Tagg: Storbritannien

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Rule Britannia?

Ett av Europas ledande länder står inför en potentiell splittring. Ett självständigt Skottland betyder slutet för Storbritannien – men de stora förlorarna blir sannolikt skottarna själva.

41bskt3uNsL
BÄTTRE TILLSAMMANS. Vänskapsnålen med S:t Andrewskorset, Skottlands flagga, och Union Jack kan köpas via Amazon.

För många ser nog Storbritannien ut som en naturlig enhet – men den enade statsbildningen på ön är en i historiska termer relativt modern företeelse. Efter tidvisa engelska ockupationer under medeltiden förenades England och Skottland i en personalunion under skotske kung Jakob VI, som blev engelske Jakob I, 1603. 1707 skapades det samlade kungariket Storbritannien, med ett parlament, och det är Skottland som ger den blå färgen i en av världens mest kända symboler – Union Jack.

2016 kan detta rike vara historia – om skottarna röstar ja till självständighet 18 september.

Den skotska självständighetsrörelsen har varit på frammarsch en längre tid. Margaret Thatchers konservativa regering rosade inte folkopinionen i norr, och det konservativa torypartiet är numera nästan helt utan skotska ledamöter i det brittiska parlamentet. Labour har hållit ställningarna bättre, med de två senaste, Skottlandsfödda premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown. Det var också labourregeringen som genomförde ökat skotskt självstyre genom devolution och numera finns åter ett skotskt parlament, med stora befogenheter inom t ex utbildnings- och socialpolitik, i Edinburgh. Om det blir nej till självständighet har såväl tories som Labour och Liberaldemokraterna (också traditionellt starka i Skottland) lovat ytterligare utökat självstyre inom riket.

På senare är det dock det självständighetsförespråkande nationalistpartiet SNP som har vunnit ökat stöd. Nationalistledaren Alex Salmond har kunnat bilda regional regering – och fått till stånd folkomröstningen om självständighet. Hans argument handlar mycket om att skottarna måste få styra sig själva; det brittiska parlamentet i Westminster anses inte representativt och skotska intressen sägs nedprioriteras.

Nationell stolthet åsido – ekonomiska argument står förstås i förgrunden. För ja-sidans del handlar det mycket om oljepengarna från Nordsjön – men frågan är hur långt oljan, och pengarna, räcker. Skottland står svagare ensamt, med högre offentliga utgifter för bl a välfärd och statsanställda och mindre välstånd än snittet för eller övriga Storbritannien. Den starka finanssektorn kommer att undermineras.

Nationalisternas optimistiska tillväxtkalkyler ter sig knappast realistiska (Economist). Och så kommer frågorna om de russin man gärna vill behålla ur den brittiska kakan: pundet, drottningen och EU-medlemskapet. Vare sig engelsmännen eller EU verkar anse att det blir så enkelt eller ens är möjligt så som Salmond beskriver det. Och att låta sin penningpolitik styras av ett annat lands centralbank låter knappast som någon ökad självständighet…

För en övertygad republikan vore förstås ett avskaffat kungadöme välkommet, men att Skottland kan bli en republik överväger knappast övriga nackdelar. Opinionen bland skottarna tycks också långt från övertygad om självständighetens fördelar; en majoritet i väljarbarometrarna väljer nej-alternativet även om många är osäkra.

England då? Ja, ett kvarvarande förenat kungarike bestående av England, Wales och Nordirland kommer naturligtvis också påverkas av en separation. Kommer Nordirlands ställning förändras? Vad händer med försvaret, kärnvapenbaserna, ställningen i världen – ekonomiskt, politiskt, kulturellt? Kommer ett rest-England bli än mer avogt mot EU-samarbetet? De stora engelska förlorarna på skotsk självständighet kan dock bli Labour, som hämtat inte bara sina två senaste premiärministrar utan stort parlamentariskt stöd från norr. Alistair Darling, nej-kampanjens ledare och tidigare finansminister under Brown, hade med andra ord många skäl att göra bra ifrån sig i gårdagens debatt mot Salmond, en debatt han också något överraskande vann med besked (Economist, SR Ekot).

England lär rubbas något men knappast i grunden om Skottland går sin egen väg. Så mycket av det som är brittiskt är också engelskt – så mycket att nationalitetsorden ibland är utbytbara i dagligt tal. Det är skottarna som röstar 18 september och skottarna som kommer påverkas mest. För deras egen – och Europas – skull hoppas jag att de väljer fortsatt devolution inom det förenade rikets gränser. Och så vore ju Union Jack inte detsamma utan det blå.

