Etikett: invandrare

Demokrati & ideologi, Stockholm

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Det är jobben som gäller

Ska vi satsa på fler jobb och högre sysselsättning – eller i första hand på lägre arbetslöshet? Skillnaden är större, och viktigare, än orden kan ge sken av. Mot en Alliansregering som har levererat trots ekonomisk kris, står ett splittrat och oklart rödgrönt alternativ som riskerar jobben i Sverige.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Det har varit tuffa ekonomiska år för Europa och västvärlden. Krisen har slagit hårt, underskotten skenat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. Sverige har också fått sin beskärda del men vi har klarat oss bättre än nästan alla andra – med urstarka statsfinanser, och en sysselsättning som faktiskt har ökat. Jobben har blivit 250 000 fler sedan Alliansregeringens tillträde 2006. Den positiva trenden fortsätter nu allt starkare (se också dagens prognos från Arbetsförmedlingen; DN/TT). Samtidigt har arbetskraften växt, och även om det ger högre arbetslöshetssiffror är det positivt att fler människor vill och kan jobba istället för att helt stå utanför arbetsmarknaden.

Inför höstens val, och inför 2020, höjer Alliansen målet: fem miljoner i arbete betyder 350 000 fler jobb på sex år. Det är en ambitionshöjning jämfört med liggande prognoser, som i sin tur bygger på en fortsättning på dagens politik. Och på dagens DN debatt berättas mer om en del av vägen till målet; det är inte minst viktigt att snabbt ge nyanlända flyktingar och invandrare språkkunskaper och en chans till jobb (utlandsfödda svarar redan för en stor del av de nya jobben sedan 2006).

Mot sysselsättningsmålet står det socialdemokratiska arbetslöshetsmålet. Ingen vill förstås ha högre arbetslöshet än vad som är möjligt men problemet med ett sådant mål är att det i princip kan uppnås utan ett enda nytt jobb. Vi har tidigare sett exempel på tveksamma arbetslöshetsmål och tveksamma vägar att nå dit. Vi minns en tid då sjukskrivningar och förtidspensioner växte mer än jobb och företagande. Socialdemokraternas ekonomiska politik beräknas också ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb. Inte konstigt att man inte vill ha ett sysselsättningsmål.

Liknande bekymmer gäller Socialdemokraternas omtalade fokus på ungdomsarbetslösheten, som har granskats av Folkpartiets Carl B Hamilton och Christer Nylander (DN debatt). Inte bara räknas alla gymnasister och studenter som pluggar på heltid och själva knappast räknar sig som arbetslösa in i den därigenom alarmerande höga ungdomsarbetslösheten. Inte bara klarar sig Sverige bättre än S förebild Österrike på de flesta ekonomiska områden. Nej, S förslag mot ungdomsarbetslösheten är inte ens de samma som verkligen visat sig vara effektiva för österrikarna. Svenska socialdemokrater vill främst hänvisa unga utan jobb åter till skolbänken. Utbildning är förstås A och O men att tvingas till mer pluggande är inte allti det bästa för skoltrötta. Lärlingar, fokus på yrkeskunskaper och lägre startlön för unga är ju däremot i Sverige liberal politik.

Jobben och ekonomin avgör valet. För att få bukt med arbetslösheten på riktigt, bland unga, invandrare och andra, krävs en politik som fortsatt gör det lockande att jobba, mer lockande att anställa, och som rustar alla människor på bästa sätt för arbetsmarknaden. En politik som tvärtom gör det dyrare och krångligare för arbetstagare och arbetsgivare, och som har som mål att vi ska arbeta mindre, är knappast vägen mot starkare sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Folkpartiet och Alliansen har levererat och vill fortsätta ge resultat.

Ekonomi & arbete, Jämlikhet

Det är kontakterna som räknas

Svenskar med invandrarbakgrund har goda möjligheter att få jobb, med rätt förutsättningar. Men en viktig faktor talar emot dem: Avsaknaden av kontakter framför allt i privata arbetslivet. Vi ska inte motarbeta de sociala nätverken – men vi kan och bör tillsammans se till att fler får chansen att jobba och bidra. Det kan ge oss alla större och mer intressanta kontaktnät i framtiden.

En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.
En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.

Jag har aldrig fått några sommar- eller extrajobb via kontakter. När jag blivit lagom gammal tonåring var familjeföretaget sålt och vi bodde på en ny, liten ort. De jobb jag hade i tonåren kom istället först och främst via lottsedeln, i kommun och landsting. På så sätt fick jag pröva på förskola, äldreomsorg och beroendevård – vilket jag är glad och tacksam för.

