Etikett: socialförsäkringar

Demokrati & ideologi, Ekonomi & arbete

”Rika” mot resten

Rika ställs mot fattiga när vänstern gör retorik av ekonomiska analyser. För en liberal finns dock flera invändningar mot t ex tankesmedjan Katalys resonemang.

De rikaste har tjänat mest, på de fattigas bekostnad; det är upplägget för vänster-tankesmedjan Katalys resonemang på DN debatt i dag. De har räknat samman en rad ekonomiska reformer och skattesänkningar och finner att störst andel har gått till den halva av befolkningen med högst inkomster, och allra mest till den tiondel som har de allra högsta inkomsterna. Och det är förstås inte så förvånande – eftersom de som tjänar mer också betalar otvetydigt och överlägset mest av de svenska skatterna.

Den första invändningen mot vänsterns resonemang är just detta: även efter Alliansens skattesänkningar – som har haft en profil mot låg- och medelinkomsttagare – betalar personer med högre inkomster också de högsta skatterna: Inte bara proportionellt, utan också en högre andel av sin inkomst, eftersom vi har progressiv statsskatt på 20 procent och ytterligare värnskatt på fem procent. Ett diagram över hur stor del av de gemensamma skatteintäkterna som respektive decentil bidrar med, skulle förstås också visa en stor övervikt för höginkomsttagare.

Vad rut-avdraget har i kalkylen att göra är däremot svårförståeligt. Det handlar om tjänster som förmodligen till stor del inte hade beställts, jobb som inte skapats och skatter som inte betalats, utan Alliansregeringens uppskattade reform.

Nästa invändning handlar om vilken del vi får av välfärden. Den största delen av de gemensamma utgifterna går till personer med sämre ekonomisk ställning – precis som det ska vara. Sjuka, äldre och t ex ensamstående föräldrar ska ta stöttat del av välfärden, och vi ska ha ett starkt socialt skyddsnät. Det skyddsnätet ska dock samtidigt omfatta alla – den s k generella välfärden innebär att medel- och höginkomsttagare också har en ”andel” i och känner en anslutning till välfärdssamhället; vi ska inte bara ha grundtrygghet för de fattigaste. En av de viktigaste delarna av den generella välfärden är socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet. De betalas med skatter och avgifter i proportion till inkomsten. Faktum är emellertid att de med högre månadslön än knappt 40 000 inte får ut något av den extra ”försäkringspremie” de betalar. Det är vettigt med tak för den högsta ersättning man kan få ut i socialförsäkringarna, men de har legat stilla på för låg nivå länge. Framför allt taken i a-kassan och sjukförsäkringen borde höjas. Under tiden – och även efter en höjning av taken – kommer de med högre inkomster alltså fortsätta betala mer till socialförsäkringarna än de får del av.

En sista invändning – fanns det finns flera – handlar om effekterna av Alliansregeringens politik. 250 000 jobb har tillkommit sedan 2006, 100 000 av dem kan sannolikt direkt kopplas till arbetslinjen och bl a jobbskatteavdragen. Rut, rot, sänkt moms m m torde ha gett tiotusentals jobb. Och det är jobb jämte utbildning som är vägen ur utanförskap, möjligheten för alla att skapa ett bättre liv.

Det finns fler skatter att sänka eller slopa – som skulle ge direkt utslag i Katalys diagram. Värnskatten betalas av de med högst inkomster (fast det krävs knappast en astronomisk lön för att få bidra med dessa fem procent extra). Den borde avskaffas så snart det går – den har med största sannolikhet negativ effekt på svensk ekonomi och statens skatteintäkter. Värnskatten är de facto en straffskatt på utbildning, företagsamhet och, ja, på framgång, och därmed ett paradexempel på vänsterns oklädsamma oginhet. Som liberal bekymrar jag mig mindre över när människor när framgång; jag väljer att fokusera på när människor far illa, och på åtgärder som verkligen hjälper istället för skadlig symbolpolitik. Där ligger vår gemensamma välfärdsutmaning.

En del tidigare bloggat: Därför bör du bry dig om marginaleffekter. Inkomstspridning behövs.Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Magdalena Andersson och sanningen om oss liberaler

Det är populärt att snacka skit om liberaler – senast ut är Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Men liberaler är knappast mot jämlik skola eller trygga socialförsäkringar som S vill få det till; däremot är vi för frihet, och mot oginhet.

OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler.
OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler. Foto: Socialdemokraterna.

Jag är liberal för att jag vill ge alla människor frihet att förverkliga sig själva, och reella möjligheter för alla att utnyttja den friheten, oavsett bakgrund. En teoretisk frihet som begränsas av ojämlika uppväxtvillkor, främst ojämlik tillgång till bra skola, eller av otrygghet vid motgångar eller på ålderns höst, är inte till stor nytta för människor. Och om vi menar allvar med människors lika värde menar jag att det måste få genomslag i vårt frihetsbegrepp.

