Liberalernas partistyrelse har med knapp majoritet ett förslag i regeringsfrågan. Innan Liberalerna väljer väg är det fler frågor som kräver svar. Partiets beslut kan inte tas i ett vakuum. Och viktiga svar kan vi få genom att lyssna på vad andra partier faktiskt säger. Annars ger vi bort vårt förhandlingsutrymme.
Debattartikel publicerad i liberala nyhetsmagasinet NU torsdag 18 mars 2021 (se faksimil nedan).
Begränsa inte Liberalernas förhandlingsutrymme efter valet!
Många frågetecken behöver rätas ut i det liberala vägval som vår partiledning föreslår. Kommer en borgerlig regering som blir mindre än vänstern släppas fram utan motkrav? Vill våra tilltänkta partner ens sitta i regering ihop? Vilken syn på samhällsproblem delar liberaler med sverigedemokrater? Och huvudfrågan: vilket förhandlingsutrymme får vi egentligen genom att surra oss så vid masten i förväg?
Det finns många liberala skäl mot vårdnadsbidrag. Därför är det helt riktigt för Folkpartiet att om chansen ges rösta för ett avskaffande, när man inte längre är bunden av kompromissen inom Alliansregeringen.
PAPPOR BEHÖVS. Vårdnadsbidrag riskerar att förstärka familj och hem som kvinnors ansvar, försvårar jobbmöjligheter och motverkar integration.
Införandet av en kommunal möjlighet till vårdnadsbidrag var en av de kompromisser som Folkpartiet fick ingå inom Alliansregeringen. När samarbetet nu antar lösare former är det dock fullt rimligt att Sveriges liberala parti röstar för att genomföra det som är partiets politik sedan länge.
Många liberala värderingar och flera praktiska, negativa konsekvenser talar mot vårdnadsbidraget. Det handlar om jämställdhet, arbete och integration. Att avskaffa vårdnadsbidraget är ett ämne jag själv har återkommit till flera gånger. Det fanns också med så sent som förra veckan från Folkpartiets integrationsgrupp (DN Debatt), och om några av de andra förslagen väcker en minst sagt livlig debatt och är just förslag som ska diskuteras, är ett slopande av vårdnadsbidraget alltså en integrationsfrämjande åtgärd som utan större kontroverserkan förverkligas inom några månader.
Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.
REGERINGSDUGLIGA.
Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).
48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.
Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.
Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.
För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.
Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.
Fler svenskar är feminister – och jämställdheten är en viktig valfråga. Det lovar gott för framtiden, för svenska kvinnor och män, och för partier som trovärdigt driver en jämställdhetspolitik.
LIBERAL FEMINIST. Folkpartiets Jan Björklund.
Jämställdhet och feminism är två bra begrepp – men de betyder inte samma sak. Att vara feminist är mer än att bara vara för jämställdhet. Därför är det positivt både att nästan hälften av svenskarna, 47 procent, nu kallar sig feminister, och att nästan tre fjärdedelar tycker att jämställdheten mellan kvinnor och män är en viktig fråga i valet (SR Ekot). Åsikter och insikter utvecklas. Folkpartiledaren Jan Björklund har själv beskrivit hur han tidigare tänkte att jämställdheten kommer av sig själv i vårt moderna Sverige, men att han mer och mer kommit att inse att politiska beslut behövs, t ex om fler pappamånader.
Feminister kan ha olika ideologier och partitillhörighet, och de kan vara kvinnor, män eller definiera sig som något annat. Gemensamt är att vi ser och vill uppmärksamma de strukturer och könsroller som begränsar människor, framför allt kvinnor, att få vara de de är och bli det de vill. Och, minst lika viktigt: vi vill göra något åt det. Feminism leder således fram till praktisk politik som kan öka jämställdheten.
Vissa som inte vill kalla sig feminister, utan nöjer sig med att vara för jämställdhet, menar att feminister ofta måste förklara sig vidare med en ytterligare etikett. Göran Hägglund (KD) har förstås rätt i det; för Folkpartiet och mig som liberal handlar det om feminism utan socialism. Men detsamma kan sägas om många andra ståndpunkter, om man verkligen vill fylla dem med innehåll. Det räcker knappast att säga att man är för jämställdhet – om man inte berättar vad man är beredd att göra för att nå det målet. Rent formellt är ju Sverige t ex redan formellt jämställt, men vi vet att det ser mycket annorlunda ut i praktiken.
Genom att fler kallar sig feminister kan vi nå en större förståelse för de problem som finns och det som behöver göras. Folkpartiet har en liberal feminism och en jämställdhetspolitik som adresserar dessa frågor. Vi går till val på jämställdhet, för kvinnor och män, med feminism utan socialism.
Ingen kan tvinga någon att utföra aborter eller ge preventivmedelsråd. Men det går heller inte att vägra om arbetsgivaren menar att det ingår i arbetsuppgifterna. Kvinnans rätt måste alltid sättas först.
En barnmorska som inte fick jobb i vården p g a att hon inte vill medverka till aborter har blivit ett omdiskuterat fall (SVT). Barnmorskor, läkare och andra i medicinska yrken har naturligtvis som alla andra rätt till sitt samvete – men det finns ingen rätt att då få arbeta inom vården. Detta är också vad Diskrimineringsombudsmannen nu har kommit fram till, utifrån det enskilda fallet (Vårdfokus). När frågan ställs på som spets måste svaret bli: i så fall får du, med all respekt, söka ett annat arbete eller annan arbetsplats.