Avsaknaden av lämpliga kontakter som kunde ge jobb var inget större problem för mig. Det är det däremot för många andra, som kanske också saknar eller har svaga andra förutsättningar: språket, en trygg hemmiljö, läshuvud och möjligheter till en lyckad skolgång. Jag har senare tagit mig fram i livet och byggt upp egen erfarenhet och kontakter som har fört mig till den plats i livet, de förtroendeuppdrag och det jobb jag har i dag.Avsaknaden av kontakter känns mest för, och slår hårdast mot, människor som kommit till Sverige utifrån – och mot deras barn. De saknar ofta inte bara kontaktnät utan kanske, främst i första generationen,också förutsättningarna i språk och vana vid det svenska samhällets och svenska arbetsplatsers seder och rutiner. Och de har kanske också ett ovanligt namn. Deras utmaningar är oftast oerhört mycket större än mina och andra svenskföddas.

För den som oroar sig för nya svenskars möjligheter att etablera sig, få egen försörjning och bidra till samhället är det befriande att ta del av Alireza Behtouis forskning (se t.ex. dagens SvD). Han har studerat barn till invandrare från Turkiet i jämförelse med barn till svenskfödda föräldrar. Han finner att skillnaderna i arbetslivet egentligen inte är så stora, rensat från föräldrarnas och den egna utbildningsnivån (vilket förstås är viktiga aspekter att arbeta med!). Men de finns ett, viktigt, undantag: Kontakterna. Och det avspeglar sig i lönerna.

Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip.
Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip och uppväxten i en familj tillhörig Plymouthbrödraskapet.

Barn till svenskfödda föräldrar tjänar mer än barn till (i det här fallet turkiska) invandrare. Barn till svenskfödda arbetar oftare i privat sektor, där lönerna är högre. Och där man oftare får jobb via sociala kontakter.

Kontakter är inte per definition diskriminering. Det är inte så konstigt att man gärna anställer någon som rekommenderas av någon man känner, att man ger en extra chans till någon bekants eller betrodd persons släkting, vän eller barn. Men det får om inte diskriminerande så segregerande effekter.

Vi kan och ska inte motarbeta sociala kontakters betydelse på arbetslivet. Kontaktnät är jämte erfarenheter oerhört viktigt, stark social sammanhållning är viktigt för hela ekonomin, för arbetsmarknadens funktionalitet och för ett samhälle med tilltro och trygghet i stort. Men vi kan alla ta ett ansvar för att ge även nya svenskar, och deras barn, en chans.

När vi har möjlighet att påverka en rekrytering – när vi själva eventuellt ska anställa, eller har möjlighet att rekommendera någon: Tänk efter! Finns det fler, oväntade, förslag? Ta hänsyn till etablerade kontakter, men var också öppen för nya: sätt ut annonser, ta hjälp av Arbetsförmedlingen, se vilka fler som kan ha lämplig utbildning; kanske sitter en civilingenjör från Iran bakom ratten i din taxi? Ta gärna hjälp av Rättviseförmedlingen! Och var beredd på och öppen för även lite oväntade, ovanliga namn bland ansökningarna och rekommendationerna.

Bred annonsering och rekrytering, anonymiserade ansökningar och liknande är sådant som stat, kommun och landsting, och större företag, kan arbeta lättare med. Men även mindre arbets- och uppdragsgivare kan hjälpa. Även om det bara handlar om en kortare tid, är varje erfarenhet, varje kontakt, viktig.

Läget är långtifrån hopplöst. Tvärtom. Många vill arbeta och bidra. Många har en god utbildning, och traditioner av utbildning och ansträngning med sig hemifrån. Och det händer saker: av de 230.000 nya jobben sedan 2006, har 160.000 fyllts av utlandsfödda. I framtiden kommer förhoppningsvis fler av dem ha viktiga kontakter. Och deras barn kommer förhoppningsvis att ha större möjligheter att få jobb på samma villkor som jämnåriga med svenskfödda föräldrar.

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete, Europa

Den lönsamma rörligheten

Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

eu-flagbroken_0Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.

Jämställdhet

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Ekonomi & arbete, Jämlikhet

Goda nyheter: Fler utlandsfödda i jobb

160.000 av de 230.000 fler som har ett jobb sedan 2006, är utlandsfödda. Det är mycket goda nyheter för Sverige och ett stort steg mot bättre integration och minskat utanförskap.

Sedan Alliansen tog över regeringsansvaret har sysselsättningen ökat, trots finanskrisen med långvariga efterverkningar. Det skiljer oss från många europeiska länder. En av våra stora utmaningar före 2006 var utanförskapet som bland annat innebar att vissa människor stod väldigt långt från arbetsmarknaden.