Många skulle kanske kalla min inställning socialliberal, och jag värjer mig inte, även om jag menar att det socialliberala kommer mer i den praktiska politiken än ideologin. I det sena 1800-talet känner jag ett släktskap med dem som kallade sig nyliberaler, Adolf Hedin med flera: både socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Begreppen och prefixen växlar men jag kallar mig först och främst liberal. Och därför blir jag så provocerad när andra än liberaler tillskriver mig och oss åsikter som står i rak motsats mot vad min liberalism står för – som Magdalena Andersson i dagens DN Lördag: ”…det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk” säger Magdalena Andersson (som annars framstår som både vettig och liberalt sinnad) till DN. Och formulerar faktiskt rätt väl en ideologisk och partipolitisk grundinställning – för Sveriges liberaler.

En bra skola och jämlik tillgång till utbildning är det allra viktigaste för den liberala tanken om människan. Det har varit hela syftet med våra omfattande skolreformer – som Magdalena Anderssons parti har ställt sig bakom, efter att äntligen ha frångått försvaret av den flumskola som ville utjämna genom att behandla alla lika, som ett snitt. Men lika är inte likvärdigt, när man tappar och p g a bristande uppföljning och slopad speciallärarkompetens missar elever med större behov, och inte heller ser och lyfter talangfulla elever i ämnen där de har särskild begåvning.

Mer resurser till elever och skolor med tuffare förutsättningar är lika självklart. Därför satsar vi socioekonomiskt i Stockholm. Därför vill vi återta ansvaret för skolan i statlig regi, efter den kommunalisering som Anderssons socialdemokrater genomförde med förödande konsekvenser. Effekten av kommunaliseringen är förstås att liberal och socialdemokratisk skolpolitik kan jämföras. Och mångårigt socialdemokratiska Göteborg och Malmö kommer till korta bredvid Lotta Edholms Stockholm och Torkild Strandbergs Landskrona.

Utjämning över livet och mellan olika lyckligt lottade eller framgångsrika människor är lika självklart liberalt. Därför står vi upp för generell välfärd, har varit en garant för experiment med socialförsäkringarna och vill höja taken i såväl a-kassan som sjukförsäkringen. Det är ett väldigt gott skäl att rösta på Folkpartiet inom Alliansen.

För en röst på Alliansen är det kloka liberala valet. Det handlar om det andra benet av liberalismen: friheten att växa, möjligheten att lyckas, och att då mötas av beröm och lyckönskningar – inte oginhet. Låga marginalskatter, trygga socialförsäkringar, bra skola som ger alla jämlik tillgång till kunskap (kryddat med bildning och frihet också i kulturens form): Där har ni min korta programförklaring för ett liberalt val.

 

Ekonomi & arbete

Bemanningsföretag behövs

Bemanningsföretag ger arbetsgivare flexibilitet, och ger fler chans till arbete. Omfattningen kan diskuteras men inhyrd kompetens är inget staten ska avstå ifrån – och definitivt inte lagstifta om.

För 60 år sedan startade Ulla Murman det som skulle bli Sveriges första moderna bemanningsföretag, Stockholms stenografservice. Till och med de höga jurister, som hade att driva den juridiska striden mot detta i dåtidens ögon olagliga företag, insåg att de behövde assistansen från henne och hennes professionella, kvinnliga, medarbetare. (Läs mer i SvD från 17 november.)

Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, www.lumaxart.com
Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, http://www.lumaxart.com

Samma behov och möjligheter som Ulla Murman såg 1953 finns förstås i dag: Behovet av flexibel förstärkning av arbetskraft, vid tillfälliga toppar eller för att få kompetens som man vanligtvis inte har i verksamheten. Och möjligheten för personer som kanske står längre från arbetsmarknaden att tjäna egna pengar och vinna större självbestämmande och frihet. Då var det kvinnor, en hel del tidigare hemmafruar; nu är det andra grupper som kan få in en fot i arbetslivet.

Naturligtvis är alla inte ense om bemanningsföretagens välsignelser. Jag kan självfallet se det problematiska i om fler och fler företag drar ner på de egna anställda – och strax hyr tillbaka deras tjänster via bemanningsföretag. Särskilt om det ur de anställdas synpunkt innebär sämre villkor i löner och anställningstrygghet. Men problemet handlar inte om bemanningstjänster som företeelse, utan i så fall om hur de används i vissa fall.

Också stat, kommuner och landsting behöver ibland extra hjälp eller särskild kompetens. Att frivilligt avsäga sig den möjligheten, som vänsterledaren Jonas Sjöstedt vill, vore dumt och kortsiktigt – och skulle förmodligen bli både dyrt och ineffektivt i längden. Det skulle framför allt drabba dem som är i behov av den offentliga sektorns tjänster. (Se intervjun med Jonas Sjöstedt i dagens SvD.)