Ofta behöver det inte gå så långt. Socialministern, själv kristdemokrat, har beskrivit hur man i praktiken ofta finner lösningar i fördelningen av tjänster. Göran Hägglund anser till skillnad från bland andra partikamraten Mikael Oscarsson, som vi kunde höra i veckans Människor och tro i radion, inte att det behovs någon lagstiftning om samvetsfrihet för att garantera vårdpersonal möjlighet till anställning utan tvång att utföra sådana arbetsuppgifter som aborter och preventivmedelsrådgivning. Det är bra att socialministern intar den ställningen, men att anse att lagstiftningen inte behövs för att situationen oftast löser sig är inte nog motiv. I mina ögon är lagstiftning om sådan ”samvetsfrihet” för vårdpersonal inte lämplig av princip.
Som liberal och feminist anser jag inte att vårdpersonal ska ha möjlighet att välja bort delar av sina arbetsuppgifter. Socialstyrelsen menar att aborter är en del av barnmorskeyrket och det kan inte vara diskriminering att kräva att man ska utföra alla arbetsuppgifter. Den inskränkning som eventuellt sker av en persons religions- och samvetsfrihet, uppväger inte den större inskränkning det skulle innebära av andra personers fri- och rättigheter. Det är patienterna, kvinnorna, det handlar om.
Om arbetsgivaren – vårdgivaren – inte anser att åsikterna och vägran att utföra vissa uppgifter är ett för att utföra arbetet, är problemet givetvis mindre. Då får vi pragmatiska lösningar som de socialministern beskrivit. Men det gör inte situationen oproblematisk. Hur bemöter en barnmorska med dessa åsikter kvinnor som har genomgått eller ska genomgå abort, i andra vårdsituationer? Hur uppfattar patienten, kvinnan, att behandlas av vårdpersonal som man vet har denna inställning?
Fri- och rättigheter är inte enkelt eller svartvitt. De måste vägas mot varandra. I vården måste patientens rätt alltid stå i första rummet.
Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).
Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.
Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens, t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.
En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.
Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.
Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.
Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.
Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan. Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.
Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.
Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.
Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.
De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.
Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.
Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Liberalerna ska ta strid för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?
Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.
Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!
I ett Europa som präglas av skuldkris, eurokris och på vissa håll politisk kris, är det inte underligt att man diskuterar det europeiska samarbetet. Även de största Europavänner och EU-tillskyndare har anledning att ifrågasätta såväl hur saker och ting fungerar, som de olika förslag kring framtidslösningar som förs fram.
Men vi som tror på Europa, att vi tillsammans blir starkare, att vi har haft och kommer att fortsätta ha nytta och glädje av samarbetet – vi måste vara tydliga med vårt stöd för EU och för Europatanken. Nu mer än någonsin. Och den rollen faller allt ensammare, på liberalerna – i Storbritannien och allt tydligare även i Sverige.
Marit Paulsen.
Efter att premiärminister Cameron gett efter för de sedan länge högröstade och mångtaliga EU-skeptikerna i sitt konservativa Tory-parti, och utlovat försök till omförhandling följt av en folkomröstning om ja eller nej till fortsatt medlemskap, står Storbritannien inför år av osäkerhet. Även om Labour som oppositionsparti luftade kritik, är det våra brittiska partivänner i Liberaldemokraterna som står upp för Europatanken i ett bitvis isolationistiskt (eller hoppfullt atlantiskt-anglosaxiskt, alternativt ännu mer fromt samväldesdrömmande) Förenat Kungarike.
Här hemma valde Moderaterna redan inför Europaparlamentsvalet 2009 en mer EU-kritisk linje. Valet resulterade i nymoderat besvikelse – och liberala framgångar, under EU-vännen och konstruktiva kritikern Marit Paulsens ledning. Under krisåren har Reinfeldt och Borg gärna både distanserat sig från de europeiska ansträngningarna, och velat framstå som bäst i klassen med en egen svensk färdväg.
Göran Hägglund.
Och nu väljer också Kristdemokraterna att, som Göran Hägglund rent ut vill göra, signalera en EU-skeptisk linje. (SR Ekot 1, 2.)
Folkpartiet Liberalerna har länge varit den varmaste förespråkaren för Europatanken. Nu står vi ensamma kvar. Det är kanske inte alltid den mest opportuna situationen rent opinionsmässigt (även om det kan ha sin fördel – för visst finns det många svenska Europavänner att vinna). Framför allt är det en fråga om att långsiktigt verka för det man tror på, för Europa och Sverige. Något EU-ministern Birgitta Ohlsson visade i sin kommentar kring Camerons brittiska utspel (SvD).
Birgitta Ohlsson.
Att vara Europavän innebär inte att okritiskt anamma allt som kommer från Bryssel. Det innebär inte att vi vill ansluta oss till euron i morgon dag. Tvärtom kan EU-vänner vara bland EU:s skarpaste kritiker. Vi liberaler ogillar såväl den gemensamma jordbrukspolitiken som bristande frihandel och utvidgningströtthet. Och som EU-vänner för vi också fram dessa synpunkter med kraft och trovärdighet.
Men framför allt tror vi på Europa. Vi vet att Sverige kan göra mer, och få större inflytande, inom en stor union med i stort sett likasinnade demokratier, än ensamma. Även om vi inte alltid får precis som vi vill.
Det är trist att fler och fler väljer att signalera EU-skepsis – istället för att vara varma Europavänner och konstruktiva kritiker.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.