Utanförskap drabbade, och drabbar, inte minst utlandsfödda. Därför är dagens nyhet från integrationsminister Erik Ullenhag (SR) så välkommen: ett stort flertal av de personer som kunnat skaffa ett jobb sedan 2006 är just utlandsfödda.

Jobb är den kanske enskilt viktigaste faktorn för lyckad integration. Kontakten med andra människor, ordnad vardag, möjligheten att utveckla språket och andra kunskaper, att få bidra till samhället, och förstås värdet att ha en egen inkomst, betala skatt och kunna bestämma över sitt liv.

Vissa mörkare krafter, som annars gärna åtminstone utåt kritiserar integrationens tillkortakommanden, kanske kommer hävda att detta inte alls är goda nyheter för alla. Att jobben borde gått till svenskfödda. Lyssna inte på dem. Alla vinner på att de som står längst från arbetsmarknaden får jobb. Fler som jobbar betyder ökade chanser för fler jobb också för andra och på andra håll. Och jobb är inget enkelt nollsummespel: det handlar om rätt post, rätt plats, rätt tidpunkt och inte minst rätt person med rätt kompetens.

Matchningen mellan arbetstillfällen och arbetssökande är för övrigt en av de stora utmaningarna som består. Samtidigt som för många fortfarande är arbetslösa, är det många jobb som inte utförs för att arbetsgivaren inte har hittat rätt person att utföra dem. Och andra jobb som kanske skulle kunna utföras om det var lite enklare och billigare att anställa. Att arbetskraften har blivit mycket större är positivt men det återstår en del att göra. Inte minst för att fortsätta minska utanförskapet.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Ett ännu generösare Sverige – betydelsen av ett ord

I dag blev Sverige ett ännu generösare land. Förutsägelserna om att Alliansregeringens och Miljöpartiets samarbete i migrationsfrågor snart nått vägs ände, kom på skam. Det är också en framgång för Folkpartiet; liberalerna arbetar inom regeringen för öppnare gränser och stärkt skydd för människor på flykt.

När det lilla ordet ”synnerligen” ändras till ”särskilda” får det oerhört stor betydelse.

Flyktingbarn kommer nu bara att behöva ha särskilt, och inte synnerligen, ömmande skäl för att få stanna i Sverige. På juristspråk är det en avsevärd skillnad.

Denna senaste liberala reform bekräftar den rörelse Sverige gjort de senaste åren. Sedan instängdheten, främlingsrädslan och åtskillnadsstänkandet gjorde sitt intåg i riksdagen 2010, har vi gått mot ökad öppenhet – inte mer stängda gränser. Det går hand i hand med en ökande tolerans, och respekt, för flyktingar och invandrare bland befolkningen.

Inte bara flyktingpolitiken har liberaliserats. Minst lika viktigt ur ett liberalt perspektiv är arbetskraftsinvandringen.

Att människor som vill komma hit och jobba, och behövs hos svenska arbetsgivare, får komma hit och stanna här, är ett stort steg framåt. På lång sikt kommer det att ha stor betydelse för integrationen, och för Sveriges och svenskarnas inställning till omvärlden – och till vad som utgör det svenska. Det är ett skäl till framtidsoptimism.

Och i dag är Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna, och även Moderaterna och Tobias Billström värda en stor eloge.

SVT, SvD, AB, DN.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Liberalerna & andra

Folkpartiet, integrationen och signalerna

Folkpartiet står för ett öppet Sverige. Det var också vad tre av våra ministrar slog fast i en integrationspolitisk debattartikel i DN för några veckor sedan – en debattartikel som innehöll flera bra förslag. Men paketeringen man valde var olycklig. Symbolfrågan med språktest för medborgarskap – som vi kan resonera mycket om och som det finns goda argument både för och emot – lyftes återigen upp som ett viktigt inslag.

Problemet är vilken signal man därmed väljer att sända. De goda, och väsentligt viktigare, sakpolitiska förslagen försvann mestadels bakom denna symbolfråga. Problemet är också att man återigen väljer att fokusera på förslag riktade mot invandrarna; det ska ställas krav och slopas förmåner. Jag menar inte att detta inte i många delar är välmotiverat, men vi borde tala minst lika mycket om hur samhället, vi alla, vårt agerande och våra regler, hindrar en framgångsrik integration.

Tillsammans med 28 andra folkpartister skriver jag om detta i senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU. Hela texten och alla undertecknarna finner du hos vännen Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,