Etikett: Moderaterna

OS-drömmen mötte verkligheten

I dag mötte den svenska OS-drömmen verkligheten. En tydlig majoritet av Stockholms partier säger nej till vinter-OS 2022. Det var det klokaste beslutet – Stockholm har säkert förmågan att arrangera ett OS i världsklass, men måste prioritera annat.

450px-Ski-jumping_hills,_Utah_Olympic_Park
INGET FÖR STOCKHOLM. Stockholm är ingen vintersportort, och nu blir det inga backhoppningsanläggningar i Lida. Bild från OS-backarna i Utah från Salt Lake City-OS, från Wikimedia/byggekloss.

Jag har haft min åsikt om ett eventuellt Stockholm-OS 2022 klar sedan jag först hörde talas om planerna: Ett klart och tydligt nej. Politikerna i Stockholm som skulle fatta beslut om stadens inställning behövde naturligt nog lite längre tid att studera planerna – men deras besked var inte särskilt överraskande. Efter att Folkpartiets Lotta Edholm och andra i veckan har sagt nej till Stockholms-OS (ABC, SvD) kom samma besked i dag från Moderaterna (DNABC).

Opinionsstödet för ett Stockholm-OS har tyckts svagt positivt men knappast överväldigande (Opinion Stockholm, DN). Detta är också en typisk fråga där de ansvariga beslutsfattarna har helt andra förutsättningar, och ett helt annat ansvar, att väga ihop en helhetsbild.

En tung invändning är kostnaderna. Även om Sveriges Olympiska Kommitté i går återkom med en uppdaterad och som de sade mer realistisk kalkyl (SR), så är farhågorna för kostnadsökningar troligtvis högst realistiska. Men det är inte den enda invändningen.

En viktig aspekt – som finansborgarrådet Sten Nordin lyfter fram – är tiden: Det är helt enkelt knappt om tid till 2022, sett till allt annat som Stockholm har beslutat och kommer att behöva göra. Bostadsbyggandet, Slussen, tunnelbaneutbyggnaden, nya tvärförbindelser… Det handlar både om ekonomi och om byggsektorns kapacitet – och därtill om att Stockholm redan till stora delar kommer att vara en byggplats under det närmaste årtiondet.

Många städer ser OS som en chans till förnyelse: en marknadsföring av gigantiska mått (till gigantiska kostnader) men också en hävstång för att bygga om och utveckla sin stad och sin region. Men Stockholm är redan en av världens snabbast växande städer, en av de mest innovativa, och – trots att bostäderna, spåren och vägarna dröjer för dem som väntar på dem – en av de mest expansiva i byggnadstermer.

Framför allt är Stockholm ingen vintersportort av OS-rang.  Det är inte Sotji heller, kanske ni invänder. Nej, just det.

Vinteridrotter utövas förstås med entusiasm i Stockholmsområdet när möjligheter finns, men motiven bakom stora investeringar i vintersportanläggningar i OS-klass är svaga.

Det är förstås hedrande att betraktas som en möjlig och attraktiv OS-arrangör. Nejet till OS 2022 innebär inte ett nej till OS för all framtid. Sverige och Stockholm kunde säkert göra en hel del för den olympiska rörelsen – inte minst att ge de allt mer megalomana arrangemangen en smärtare, grönare kostym som sätter mindre spår i såväl hemländernas som deltagarländernas finanser och ekosystem. Men för Stockholms del får det nog bli ett svalt sommar-OS, och inte förrän vår nuvarande byggfas är avklarad.

Så vi säger: Tack! Men nej tack. Den här gången.

Lotta Edholm: Gärna vinteridrott – men inget OS, Märkligt agerande av Sveriges olympiska kommitté.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!

Besviken liberal – Folkpartiet vill bevara riksdagsfrälset

Riksdagsledamöter ska i framtiden få rimligare pensionsvillkor. Men nu sittande ledamöter kommer att få behålla dagens generösa regler om de väljs om 2014. Det är principiellt fel, och förtroendeskadligt.

