Etikett: rödgröna

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Pengar är inte allt i skolan

Svensk skola och välfärd har bland de största resurserna i världen, och har tillförts mer under Alliansregeringarna. Visst är pengar viktiga – men mer pengar betyder inte automatiskt bäst utbildning, eller vård. Det märks i jämförelser av skolan i olika kommuner.

Alla elever som behöver ska få gå i sommarskola. Därför har Alliansen och Folkpartiet beslutat om statsbidrag till kommunerna, och vi vill införa en skyldighet att erbjuda sommarskola till elever som efter årskurs nio inte uppnått målen, och redan för elever som man ser efter åttan riskerar att inte nå målen i nian. En sådan skyldighet lär behövas; idag skriver SvD om hur olika kommuner använder statsbidraget för sommarskola olika mycket, Allianskommuner i snitt mindre och minsta misstanke att elever inte får det stöd de har rätt till är allvarlig. Men när SvD går vidare i resonemanget av kronor per elev börjar pengaräknandets begränsningar bli tydligare.

Viktigare än exakta summor måste ju vara resultaten. Hur många elever når – eller når inte – kunskapsmålen? Hur många lärare är behöriga, och hur hög lön får de? Har kommunen infört förstelärare och rentav lektorer? Om vi ska tala resurser, hur hög andel (inte kronor) går till undervisning? Och – hur många elever får gå i sommarskola? Eller finns till äventyrs andra lösningar? Det framgår inte i SvD.

En jämförelse av skolresultat utfaller ju till Allians- och Folkpartistyrda kommuners fördel. Likaså i princip alla jämförelser mellan storstäderna Stockholm (Alliansen och Folkpartiet) respektive Göteborg och Malmö (rödgröna och S). Skolan i tidigare mångårigt S-styrda Landskrona har fått en nystart med Folkpartiet vid rodret. I Stockholm satsar vi på undervisning, lärarlöner och skolor och elever i socioekonomiskt mer utsatta områden. Och om vi ska tala ekonomiska resurser…

Sedan 2006 har den svenska välfärden i skola, vård och omsorg tillförts över 40 miljarder mer, netto. I Stockholms län har det Alliansstyrda landstinget under stort inflytande av Folkpartiet ökat sjukvårdens budget med över 40 procent (ojusterat, från 36 till 51 miljarder per år). Och svensk skola är bland de av världens skolsystem med allra störst resurser. Det är rätt att lägga stora och mer resurser på välfärden, och att motbevisa de rödgrönas tröstlösa tjat om besparingar, men det är också viktigt att komma ihåg att pengar är långtifrån allt. Det viktiga är att pengarna – oförändrade och nytillskott – används effektivt.

Intressant i dagens nyhet om sommarskola är jämförelserna med andel elever som når målen, och diskussionen hur stor del av skillnader i skolans resurser som beror på geografiska eller socioekonomiska faktorer. Det mesta av skillnaderna kan dock inte förklaras av sådant; det sägs handla om prioriteringar. Men – kanske handlar det också om styrning och hur pengarna används.

Det är ingen hemlighet att kommunernas ansvar för skolan fortfarande är nytt och ovant i sen kommunala organisationen – eller att Folkpartiet vill förstatliga huvudmannaskapet för skolan. Det är en fråga som väcker mer stöd, t ex inom Kristdemokraterna (Expressen) och som skulle göra att orättvisa skillnader motverkas. Skolledare och lärare kunde få förutsättningar att forma sina skolor. Resurser kunde bli mer jämställda – men framför allt kunde de användas klokare. Alla förtjänar att gå i en skola med rätt fokus: kunskap, undervisning, elever.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

Rödgrön mörkläggning

När valet närmar sig brukar regeringsalternativen förtydligas, men i år får väljarna inga samlade besked från oppositionen. Tvärtom ökar otydligheten. Lägger  man däremot ihop de rödgrönas förslag blir det väldigt dyrt för Sverige och svenskarna.

Det finns två stora problem med de dimridåer som de rödgröna partierna är måna om att lägga ut. Det ena är demokratiskt: väljarna borde få veta något mer om hur det eventuella alternativet till Alliansregeringen ser ut, både till partisammansättning och politiskt innehåll. Det andra är framför allt ekonomiskt: skillnaderna mellan de tre rödgröna partiernas budgetalternativ är stora, och lägger man samman alla önskelistor, och förslagen (eller hypoteserna) om finansiering, så är det en mycket dyster bild. Resultatet av ”den största politiska mörkläggningen i modern tid”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger (TT/Sydsvenskan, TT/SVT, SR), riskerar att bli mycket dyrt för Sverige.

RG_logo
QUO VADIS? Det rödgröna regeringsalternativet saknar svar i för väljarna viktiga frågor – som, vilka ska regera ihop? Och, hur ska ni få det att gå ihop?

Den rödgröna mörkläggningen är ett problem för Alliansen, inte tu tal om saken: Det blir svårt att beskriva sitt eget alternativ när motståndaren duckar och hela tiden kan vara alla goda gåvors givare utan krav på samlad redovisning. Men mörkläggningen är framför allt ett problem för väljarna. Hur ska man göra ett informerat val utan chans till kunskap om alternativen?

