I ett Europa som präglas av skuldkris, eurokris och på vissa håll politisk kris, är det inte underligt att man diskuterar det europeiska samarbetet. Även de största Europavänner och EU-tillskyndare har anledning att ifrågasätta såväl hur saker och ting fungerar, som de olika förslag kring framtidslösningar som förs fram.
Men vi som tror på Europa, att vi tillsammans blir starkare, att vi har haft och kommer att fortsätta ha nytta och glädje av samarbetet – vi måste vara tydliga med vårt stöd för EU och för Europatanken. Nu mer än någonsin. Och den rollen faller allt ensammare, på liberalerna – i Storbritannien och allt tydligare även i Sverige.
Efter att premiärminister Cameron gett efter för de sedan länge högröstade och mångtaliga EU-skeptikerna i sitt konservativa Tory-parti, och utlovat försök till omförhandling följt av en folkomröstning om ja eller nej till fortsatt medlemskap, står Storbritannien inför år av osäkerhet. Även om Labour som oppositionsparti luftade kritik, är det våra brittiska partivänner i Liberaldemokraterna som står upp för Europatanken i ett bitvis isolationistiskt (eller hoppfullt atlantiskt-anglosaxiskt, alternativt ännu mer fromt samväldesdrömmande) Förenat Kungarike.
Här hemma valde Moderaterna redan inför Europaparlamentsvalet 2009 en mer EU-kritisk linje. Valet resulterade i nymoderat besvikelse – och liberala framgångar, under EU-vännen och konstruktiva kritikern Marit Paulsens ledning. Under krisåren har Reinfeldt och Borg gärna både distanserat sig från de europeiska ansträngningarna, och velat framstå som bäst i klassen med en egen svensk färdväg.
Och nu väljer också Kristdemokraterna att, som Göran Hägglund rent ut vill göra, signalera en EU-skeptisk linje. (SR Ekot 1, 2.)
Folkpartiet Liberalerna har länge varit den varmaste förespråkaren för Europatanken. Nu står vi ensamma kvar. Det är kanske inte alltid den mest opportuna situationen rent opinionsmässigt (även om det kan ha sin fördel – för visst finns det många svenska Europavänner att vinna). Framför allt är det en fråga om att långsiktigt verka för det man tror på, för Europa och Sverige. Något EU-ministern Birgitta Ohlsson visade i sin kommentar kring Camerons brittiska utspel (SvD).
Att vara Europavän innebär inte att okritiskt anamma allt som kommer från Bryssel. Det innebär inte att vi vill ansluta oss till euron i morgon dag. Tvärtom kan EU-vänner vara bland EU:s skarpaste kritiker. Vi liberaler ogillar såväl den gemensamma jordbrukspolitiken som bristande frihandel och utvidgningströtthet. Och som EU-vänner för vi också fram dessa synpunkter med kraft och trovärdighet.
Men framför allt tror vi på Europa. Vi vet att Sverige kan göra mer, och få större inflytande, inom en stor union med i stort sett likasinnade demokratier, än ensamma. Även om vi inte alltid får precis som vi vill.
Det är trist att fler och fler väljer att signalera EU-skepsis – istället för att vara varma Europavänner och konstruktiva kritiker.
Rasmus (liberal) 
Ibland får man intrycket att folkpartister ropar hurra för allt som händer i Bryssel bara för att visa hur varma EU-vänner de är. Som om det handlade om en tävling. Vart har den liberala skepsisen mot maktkoncentration tagit vägen? Ett medborgarnas Europa fordrar att EU blir begripligt och går att kontrollera.
Hej, som framgår av mitt blogginlägg är det inget okritiskt anammande av allt inom EU som jag menar med att stå upp för Europatanken. Jordbrukspolitiken, frihandelsbrister, integritetsinskränkningar m m är sådant som bör och har kritiserats. På senare tid har ju vår liberala EU-minister också tydligt vänt sig mot utökningen och fördelningen av EU-budgeten.
Jodå, jag har läst ditt inlägg. Du skriver att man inte okritiskt ska anamma allt. Men mitt intryck är att folkpartiet bildar hejaklack för mer makt till Bryssel som om det automatiskt skulle ge folken större inflytande. De är för all del inte ensamma om detta.
Subsidiaritet, är ju ordet vi står för; smalare och vassare, rätt sak på rätt plats, det kan uttryckas på många sätt. Finns mycket som EU inte ska ägna sig åt. Eller regeringar och myndigheter överhuvudtaget 🙂
Vad är egentligen skillnaden mellan den att vara ”kritisk EU-vän” som du, och ”EU-skeptiker” som Göran Hägglund?
Ibland är skillnaden kanske hårfin. Men det handlar om signaler man sänder; är Europa ett problem eller en möjlighet? Och Hägglund ville uppenbarligen sända signalen att han är mer EU-skeptisk. Rent generellt.