Tagg: tillväxt

Jag vill inte att SD bestämmer om min pension

Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,

STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna - och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)

Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).

När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.

Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.

Sverigedemokraternas invandrings- och främlingsfientlighet innebär förstås alltid problem. Den riktar sig som bekant uttalat och ogenerat även mot svenska invånare som enligt SD:s definition inte är svenska nog. De senaste dagarna har vi tagit först tagit del av Kent Ekeroths förnyade vilja att registrera brottslingar utifrån nationalitet (SvD: Partiet står bakom Ekeroth). Detta följdes av Björn Söders klassificering av kurder, romer, judar och andra som icke-svenskar (Niklas Orrenius intervju i DN, Den leende nationalismen, följdes av avgångskrav mot denne riksdagens andre vice talman [SvD/TT] och en Söder som påstår sig vara missförstådd – men ändå inte [Aftonbladet]). Bägge fallen visar partiets verkliga inställning, accepterad och uttryckt av de högsta företrädarna.

I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.

I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.

Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.

Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobbenDN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Bättre tillsammans

Svenskarna gör rätt i att tro på Europasamarbetets fördelar, för den enskilde och för samhället. Tillsammans gör EU oss starkare, och rikare.

20140329-111041.jpg

Det har alltid varit både idealism och egoism som har drivit EU-samarbetet. Genom samarbete för allas ekonomiska bästa drog man fördel av egennyttan – för att i längden minska avståndet och öka förståelsen mellan människor. Det gäller än i dag.

Svenskarna tog lång tid på sig att ansluta sig till Europasamarbetet, men i dag ter det sig nog fullkomligt naturligt. Motsatsen, att inte samarbeta, vore absurd i de flestas ögon. Och svenskarna, i ett litet handelsberoende land, med ett litet språk och generellt ett internationellt inriktat och öppet samhälle, torde se och känna samarbetets fördelar bättre än många andra.

Den Europabarometer som nu redovisas bekräftar i mycket tidigare bilder av svenskarnas inställning: knappast överentusiastisk, men i grunden positiv. Och fördelarna man ser är typiska: Det handlar om företags möjligheter att handla fritt och skapa jobb, och om vår möjlighet som privatpersoner att resa, studera och jobba i Europa.

Det är oklart enligt Sifo-barometern om svenskarna ser de ekonomiska fördelarna och fler jobb för Sveriges, eller andra, mindre välmående länders del. Sanningen är förstås: Både och. Alla blir vinnare på ökad handel, både konsumenter och företag får tillgång till billigare produkter och tjänar på nya marknader, och förutom de direkta fördelarna för svensk ekonomi vinner vi också när andra länder blir rikare: På ännu starkare marknader, och på stabilare demokratier och fridfullare internationella förhållanden.

Egoismen och idealismen förenas alltså i jobbargumentet. Men både egoism och altruism finns också i stödet för den fria rörligheten: Vi kan resa, jobba och studera – och det kan också andra Europamedborgare, i gamla och nya medlemsländer. Att vi vinner rent ekonomiskt på den fria rörligheten bekräftar återigen: Samarbete är både rätt och smart.

Realism och idealism om Europa hänger samman, nu som då. Något som den förskräckande utvecklingen i öst, Rysslands aggression och det hoppfulla i Ukrainas tro på Europa, bekräftar. Det finns all anledning att tro att svenskarna 25 maj återigen ger starkt stöd för krafter som vill se mer samarbete – inte mindre.

SvD om Europaportalens barometer: ”Jobbargumentet har gått hem”.

Illustration: Euro Europe, av Justine Smith, konstnär som bl a har arbetat med pengars roll i våra liv – http://www.justinesmith.net.

Ljusare tider

Jämte vårsolen kan svenskarna också glädja sig åt fortsatta positiva tecken från ekonomin: Sveriges BNP växer snabbast i Europa, exportutsikterna ser allt ljusare ut och arbetslösheten fortsätter nedåt.

Världsekonomin har varit utsatt för hårda smällar sedan finanskrisen 2008. Det har varit tufft inte minst för en liten, exportberoende ekonomi som den svenska. Det är förstås ett styrkebesked för svenska företag och regeringens ekonomiska politik att vi samtidigt har kunnat se hur 200 000 fler jobb har tillkommit. Antalet nya jobb som har skapats är förstås ännu större eftersom det handlar om en nettoökning. Att arbetslösheten inte minskat när sysselsättningen ökat beror på att också arbetskraften har ökat – vilket i sig är hoppfullt. Att stå till arbetsmarknadens förfogande är förstås en förutsättning för jobb; länder där människor slutar söka jobb och inte längre räknas till arbetskraften har större problem.

På senare tid har dock även arbetslösheten minskat och nu kommer fler positiva tecken. Konjunkturinstitutet rapporterar att värdet av varor och tjänster i Sveriges bruttonationalprodukt ökade mest i EU, med en bred uppgång i ekonomin. Exportutsikterna ser allt ljusare ut, och utvecklingen spås fortsätta med uppskruvade tillväxtprognoser de kommande åren. Det lovar gott för framtiden, och för ännu fler jobb. Samtidigt fortsätter arbetslösheten nedåt (se siffror nedan).

Sveriges ekonomi har länge stått sig stark – både avseende statsfinanserna, jobbtillväxten och konjunkturen i stort. Det jag skulle önska nu, jämte fortsatt ansvarstagande, är ökade investeringar som lägger grunden för en god ekonomi långt framöver. De starka offentliga finanserna och den låga statsskulden borde ge utrymme för en långsiktig investeringsbudget; få lär tveka om att behoven finns, inte minst i infrastrukturen.

Den starka ekonomin är en av Alliansregeringens bästa grenar – och en stark anledning för omval i höst. För svenskarna vet att det är en stark ekonomi som ger fler jobb och resurser för världens bästa välfärd.

socialam 1200x584px dn 72dpi

Fakta: Ekonomin på väg uppåt

Konjunkturinstitutet konstaterar i dag att konjunkturåterhämtningen har påbörjats, med en bred uppgång i ekonomin som gav en BNP-ökning på 1,7 % fjärde kvartalet 2013. För 2014 spås 2,7 procents tillväxt och för kommande år skrivs tillväxtprognoserna upp till 2,9 procent 2015, 2,9 procent 2016, 2,7 procent 2017 och 2,4 procent 2018. (I december spåddes 2,5 procent 2014, 2,9 procent 2015, 2,9 procent 2016, 2,7 procent 2017 och 2,3 procent 2018.)

Media: SR: Lägre arbetslöshet och bättre ekonomi. Affärsvärlden: Konjunkturinstitutet skruvar upp BNP-prognosen.