Fri rörlighet – fler jordgubbar

Den fria rörligheten i Europa är både principiellt riktig och ekonomiskt lönsam. Dessutom hjälper den till att få våra svenska jordgubbar från buske till bord.

jordgubbarDet pågår en debatt om värdet av det öppna Europa. Starka krafter vill stänga Europas gränser mot omvärlden, och dessutom höja murar mellan oss i Europa. Det vore förödande. Principiellt vore det att ta ett stort steg tillbaka, och börja göra större skillnad mellan människor igen.

Men stängda gränser vore också ekonomiskt förödande – och det skulle rentav riskera våra svenska jordgubbar. Det är något som svenskarna och européerna bör betänka inför Europaparlamentsvalet i slutet av veckan.

Rörligheten ger människor fler och större chanser att förbättra sina liv, men den är också en ren vinstaffär för de länder dit människor flyttar, och deras ekonomier.

Det gäller inte minst Storbritannien, där debatten tyvärr har fått en väldig slagsida mot rörlighet, med skrämselpropaganda utan någon som helst verklighetsgrund, och där det konservativa regeringspartiet dessvärre har dragits med av vågen. Vi får hoppas att våra partivänner i liberaldemokraterna kan vända debatten även om det ser mörkt ut.

Britterna är vinnare på den fria rörligheten, liksom de rumäner, bulgarer, polacker och andra som flyttar för att få jobb. (Även om de är många färre än de brittiska nationalisterna utmålar det som. Det finns rentav färre invånare i hela Rumänien och Bulgarien än det antal rumäner och bulgarer som EU-fientliga UKIP påstod skulle flytta till Storbritannien så fort de fick chansen).

Även de nyare EU-länderna är vinnare; sedan den stora utvidgningen 2004 har deras ekonomier växt och börjat komma ikapp de gamla medlemsstaterna. Och ja, vi i Sverige är också vinnare – med över 600 miljoner per år bara för de offentliga finanserna, som en prisbelönt forskare visat. Även om vi kan vara lite avundsjuka på britterna som tack vare en lägre språkbarriär och, kanske, en mer lockande mångfald av människor och möjligheter, är målet för väldigt många fler nya EU-medborgare.

Vad vi vinner på EU:s fria rörlighet blir väldigt tydligt så här i försommartider – särskilt ett år som detta, då vi kan ha svenska jordgubbar på borden om inte till EU-valet så till nationaldagen och skolavslutningarna (SVT). De svenska jordgubbarna blir nämligen allt mer beroende av flitig utländsk arbetskraft.

Sveriges Radio rapporterar i dag om den kraftiga ökningen av utländska säsongsarbetare inom jordbruk och trädgårdsnäring de senaste åren, och hos många odlare är det enbart plockare från andra europeiska länder som står för skörden av de älskade och efterlängtade röda bären. Svenska ungdomar tar inte de jobben. I Sverigedemokraternas stängda Europa skulle vi få både mindre skatteintäkter, och färre jordgubbar till midsommar.

Endast Sverige svenska jordgubbar har – men vi kan tacka Europa för att de hamnar på bordet, från busken. Sverige och det svenska blir inte mindre av öppenheten, samarbetet och den fria rörligheten. Tvärtom.

Det kan vi tänka på när vi firar vår nationaldag om ett par veckor (som jag skrev om på Stockholmsbloggen häromdagen) – och dessförinnan när vi går till EU-val på söndag. Rösta för samarbete och mot extremism (och för säker och bra mat oavsett vilket land den kommer ifrån) – rösta på Folkpartiet.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.

Den lönsamma rörligheten

Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

eu-flagbroken_0Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.

Prostitution problematiseras i Europa

Viljan att göra något åt sexhandeln tycks växa i Europa. Sexköpsförbud vinner ökat stöd samtidigt som prostitutionen problematiseras alltmer även i mer tillåtande länder som Tyskland.

"Tvingad till prostitution", målning av norrmannen Aksel Waldemar Johannessen, 1915.
”Tvingad till prostitution”, målning av norrmannen Aksel Waldemar Johannessen, 1915.

Den svenska sexköpslagen hade länge få efterföljare, särskilt inte utanför Skandinavien. Men för en vecka sedan röstade Frankrike  igenom en lag som förbjuder köp av sexuella tjänster (DN) – trots protester från självutnämnda ”snuskhumrar” med den, i mina ögon, motbjudande travestin på antirasismrörelsens devis, ”rör inte min hora” (SvD). Även i Storbritannien höjs röster för att förbjuda sexköp (se dagens DN, papperstidningen, och Guardian på nätet).

Att kriminalisera just köparna, inte säljarna, av sex är ett traditionsbrott. Prostituerade kvinnor, och män, har i nästan alla tider föraktats och kunnat behandlas illa, utan större konsekvenser. Sexköparna har däremot mött större förståelse och kunnat behålla samhällsstatus och respekt. På ett sätt är det en historisk orättvisa som sexköpslagar rättar till.

