Etikett: Jonas Sjöstedt

Gott om oppositionspartier

Sverige kommer få en rödgrön regering – men blir det en rödgrön budget? Det är oklart, efter att Vänsterpartiet tydligt sällat sig till den brokiga oppositionen. Alliansen är större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.
MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.

Vi har fått ett på många sätt omstörtande valresultat. Ingen kan förneka att Alliansregeringen förlorade valet – men som många kommentatorer påpekar är det mer oklart att peka ut en vinnare. Stefan Löfven (S) är den självklara regeringsbildaren, men det är ingen avundsvärd uppgift när hans kombination av socialdemokrater och miljöpartister samlade 38 procent. Inte ens ett dygn efter att vallokalerna stängt fick vi i går beskedet att Vänsterpartiet inte bara kommer att stå utanför i regeringen, utan också går i tydlig opposition.

En upprörd Jonas Sjöstedt (V) lovade, efter vad som verkar ha varit ett rätt burdust möte med S-ledaren, att de menar allvar. Aldrig har det i så fall funnits så många oppositionspartier i riksdagen – aldrig har en minoritetsregering varit svagare.

Stefan Löfven kommer säkerligen att kunna bli vald till statsminister, för en S-MP-regering. Frågan är om den regeringen sedan lyckas med sin viktigaste uppgift: att få stöd för sin politik i riksdagen genom budgeten. Vänsterpartiet håller korten tätt mot bröstet men kommer att ha svårt att frångå sitt krav på vinstförbud i välfärden. Det är ett ultimativt krav som har upprepats under hela valrörelsen och lång tid dessförinnan. V har å andra sidan egna bekymmer: det finns knappast någon majoritet för ett vinstförbud i riksdagen.

Den kommande regeringens stora dilemma är förstås att man utan V är mindre än Alliansen i riksdagen. Allianspartierna kommer att lägga fram en egen budget, baserad på den avgående Alliansregeringens politik och det gemensamma valmanifestet. Om inte V står bakom en S-MP-budget, utan bara röstar på ett eget förslag, kommer Alliansbudgeten att vinna slutvoteringen i riksdagen.

I detta scenario räknar jag bort Sverigedemokraterna. SD är också ett av oppositionspartierna, men står i opposition till alla andra. De kan teoretiskt naturligtvis genom sina röster ge en majoritet till vilket som helst av de två budgetalternativen – men det lär inte ske. S-MP och Alliansen kommer båda att lägga fram förslag om en human flyktingpolitik och förhoppningsvis även integrationspolitik som SD inte kommer att stödja.

Varför försätter sig Löfven, tillsammans med Romson och Fridolin, då i denna situation? Varför tar de inte in V i regeringen och säkrar ett parlamentariskt underlag som är större än Alliansen? Svaret är förstås att man inte vill bli ”blockpolitikens fånge” – men som DN:s ledarsida skriver, blir man det ändå. Folkpartiet har liksom Centern tydligt deklarerat att vi går i opposition efter att ha förlorat valet. En del röster även inom partierna förespråkar att öppna för ett samarbete med en S-MP-regering, kanske rentav en regeringsmedverkan. Det vore dock oklokt. För ett liberalt parti som gjort sitt näst sämsta val någonsin, finns för det första liten chans att få utrymme och genomslag för vår liberala politik i ett sådant samarbete. Och för det andra är risken då högst påtaglig att det inte finns något liberalt parti alls i riksdagen efter nästa val.

Folkpartiet måste gå i liberal opposition. Och behovet av liberal oppositionspolitik lär vara stort. Vi ska utveckla och föra fram våra förslag för kunskap och bildning, jämställdhet och människors lika värde, säkerhet och samarbete i Europa och världen. Inte minst måste vi som alla partier fundera över hur vi ännu bättre utformar en verkningsfull integrationspolitik. Invandring och integration kan och får inte lämnas att enbart diskuteras av ett parti som är motståndare till båda delar.

