen sexualitet.

Läs vad jag tidigare skrivit apropå våldtäkter. Nicholas Nikander, Carl Kling, Martin Skjöldebrand och Anna Starbrink bloggar.

OS-drömmen mötte verkligheten

I dag mötte den svenska OS-drömmen verkligheten. En tydlig majoritet av Stockholms partier säger nej till vinter-OS 2022. Det var det klokaste beslutet – Stockholm har säkert förmågan att arrangera ett OS i världsklass, men måste prioritera annat.

450px-Ski-jumping_hills,_Utah_Olympic_Park
INGET FÖR STOCKHOLM. Stockholm är ingen vintersportort, och nu blir det inga backhoppningsanläggningar i Lida. Bild från OS-backarna i Utah från Salt Lake City-OS, från Wikimedia/byggekloss.

Jag har haft min åsikt om ett eventuellt Stockholm-OS 2022 klar sedan jag först hörde talas om planerna: Ett klart och tydligt nej. Politikerna i Stockholm som skulle fatta beslut om stadens inställning behövde naturligt nog lite längre tid att studera planerna – men deras besked var inte särskilt överraskande. Efter att Folkpartiets Lotta Edholm och andra i veckan har sagt nej till Stockholms-OS (ABC, SvD) kom samma besked i dag från Moderaterna (DNABC).

Opinionsstödet för ett Stockholm-OS har tyckts svagt positivt men knappast överväldigande (Opinion Stockholm, DN). Detta är också en typisk fråga där de ansvariga beslutsfattarna har helt andra förutsättningar, och ett helt annat ansvar, att väga ihop en helhetsbild.

En tung invändning är kostnaderna. Även om Sveriges Olympiska Kommitté i går återkom med en uppdaterad och som de sade mer realistisk kalkyl (SR), så är farhågorna för kostnadsökningar troligtvis högst realistiska. Men det är inte den enda invändningen.

En viktig aspekt – som finansborgarrådet Sten Nordin lyfter fram – är tiden: Det är helt enkelt knappt om tid till 2022, sett till allt annat som Stockholm har beslutat och kommer att behöva göra. Bostadsbyggandet, Slussen, tunnelbaneutbyggnaden, nya tvärförbindelser… Det handlar både om ekonomi och om byggsektorns kapacitet – och därtill om att Stockholm redan till stora delar kommer att vara en byggplats under det närmaste årtiondet.

Många städer ser OS som en chans till förnyelse: en marknadsföring av gigantiska mått (till gigantiska kostnader) men också en hävstång för att bygga om och utveckla sin stad och sin region. Men Stockholm är redan en av världens snabbast växande städer, en av de mest innovativa, och – trots att bostäderna, spåren och vägarna dröjer för dem som väntar på dem – en av de mest expansiva i byggnadstermer.

Framför allt är Stockholm ingen vintersportort av OS-rang.  Det är inte Sotji heller, kanske ni invänder. Nej, just det.

Vinteridrotter utövas förstås med entusiasm i Stockholmsområdet när möjligheter finns, men motiven bakom stora investeringar i vintersportanläggningar i OS-klass är svaga.

Det är förstås hedrande att betraktas som en möjlig och attraktiv OS-arrangör. Nejet till OS 2022 innebär inte ett nej till OS för all framtid. Sverige och Stockholm kunde säkert göra en hel del för den olympiska rörelsen – inte minst att ge de allt mer megalomana arrangemangen en smärtare, grönare kostym som sätter mindre spår i såväl hemländernas som deltagarländernas finanser och ekosystem. Men för Stockholms del får det nog bli ett svalt sommar-OS, och inte förrän vår nuvarande byggfas är avklarad.

Så vi säger: Tack! Men nej tack. Den här gången.

Lotta Edholm: Gärna vinteridrott – men inget OS, Märkligt agerande av Sveriges olympiska kommitté.