Etikett: tiggare

Demokrati & ideologi, Stockholm, Trygghet

Stoppa misären i Högdalen

Husvagnsläger och kåkstäder i miniatyr växer upp runt Stockholm. Det är bilder som än mer än enskilda tiggare på gatorna visar vidden av de humanitära utmaningarna för vår stad – och för Europa.

Det finns inte plats för dem i härbärgena – de hundratals personer som istället tagit sin tillflykt till husvagnsläger runtom i Stockholm. SVT:s reportage från det undangömda området längs järnvägsspåren i Högdalen lämnar nog ingen oberörd. Som reportern säger och skriver går situationen inte att beskriva på annat sätt än som en ren misär – och efter en lång höst faller nu vinterns kyla iskall över Stockholm.

SVT:s bilder från husvagnslägret i Högdalen förskräcker.
SVT:s bilder från husvagnslägret i Högdalen förskräcker.

Här bor 60-100 människor, EU-invånare som kommit till Sverige för att försöka skaffa inkomster och skapa ett mer drägligt liv åt sig och sina kära. I husvagnar och lappade skjul, med livsfarliga improviserade skorstenar för att hålla värmen. Här, och i minst ett liknande läger, bor många av de tiggare som på senare tid blivit en så vanlig syn på Stockholms gator. De härbärgen som finns för EU-migranter räcker inte till. På Vinternatt avgör lotten vem som får komma in i värmen – och vem som måste söka sig någon annanstans i vinternatten. Något annat system när platserna inte räcker till vore inte mer rättvist, men det gör inte situationen mer human.

TV-bilderna är viktiga. Den som ser att människor inte bara föredrar att sitta vid en tunnelbaneuppgång i Stockholm – utan att också sova i en ren slumby, den inser hur situationen i hemländerna för inte minst rumänska romer måste se ut. Och att situationen är lika ohållbar, här som där.

Vinternatt och liknande härbärgen runtom i Stockholm och Sverige måste bli fler och byggas ut. Lösningen är knappast förbud mot tiggeri, eller mot tiggargåvor. Lösningen finns på i medmänsklighet och omtanke,  i ett humant bemötande här i Stockholm och Sverige; och den finns framför allt i lika rättigheter och ekonomisk utveckling i migranternas hemländer.

Jag har tidigare bloggat om tiggare, bl.a. med anledning av Bo Rothsteins förslag – allvarligt eller inte – om förbud mot tiggargåvor. Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm lyft frågan om Rumäniens eget ansvar för sina medborgare. Martin Skjöldebrand har bloggat tidigare.

Trygghet, Välfärd

Nej – förbjud inte tiggargåvor

Den stora ökningen av tiggare på Stockholms gator väcker mångas engagemang och känslor. Ett förbud att ge pengar till tiggare är knappast någon lösning.

Från en annan tids Stockholm - "Tiggare vid Operakällaren", från Julius Ejdestams "De fattigas Sverige", 1868, via Wikimedia.
Från en annan tids Stockholm – ”Tiggare vid Operakällaren”, från Julius Ejdestams ”De fattigas Sverige”, 1868, via Wikimedia.

Ska man ge pengar till tiggare? Ja, säger vissa självklart; ibland, om jag har kontanter på mig svarar många. Åter andra känner att de inte har mycket att dela med sig av. Nej, vi hjälper helst genom att ge till olika organisationer som vi litar på, är också ett vanligt svar.

Att skänka pengar till tiggare är upp till var och en. Jag är övertygad att oavsett om pengen hamnar direkt hos tiggaren, eller tar omvägen via en ideell organisation, så gör den nytta. Ryktena om organiserade ligor som tvingar rumänska romer till tiggeri i Sverige verkar ju ha lös grund – det tycks snarare handla om människor i nöd som samarbetar för att stötta sina familjer.

Många vill finna en långsiktig lösning. Hur hjälper vi tiggarna mer permanent?