Det ekonomiska problemet är ändå det mest överhängande. Om de rödgröna bildar något slags regering, vilket av de tre partiernas ekonomiska politik ska genomföras? Eller snarare, hur mycket av vars och ens? Med så vitt skilda förslag till höjda bidrag, dyra subventioner och andra utgifter, och lika vitt skilda förslag, eller snarare hypoteser, om finansiering kan det bli en dyr nota som lämnas till de svenska skattebetalarna. För att hjälpa väljarna har Allianspartierna räknat på de rödgrönas förslag. Resultatet är ett ”budgethål” på över 40 miljarder för att täcka bara de viktigaste löftena (som de tre partierna kan antas kommer att slåss hårdast för). Och därtill kommer effekterna av förslagen: en skattechock för svenska företag och hushåll (över 500 kr mindre i kassan varje månad för två sammanlevande vuxna). Det är bra att Stefan Löfven och andra S-företrädare får möta fler frågor om hur t ex ett starkare vänsterparti ska hanteras (Göran Eriksson analyserar i SvD).

Hur skattechocken mot svenska företag och hushåll ska kunna leda till fler jobb är svårt att förstå. Lika svårt att se är hur de intäkter de rödgröna räknar med, för att finansiera åtminstone en del av sina dyra löften, ska kunna realiseras. De negativa dynamiska effekterna av att det blir dyrare och krångligare att driva företag och att anställa, och av att vanliga inkomsttagare får behålla mycket mindre av sina egna pengar, är inget som de rödgröna anser sig behöva kalkylera med. Men det har andra gjort, med beräkningar på de höjda inkomstskatterna för ”höginkomsttagare” (över 30 000/mån för V, 40 000/mån för MP; säg det till medelklassen och barnfamiljerna i det dyra Stockholm med sina livspussel). Av V-höjningen realiseras 34 procent i verkligt ökade intäkter. Av MP-höjningen 14 procent. Av S-höjningen (över 60 000 kr/mån) – noll procent. Att sådana skattehöjningar har en negativ effekt på ekonomin torde vara uppenbart.

Ingen rödgrön företrädare borde få möta medier eller väljare utan att få frågan, hur ska ni regera ihop? Och hur ska ni få det att ihop? Och ingen borde få referera till ”finansiering” genom höjd skatt på ”höginkomsttagare” utan att använda ironiska citattecken. Det borde man förresten ha på rödgrönt ”regeringsalternativ” också.

Christer Sörliden och Martin Skjöldebrand bloggar.

Miljöpartiet bekänner färg – mer röd än grön

Miljöpartiet surrar sig tydligt till det röda block vars enda gemensamma nämnare är breda och massiva skattehöjningar. Det är knappast det Sverige och svenska jobb behöver. Särskilt inte som de beräknade skatteintäkterna i verkligheten alls inte kommer räcka till de dyra löften som ställs ut.

Miljöpartiets logga COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN KOD 200De kom som ett fräscht nytt, grönt, inslag i politiken och sade sig vilja stå fria från höger och vänster – och fortfarande är det kanske orsaken till att Miljöpartiet behandlas så okritiskt i medierna. (Det är i sig en nyhet som det är förvånansvärt svårt att googla fram hos seriösa medier, men Makthavare har rapporterat om Sifo-undersökningen liksom SR:s Medierna). Miljöpartisterna har också i vissa fall använt sin potentiella position, framför allt i den mindre konfliktfyllda landstings- och kommunpolitiken, och på riksnivå genom sitt och Alliansregeringens modiga och ihålliga arbete för en humanare flykting- och invandringspolitik.

När det verkligen gäller, i de stora partiskiljande ekonomiska frågorna, visar dock Miljöpartiet på senare år allt tydligare färg. Man gjorde ett vägval i de senaste språkrörsvalen och de fullföljs nu. De gröna går till val på breda och massiva skattehöjningar, på arbete och på, som det har uttryckts, ”allt som rör sig” – dvs transportsektorn. Den färg de visar blir allt mer röd.

Miljöpartiets skattehöjningar (liksom Socialdemokraternas tidigare i veckan) har två stora problem. Det ena är förstås effekterna de får på den svenska ekonomin, som är på stadig uppgång men knappast ännu på helt fast mark. Vi vet att höjda skatter på arbete, och inte minst på ”höga inkomster” (över 40 000 kronor – en inte alldeles ovanlig tjänstemannalön i ett stockholmskt medelklasshem), inte alls ger de effekter som skattehöjarna önskar. Tvärtom leder de till minskad ekonomisk aktivitet, färre arbetade timmar – och därmed till det andra stora problemet för Miljöpartiet: de beräknade ökade skatteintäkterna smälter raskt samman. Av Miljöpartiets utökade skatteuttag från ”höginkomsttagare” skulle i slutänden bara återstå 14 procent, som forskare kunde visa häromveckan.