Allra mest är sexköpslagar dock ett praktiskt verktyg för att motverka övergrepp, misär och trafficking – modern slavhandel och organiserad brottslighet med framför allt kvinnor som offer. Den svenska sexköpslagen har inte lett till särskilt många fällande domar, delvis p.g.a. den låga straffskalan, men tycks ha haft positiva effekter.

Motståndare till sexköpsförbud menar bl.a. att risken är att prostituerade drivs under jorden och att den illegala, ljusskygga och förtryckande verksamheten bara ökar. De riskerna motsägs delvis av erfarenheterna från Tyskland – där nu den ”liberalaste lagen om prostitution omvärderas”, som SvD:s Tomas Lundin rapporterar i dag.

Fler tvingas till prostitution, människohandeln tycks öka, antalet sexarbetare är svårt att uppskatta, liksom hur många som arbetar frivilligt. Men oavsett om det är 200.000 eller en miljon människor – övervägande delen kvinnor – som lever i prostitution, så är de 44 som hittills anmält sig för socialförsäkring en försvinnande liten grupp. Förbud mot sexköp handlar om att skydda dem som ofrivilligt hamnar i prostitution.

Förbud mot sexköp är, förutom sina praktiska effekter, en viktig symbolisk markering – en viktig jämställdhets- och frihetsreform.

Liberaler ensamma Europavänner?

I ett Europa som präglas av skuldkris, eurokris och på vissa håll politisk kris, är det inte underligt att man diskuterar det europeiska samarbetet. Även de största Europavänner och EU-tillskyndare har anledning att ifrågasätta såväl hur saker och ting fungerar, som de olika förslag kring framtidslösningar som förs fram.

Men vi som tror på Europa, att vi tillsammans blir starkare, att vi har haft och kommer att fortsätta ha nytta och glädje av samarbetet – vi måste vara tydliga med vårt stöd för EU och för Europatanken. Nu mer än någonsin. Och den rollen faller allt ensammare, på liberalerna – i Storbritannien och allt tydligare även i Sverige.

Marit Paulsen.
Marit Paulsen.

Efter att premiärminister Cameron gett efter för de sedan länge högröstade och mångtaliga EU-skeptikerna i sitt konservativa Tory-parti, och utlovat försök till omförhandling följt av en folkomröstning om ja eller nej till fortsatt medlemskap, står Storbritannien inför år av osäkerhet. Även om Labour som oppositionsparti luftade kritik, är det våra brittiska partivänner i Liberaldemokraterna som står upp för Europatanken i ett bitvis isolationistiskt (eller hoppfullt atlantiskt-anglosaxiskt, alternativt ännu mer fromt samväldesdrömmande) Förenat Kungarike.

Här hemma valde Moderaterna redan inför Europaparlamentsvalet 2009 en mer EU-kritisk linje. Valet resulterade i nymoderat besvikelse – och liberala framgångar, under EU-vännen och konstruktiva kritikern Marit Paulsens ledning. Under krisåren har Reinfeldt och Borg gärna både distanserat sig från de europeiska ansträngningarna, och velat framstå som bäst i klassen med en egen svensk färdväg.

Göran Hägglund.
Göran Hägglund.

Och nu väljer också Kristdemokraterna att, som Göran Hägglund rent ut vill göra, signalera en EU-skeptisk linje. (SR Ekot 1, 2.)

Folkpartiet Liberalerna har länge varit den varmaste förespråkaren för Europatanken.  Nu står vi ensamma kvar. Det är kanske inte alltid den mest opportuna situationen rent opinionsmässigt (även om det kan ha sin fördel – för visst finns det många svenska Europavänner att vinna). Framför allt är det en fråga om att långsiktigt verka för det man tror på, för Europa och Sverige. Något EU-ministern Birgitta Ohlsson visade i sin kommentar kring Camerons brittiska utspel (SvD).

Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson.

Att vara Europavän innebär inte att okritiskt anamma allt som kommer från Bryssel. Det innebär inte att vi vill ansluta oss till euron i morgon dag. Tvärtom kan EU-vänner vara bland EU:s skarpaste kritiker. Vi liberaler ogillar såväl den gemensamma jordbrukspolitiken som bristande frihandel och utvidgningströtthet. Och som EU-vänner för vi också fram dessa synpunkter med kraft och trovärdighet.

Men framför allt tror vi på Europa. Vi vet att Sverige kan göra mer, och få större inflytande, inom en stor union med i stort sett likasinnade demokratier, än ensamma. Även om vi inte alltid får precis som vi vill.

Det är trist att fler och fler väljer att signalera EU-skepsis – istället för att vara varma Europavänner och konstruktiva kritiker.