Bemanningsföretag ger arbetsgivare flexibilitet, och ger fler chans till arbete. Omfattningen kan diskuteras men inhyrd kompetens är inget staten ska avstå ifrån – och definitivt inte lagstifta om.

För 60 år sedan startade Ulla Murman det som skulle bli Sveriges första moderna bemanningsföretag, Stockholms stenografservice. Till och med de höga jurister, som hade att driva den juridiska striden mot detta i dåtidens ögon olagliga företag, insåg att de behövde assistansen från henne och hennes professionella, kvinnliga, medarbetare. (Läs mer i SvD från 17 november.)

Samma behov och möjligheter som Ulla Murman såg 1953 finns förstås i dag: Behovet av flexibel förstärkning av arbetskraft, vid tillfälliga toppar eller för att få kompetens som man vanligtvis inte har i verksamheten. Och möjligheten för personer som kanske står längre från arbetsmarknaden att tjäna egna pengar och vinna större självbestämmande och frihet. Då var det kvinnor, en hel del tidigare hemmafruar; nu är det andra grupper som kan få in en fot i arbetslivet.

Naturligtvis är alla inte ense om bemanningsföretagens välsignelser. Jag kan självfallet se det problematiska i om fler och fler företag drar ner på de egna anställda – och strax hyr tillbaka deras tjänster via bemanningsföretag. Särskilt om det ur de anställdas synpunkt innebär sämre villkor i löner och anställningstrygghet. Men problemet handlar inte om bemanningstjänster som företeelse, utan i så fall om hur de används i vissa fall.

Också stat, kommuner och landsting behöver ibland extra hjälp eller särskild kompetens. Att frivilligt avsäga sig den möjligheten, som vänsterledaren Jonas Sjöstedt vill, vore dumt och kortsiktigt – och skulle förmodligen bli både dyrt och ineffektivt i längden. Det skulle framför allt drabba dem som är i behov av den offentliga sektorns tjänster. (Se intervjun med Jonas Sjöstedt i dagens SvD.)

Statlig bemanningsstopp är ändå bara en halvmesyr i vänsterns ögon. Helst vill Sjöstedt förbjuda branschen helt. Det vore sju resor värre – men ligger förstås i linje med socialisternas gamla misstro och avoghet mot ett fritt näringsliv.

Om det finns problem med fel- eller överanvändning av bemanningstjänster så är det en sak för parterna på arbetsmarknaden – inte för politiker. Men vi bör också fråga oss varför sådana problematiska situationer uppstår.

Bemanningsbranschen erbjuder en väg runt stelbentheten på den svenska arbetsmarknaden – det är helt sant. Ur mitt liberala perspektiv innebär det att många uppgifter utförs, som annars kanske inte hade blivit utförda. Det handlar om arbetstillfällen som annars kanske inte hade blivit av. Och det handlar om en flexibilitet inte bara för arbetsgivare utan för anställda och för hela ekonomin – som får lättare att möta uppgångar i efterfrågan och konjunktur.

En företagare som inte vågar anställa någon själv, kan ändå få hjälp – och någon får arbete och lön. Rörligheten på arbetsmarknaden underlättas.

Vill man få fler företagare att istället anställa själva är det förstås lämpligt att se över regleringen av arbetsmarknaden. Gör det enklare att anställa och, ja, enklare att behålla de personer man behöver om man behöver minska kostymen. Kombinera detta med en generös säkerhet – höj gärna taken och ersättningen i a-kassan under den första tiden.

Låt politiken sköta sitt, och arbetsmarknaden fungera friare.