Dagens bortglömda nyhet är att en ”ohelig allians” mellan M, S och FP i konstitutionsutskottet har slagit fast att de gamla pensionsreglerna ska fortsätta gälla dagens riksdagsledamöter även i framtiden.

Att de generösa avgångsvillkoren för tidigare riksdagsledamöter behöver ändras har varit uppenbart för de flesta under lång tid. Personer som lämnar riksdagen i en ålder med många år kvar i arbetslivet ska naturligtvis inte vara ha en arbetsfri försörjning ända till ålderspensionen. Det är mycket bra att detta nu kommer till stånd i bred partipolitisk enighet.

Arbetslinjen ska gälla alla, kort sagt. Men om en del av riksdagsledamöterna efter 2014 – och rätt många kommer ställa upp och även bli omvalda – har kvar de gamla, generösa reglerna så är det inte bara ”orättvist”. Det är principiellt fel att ha olika villkor för samma uppdrag. Och att sittande riksdagsledamöter beviljar sig själva vidlyftiga privilegier är något som verkligen lär skada förtroendet.

Det är en motiverad förtroendeskada – som tyvärr lär drabba det politiska systemet i stort, och spilla över på alla andra politiker, även majoriteten fritidspolitiker som de flesta av oss tillhör.

Argumentet att det handlar om ingångna avtal är knappast tillämpligt på förtroendeuppdrag, förtroende som måste förnyas vid varje val. Om detta skrev jag här på bloggen i februari, apropå en artikel som jag skrivit med Anne-Marie Ekström, Jesper Svensson och Daniel Andersson i tidningen NU.

Jag är i dag oerhört besviken på mitt eget parti, Folkpartiet. Även om S och M hade kunnat driva igenom sin linje själva, hade det varit klädsamt om liberalerna tog ställning mot – och inte för – fortsatt riksdagsfrälse. Detta vill jag förändra om jag får chansen.

Dagens nyhet om bevarade avgångsvillkor för dagens riksdagsledamöter har inte rapporterats särskilt stort, men flera har blockat upp TT:s telegram, bl.a. Metro, Aftonbladet, SvDMSN, Politico samt bl.a. DN utanför webben. Jesper Svensson bloggar.

Liberaler ensamma Europavänner?

I ett Europa som präglas av skuldkris, eurokris och på vissa håll politisk kris, är det inte underligt att man diskuterar det europeiska samarbetet. Även de största Europavänner och EU-tillskyndare har anledning att ifrågasätta såväl hur saker och ting fungerar, som de olika förslag kring framtidslösningar som förs fram.

Men vi som tror på Europa, att vi tillsammans blir starkare, att vi har haft och kommer att fortsätta ha nytta och glädje av samarbetet – vi måste vara tydliga med vårt stöd för EU och för Europatanken. Nu mer än någonsin. Och den rollen faller allt ensammare, på liberalerna – i Storbritannien och allt tydligare även i Sverige.

Marit Paulsen.
Marit Paulsen.

Efter att premiärminister Cameron gett efter för de sedan länge högröstade och mångtaliga EU-skeptikerna i sitt konservativa Tory-parti, och utlovat försök till omförhandling följt av en folkomröstning om ja eller nej till fortsatt medlemskap, står Storbritannien inför år av osäkerhet. Även om Labour som oppositionsparti luftade kritik, är det våra brittiska partivänner i Liberaldemokraterna som står upp för Europatanken i ett bitvis isolationistiskt (eller hoppfullt atlantiskt-anglosaxiskt, alternativt ännu mer fromt samväldesdrömmande) Förenat Kungarike.

Här hemma valde Moderaterna redan inför Europaparlamentsvalet 2009 en mer EU-kritisk linje. Valet resulterade i nymoderat besvikelse – och liberala framgångar, under EU-vännen och konstruktiva kritikern Marit Paulsens ledning. Under krisåren har Reinfeldt och Borg gärna både distanserat sig från de europeiska ansträngningarna, och velat framstå som bäst i klassen med en egen svensk färdväg.