Ett förbud mot att ge till tiggare, som Bo Rothstein resonerar kring i dag (DN debatt) är knappast den lösningen. Förutom svårigheterna att se till att ett förbud efterlevs är frågan vad det skulle säga om oss som människor.

Syftet med ett förbud enligt Rothstein skulle vara att samhället då skulle vara tvunget att bistå de fattiga tiggarna på mer verkningsfulla sätt. Och visst kan mer göras. Frivilligorganisationer gör mycket, kommuner kan stärka stödet med bl a fler härbärgen. Framför allt kunde staten göra mer.

Problemet är dock att de verkliga problem som måste lösas i mycket finns i andra EU-länder. Inte minst Rumänien behöver ta större ansvar för sina medborgare, som inte minst Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm påpekat. Där kunde staten Sverige göra en insats och föra en dialog.

Ett förbud mot att ge pengar till tiggare skulle kunna ses som ett förbud mot tiggare, ett sätt att sopa ett obehagligt problem under mattan. Jag tror inte att det är vad Rothstein menar. Jag vet inte ens om hans förbud är ett helhjärtat förslag eller ett resonemang, ett sätt att väcka debatt och få fram fler förslag och konkreta åtgärder. I så fall kan Rothsteins ”provokation” ha god effekt.

Så låt oss diskutera tiggarnas problem än mer, låt oss föreslå åtgärder som kan hjälpa, och låt oss aldrig försöka sopa problemen – vare sig i Sverige eller andra EU-länder – under mattan.

Benny Lindholm bloggar.

Jämställdhet, Stockholm, Trygghet

Dubbelt utsatt

Fattiga tiggare i Stockholm säljer sex för att få ihop mer pengar att skicka hem till sina familjer. De drabbas av en dubbel utsatthet – som säger en hel del om både fattigdom och prostitution.

bild (48)

Från den som inget har ska tas också det hen anser sig ha. Det bibliskt grundade citatet var det första som infann sig i huvudet när jag såg DN STHLM:s förstasida i morse (till höger). Ingen kan väl undgå att se utsattheten hos de tiggare som har blivit en vanlig syn på Stockholms gator. Och kanske borde vi egentligen inte förvånas över att de utnyttjas för, och anser sig tvingade att sälja, sex.

Att människor, som Dimitri i DN:s reportage, känner sig inte kunna säga nej till att sälja sina kroppar sätter deras situation och behovet att hjälpa tiggarna i ett obehagligt skarpt strålkastarljus. Och det pekar på prostitutionens grundproblem.

Få prostituerar sig av egen fri vilja. Och att sälja sin kropp är, åtminstone för de allra flesta människor, inte en finansiell transaktion mellan två parter, så som vilken som helst. Prostitution skapar ytterligare utsatthet. Förutom de tiggare som DN skriver om i dag, har offren också ofta annars utländsk bakgrund – från redan utsatta situationer. Trafficking, modern slavhandel för sexuella ändamål, är prostitutionens ännu mycket mörkare baksida.

Vad kan då göras? Jag har inga färdiga svar. I grunden handlar det naturligtvis om att, inte minst inom ramen för EU, söka sätta stopp för diskriminering och förbättra levnadsvillkoren för människor så att de kan stanna hos sina familjer och slipper välja den desperata utvägen att tigga i ett rikare land.

Här i Sverige handlar det om att visa respekt och medmänsklighet, och ställa upp med de resurser vi kan i form av härbärgen och andra sociala insatser. Om fler istället för att tigga kan få ett jobb – som Dimitri i DN, som drömmer om att bli städare – så vore det förstås det bästa för alla. Att koppla samman människor som behöver jobb med personer och företag som behöver anställa är en viktig uppgift även ur detta perspektiv.

Och prostitutionen ska vi fortsätta belysa och bekämpa. Kanske behövs mer medmänsklighet och respekt från ”samhällets” sida även här. Och kanske kunde vi börja med att ha fler poliser och civila utredare inriktade på detta viktiga arbete. Att polisens prostitutionsgrupp i dag verkar bestå av två poliser (DN) säger något om prioriteringar och organisation.