För ett parti som säger sig vilja satsa på utbildning framstår det dessutom som märkligt att vilja införa en straffskatt på högre utbildning, entrepenörer och innovatörer genom kraftigt stärkta marginaleffekter.

Höjda miljöskatter är svårare att invända mot i princip. Miljöskatter är i grunden bra; den höga svenska koldioxidskatten är ett internationellt föredöme. Frågan är om det är i Sverige vi kan och ska göra mer, och hur kraftigt höjda skatter på alla transporter slår mot företag och människor i vårt glesbebyggda land – särskilt när de höjda miljöskatterna inte motsvaras av sänkta skatter på arbete utan tvärtom.

Det finns ett tredje stort problem, som är gemensamt för alla de rödgröna. Det är just att deras enda gemensamma ekonomiska politik är just de breda skattehöjningarna (fast var och en har förstås sitt eget förslag). Om övrig politik, och framför allt om sina dyra satsningar, är de långtifrån lika överens. När finansieringen i form av höjda skatter på arbete dessutom inte håller är det inte bara ett okänt utan mycket skakigt rödgrönt regeringsalternativ som träder fram. Det borde oroa alla svenskar.

SR Ekot: Miljöpartiet vill höja skatten. SvD: MP höjer skatten med 27 miljarder. DN/TT: Miljöpartiet backar om höjd a-kassa.

Skadliga skattehöjningar

Det enda vi vet säkert om en rödgrön regering är att den kommer att höja skatterna brett. Vad vi också vet är att dessa skattehöjningar riskerar att ha skadliga effekter på ekonomin – och att höjda marginalskatter är rent kontraproduktiva.

PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.
PÅ MARGINALEN. Att bara få behålla hälften eller mindre av en inkomstökning minskar människors drivkrafter och frihet, sänker arbetsutbudet och skadar ekonomin.

För en liberal finns alltid skäl att sänka skatten om det går. Vad man oavsett partifärg borde undvika är skattehöjningar på produktiva krafter – arbete, handel och kapital. Skattesänkningar ger ofta positiva effekter med ökad ekonomisk aktivitet i investeringar, arbetade timmar och konsumtion. Skattehöjningar ger omvänt ofta negativa effekter. Ytterst handlar det också om hur mycket av människors inkomster vi kan motivera att lägga beslag på, utifrån både skatternas effekter på ekonomin och vad skattepengarna används till.

I Sverige råder konsensus om relativt höga skatter för att finansiera en generös generell välfärd, men vi har inte längre världens högsta skatter – och det är ingen återställare att sträva efter.

Något av det skadligaste för ekonomin och för människors drivkrafter är höga marginalskatter. Det hänger ihop: om det inte lönar sig att jobba lite extra, utbilda sig längre, lägga ner svett och timmar i sin uppfinning eller företagsidé – då frågar sig vissa om de inte kan göra något bättre med sin tid. Det handlar om läkare, IT-experter och jurister, men även lärare, erfarna specialistsjuksköterskor och barnmorskor med nya karriärmöjligheter; om innovatörer, nya entrepenörer och traditionella småföretagare.

När ledande ekonomer räknar på de rödgrönas sinsemellan olika skattehöjningar på vad man populistiskt kallar höginkomsttagare, är domen därför föga förvånande förödande (Peter Ericson och Lennart Flood på DN Debatt). Följderna skulle bli ett kraftigt minskat arbetskraftsutbud – i Vänsterpartiets förslag en minskad sysselsättning motsvarande fler än 30 000 heltidsjobb. Av de beräknade ökade skatteintäkterna skulle för V bara återstå 34 procent, för Miljöpartiet 14 procent och för Socialdemokraterna ingenting. Högre marginalskatt, en kontraproduktiv straffskatt på längre utbildning, är extra förvånande för att komma från partier som säger sig vilja satsa på kompetens, som flörtar med studenterna och vill lägga de ökade resurserna (det lilla som nu blir kvar) på skolan. Mest markant gäller det Miljöpartiet, som säger sig vara icke-socialistiskt men som i retorik och praktik tyvärr har rört sig mot en allt fastare position i vänsterblocket.

Analysen visar varför de rödgröna förslagen om högre marginalskatt så farliga. Den borde oroa alla svenskar som har glädje av att människor pluggar, använder sin långa utbildning i full utsträckning, bygger upp företag och förverkligar innovationer. Och den borde även ge Alliansen råg i ryggen – att med kraft motsätta sig skattehöjningar, och att på sikt gå vidare. Höjd brytpunkt för statlig skatt och avskaffad värnskatt är inget att skämmas för. Vare sig om det handlar om ekonomi eller välfärd.

Inför valet vet ingen vilken politik det rödgröna regeringsalternativet skulle föra, som statsministern, DN, Folkpartiledaren och många andra påpekar. Men en sak vet vi: skatten kommer att höjas, och marginaleffekterna förvärras. Ett ytterligare vet vi: det vore djupt skadligt för Sveriges ekonomi utan att ge några större resurser till välfärden. Och det skulle ge människor mindre frihet.

Sivert Aronsson: Folk är inte dumma.