Göran Hägglund.
Göran Hägglund.

Och nu väljer också Kristdemokraterna att, som Göran Hägglund rent ut vill göra, signalera en EU-skeptisk linje. (SR Ekot 1, 2.)

Folkpartiet Liberalerna har länge varit den varmaste förespråkaren för Europatanken.  Nu står vi ensamma kvar. Det är kanske inte alltid den mest opportuna situationen rent opinionsmässigt (även om det kan ha sin fördel – för visst finns det många svenska Europavänner att vinna). Framför allt är det en fråga om att långsiktigt verka för det man tror på, för Europa och Sverige. Något EU-ministern Birgitta Ohlsson visade i sin kommentar kring Camerons brittiska utspel (SvD).

Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson.

Att vara Europavän innebär inte att okritiskt anamma allt som kommer från Bryssel. Det innebär inte att vi vill ansluta oss till euron i morgon dag. Tvärtom kan EU-vänner vara bland EU:s skarpaste kritiker. Vi liberaler ogillar såväl den gemensamma jordbrukspolitiken som bristande frihandel och utvidgningströtthet. Och som EU-vänner för vi också fram dessa synpunkter med kraft och trovärdighet.

Men framför allt tror vi på Europa. Vi vet att Sverige kan göra mer, och få större inflytande, inom en stor union med i stort sett likasinnade demokratier, än ensamma. Även om vi inte alltid får precis som vi vill.

Det är trist att fler och fler väljer att signalera EU-skepsis – istället för att vara varma Europavänner och konstruktiva kritiker.

Äntligen besked om Strandparken

Väntan på Kristinebergs Strandpark har varit lång och än är den inte över. Men nu tycks i varje fall enighet råda om att parken ska anläggas, i sin helhet. Tennishallen som i dag ligger på platsen ska få en ny permanent placering. Till denna linje, som har varit stadens ursprungliga, har nu också Moderaterna anslutit sig.

Folkpartiet på Kungsholmen har hela tiden arbetat för att Kristinebergs Strandpark ska fullbordas, och i veckans Mitt i skriver jag om detta.

Mitt i Kungsholmen 24 april 2012.

Äntligen enighet om Strandparken

Västra Kungsholmen behöver Kristinebergs Strandpark. Folkpartiets uppfattning har hela tiden varit klar: hela Strandparken ska färdigställas. Det handlar om en grön lunga och rekreationsplats för tusentals invånare och hundratals dagisbarn.

Därför glädjer vi oss över att Moderaterna verkar inse att tennishallen som i dag blockerar den blivande parken, måste få en ny placering. Därmed råder enighet om parken – och med den enigheten borde det också vara enkelt att hitta en ny plats åt tennishallen. Förhoppningsvis på Kungsholmen!

Två goda ting har ställts mot varandra i Kristineberg. Men vår stad har plats för både park och tennis. Nu kan det äntligen bli slut på den långa väntan för alla de som längtar efter den utlovade parken. Och även slut på den utdragna ovissheten, med ständiga tillfälliga bygglov, för tennishallens ägare och alla tennisspelare.

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ungdomsavtalen: Djärvheten att ta initiativ

Att föreslå ungdomsavtal är inte okontroversiellt. Idén att ungdomar utan kvalifikationer eller utbildning skulle kunna få ett jobb med lite lägre lön och samtidigt handledning eller utbildning provocerar – såväl till vänster som höger. Och att sätta löner är förstås inget som politiker ska ägna sig åt – det hör arbetsmarknadens parter till, vilket de moderata skeptikerna till dylika förslag inom Alliansen inte missar att upprepa.

Men i kommuner och landsting är det ju politikerna som är arbetsgivare (som jag tagit upp tidigare). Det är där som Folkpartiet vill ta initiativ och göra skillnad, nu senast i Stockholms stad. ”Arbetsmarknadens parter”-argumentet duger alltså för en stats- eller finansminister – men knappast för ett finansborgarråd, som i dagens Metro.