DN Debatt 15 september: ”Andra partier måste möta SD:s väljare utan SD-politik”. SVT: Sjöstedt: Vi kommer inte att vara ett stödparti. SR/TT: Sjöstedt: Löfven begår ett stort misstag. Aftonbladet: ”Löfven har tvingat oss”. Aftonbladets Lena Mellin: S-ledaren målar in sig i ett hörn.

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Bemanningsföretag behövs

Bemanningsföretag ger arbetsgivare flexibilitet, och ger fler chans till arbete. Omfattningen kan diskuteras men inhyrd kompetens är inget staten ska avstå ifrån – och definitivt inte lagstifta om.

För 60 år sedan startade Ulla Murman det som skulle bli Sveriges första moderna bemanningsföretag, Stockholms stenografservice. Till och med de höga jurister, som hade att driva den juridiska striden mot detta i dåtidens ögon olagliga företag, insåg att de behövde assistansen från henne och hennes professionella, kvinnliga, medarbetare. (Läs mer i SvD från 17 november.)

Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, www.lumaxart.com
Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, http://www.lumaxart.com

Samma behov och möjligheter som Ulla Murman såg 1953 finns förstås i dag: Behovet av flexibel förstärkning av arbetskraft, vid tillfälliga toppar eller för att få kompetens som man vanligtvis inte har i verksamheten. Och möjligheten för personer som kanske står längre från arbetsmarknaden att tjäna egna pengar och vinna större självbestämmande och frihet. Då var det kvinnor, en hel del tidigare hemmafruar; nu är det andra grupper som kan få in en fot i arbetslivet.

Naturligtvis är alla inte ense om bemanningsföretagens välsignelser. Jag kan självfallet se det problematiska i om fler och fler företag drar ner på de egna anställda – och strax hyr tillbaka deras tjänster via bemanningsföretag. Särskilt om det ur de anställdas synpunkt innebär sämre villkor i löner och anställningstrygghet. Men problemet handlar inte om bemanningstjänster som företeelse, utan i så fall om hur de används i vissa fall.

Också stat, kommuner och landsting behöver ibland extra hjälp eller särskild kompetens. Att frivilligt avsäga sig den möjligheten, som vänsterledaren Jonas Sjöstedt vill, vore dumt och kortsiktigt – och skulle förmodligen bli både dyrt och ineffektivt i längden. Det skulle framför allt drabba dem som är i behov av den offentliga sektorns tjänster. (Se intervjun med Jonas Sjöstedt i dagens SvD.)

Statlig bemanningsstopp är ändå bara en halvmesyr i vänsterns ögon. Helst vill Sjöstedt förbjuda branschen helt. Det vore sju resor värre – men ligger förstås i linje med socialisternas gamla misstro och avoghet mot ett fritt näringsliv.

Om det finns problem med fel- eller överanvändning av bemanningstjänster så är det en sak för parterna på arbetsmarknaden – inte för politiker. Men vi bör också fråga oss varför sådana problematiska situationer uppstår.

Bemanningsbranschen erbjuder en väg runt stelbentheten på den svenska arbetsmarknaden – det är helt sant. Ur mitt liberala perspektiv innebär det att många uppgifter utförs, som annars kanske inte hade blivit utförda. Det handlar om arbetstillfällen som annars kanske inte hade blivit av. Och det handlar om en flexibilitet inte bara för arbetsgivare utan för anställda och för hela ekonomin – som får lättare att möta uppgångar i efterfrågan och konjunktur.

En företagare som inte vågar anställa någon själv, kan ändå få hjälp – och någon får arbete och lön. Rörligheten på arbetsmarknaden underlättas.

Vill man få fler företagare att istället anställa själva är det förstås lämpligt att se över regleringen av arbetsmarknaden. Gör det enklare att anställa och, ja, enklare att behålla de personer man behöver om man behöver minska kostymen. Kombinera detta med en generös säkerhet – höj gärna taken och ersättningen i a-kassan under den första tiden.

Låt politiken sköta sitt, och arbetsmarknaden fungera friare.