Något brett folkligt stöd verkar motståndarna till höger och vänster inte kunna räkna med. I går kunde vi glädjas åt att sex av tio svenskar tycks vara positivt inställda till idén om ungdomsavtal, bara var fjärde är negativ. Och stödet finns i alla åldersgrupper. Det är heller inget konstigt på andra delar av arbetsmarknaden: Metalls avtalsråd sade 2010 ja till ungdomsanställningar med lägre lön och garanterad utbildning. Det nya Handelsavtalet innehåller inslag av samma sort: ungdomspraktik, och en försiktigare höjning av ingångslönerna än övriga lönenivåer.

Arbetslösheten bland Sveriges unga är ett stort problem (om inte lika stort som statistiken som räknar med högstadieelever och studerande kan ge intryck av). Vi kan ha olika förslag på lösningar. Men att avfärda idéer och nytänkande med standardargument håller inte. Goda idéer är värda att prövas.

DN: Många unga positiva till låga ingångslöner och SvD: Positivt om ungdomslöner, Expressen: Farlig feghet, Metro: Splittring i Alliansen om ungdomslönerna

Anna Starbrink: Många gillar FP:s förslag om ungdomslöner, Lotta Edholm: Inför ungdomsavtal i Stockholm

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Fixerad vid jobben

Jobben är den viktigaste frågan – om det kan nog många vara överens med vår jobbfixerade statsminister. Och minst lika viktigt som att vi har ett arbetsliv där vi orkar jobba längre än i dag, är att unga kan få sitt första jobb och ta sig in på arbetsmarknaden.

Jobbfrågan spänner förstås över mycket mer än ren arbetsmarknadspolitik; det handlar om näringspolitik, skatter, företagens villkor, socialförsäkringar, och inte minst om utbildning, utbildning och åter utbildning.

Om utbildning, och vikten av yrkesutbildning och tidig kontakt med arbetslivet, verkar  de flesta kunna enas. Mycket av Folkpartiets skolpolitik omfamnas nu brett.

Spelplanen för reformer och satsningar är med andra ord stor. Den har hittills dominerats av regeringens jobbskatteavdrag. Folkpartiet har ägnat mycket kraft åt viktiga utbildningsreformer, inte minst för att återupprätta yrkesutbildningen. En forskningssatsning har också sjösatts. Men vi har också kontinuerligt förespråkat fler reformer, för  ett mer rättvist skattesystem som inte straffbeskattar utbildning och framgång, friare arbetsrätt, m.m.

RUT-avdrag, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgift för ungdomar är reformer som vår Alliansregering också har enats om – och som vår jobbfixerade statsminister gillar. Men gränsen går tydligen vid tanken på s.k. ungdomsavtal, som ju bl.a. Folkpartiet har förespråkat. Statsministern behöver inte upplysa oss om att det är en fråga för arbetsmarknadens parter. All politik handlar inte om det regeringar ska lägga lagförslag om.

Däremot är ju kommunerna och landstingen själva parter som kan anställa ungdomar, och förhandla om ungdomsavtal med de fackliga organisationerna.

Ungdomsarbetslösheten engagerar också Socialdemokraternas debattglada oppositionsborgarråd Tomas Rudin. I dagens DN Sthlm (ej på nätet) spekulerar han om att anställa alla (!?) arbetslösa unga efter en viss tid – med ersättning på försörjningsstödsnivå. Försörjningsstödet behöver ju staden ändå betala.

Kommunala nödarbeten, eller ungdomsavtal med 75% av lönen för den som ännu inte har fått arbetslivserfarenhet? Eller ännu ett jobbskatteavdrag? Vilket av partiernas idéskafferier verkar mest välfyllt för att råda bot på ungdomsarbetslösheten?

DN, SvD 1, SvD 2, SVT.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,