Statlig bemanningsstopp är ändå bara en halvmesyr i vänsterns ögon. Helst vill Sjöstedt förbjuda branschen helt. Det vore sju resor värre – men ligger förstås i linje med socialisternas gamla misstro och avoghet mot ett fritt näringsliv.

Om det finns problem med fel- eller överanvändning av bemanningstjänster så är det en sak för parterna på arbetsmarknaden – inte för politiker. Men vi bör också fråga oss varför sådana problematiska situationer uppstår.

Bemanningsbranschen erbjuder en väg runt stelbentheten på den svenska arbetsmarknaden – det är helt sant. Ur mitt liberala perspektiv innebär det att många uppgifter utförs, som annars kanske inte hade blivit utförda. Det handlar om arbetstillfällen som annars kanske inte hade blivit av. Och det handlar om en flexibilitet inte bara för arbetsgivare utan för anställda och för hela ekonomin – som får lättare att möta uppgångar i efterfrågan och konjunktur.

En företagare som inte vågar anställa någon själv, kan ändå få hjälp – och någon får arbete och lön. Rörligheten på arbetsmarknaden underlättas.

Vill man få fler företagare att istället anställa själva är det förstås lämpligt att se över regleringen av arbetsmarknaden. Gör det enklare att anställa och, ja, enklare att behålla de personer man behöver om man behöver minska kostymen. Kombinera detta med en generös säkerhet – höj gärna taken och ersättningen i a-kassan under den första tiden.

Låt politiken sköta sitt, och arbetsmarknaden fungera friare.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Riskmedvetna liberaler bör främja frihet och satsa socialt

För kalenderbitare som fortfarande läser encyklopedier i bokform ges möjlighet till samtidshistoriska tankeställare. I 90-talets stora uppslagsverk, Nationalencyklopedin, står således om Folkpartiet att valresultatet brukar variera mellan 10 och 20 procent. Det var strax efter 1991 års val, med vad som då uppfattades som en låg notering på drygt 9 procent.

I den tjugo år yngre (och betydligt tunnare) NE-versionen anges samma intervall till mellan 5 och 15, vilket väl får sägas täcka in 1998 års bottennapp precis under 5 och 2002 års ”succé” på drygt 13. Och även om opinionsmätningar mitt i mandatperioden inte säger mycket jämfört med ett valresultat, så kan vi nu konstatera att vi rör oss ned mot golvet även i nya NE:s intervall. (Se t.ex. senaste sammanställningen Svensk Väljaropinion för mars, från SR Ekot – och aprilsiffrorna i de olika mätningarna har som bekant inte gått åt motsatt håll.) (Uppdatering: Svensk Väljaropinion för april, hos SR Ekot.)

Som folkpartist har man vant sig vid skrala siffror, särskilt i mellanvalsperioder. Samtidigt ser vi oss mentalt som ett större, och åtminstone mer betydelsefullt, parti – med ett fullt sortiment som naturligtvis erbjuder de bästa lösningarna från alkohol- till Östeuropapolitik. För oss var valet 2002 det naturliga, och 1998, 2006 och 2010 de avvikande resultaten med olika förklaringar.

2006 års dataintrångsskandal var förvisso en oförutsedd händelse som hette duga, som upplevdes drabba djupt orättvist av många hårt arbetande folkpartister. Det ännu något sämre resultatet 2010 har förklarats med Moderaternas då ännu starkare ställning, efter finanskrisen, och stödröster till de ännu mindre Allianspartierna även från ”duktiga” folkpartister”.

Sanningen är förstås att inget parti ”äger” sina väljare, och Folkpartiet kanske minst av alla. Succévalet 2002 och den efterföljande valanalysen granskas kritiskt av Richard Bengtsson, som kallar Folkpartiets valresultat ”ihåligt som en schweizerost”. Efter 2010 kunde vi rationaliserande folkpartister glädja oss åt att vara näst största regeringsparti – störst av de små! Och vi kunde få höra att aldrig hade M + FP tillsammans samlat fler röster.

Sanningen för Folkpartiet är, att vi kanske inte är i kris. Men vi är definitivt i en riskzon att bli ett avsevärt mindre parti med mindre inflytande. Riskmedvetenheten måste leda till analys och åtgärder.

Djupare analyser efterlyses från många håll, för att kunna lägga grunden till liberal framgång – som vi ju alla som är engagerade i Folkpartiet, ärligt är övertygade om att vi förtjänar och kan nå. Jag ska inte göra anspråk på någon revolutionerande, saliggörande helhetssyn men vill lämna ett litet bidrag.

Bristande tydlighet är knappast längre ett stort problem för Folkpartiet. Många företrädare, och många politiska ställningstaganden, är så tydliga man kunde önska (eller mer). Då är frågan var vi ska sätta ned våra liberala fötter. Vad ska vi välja att skylta med i fullsortimentet? Vad ska vara Folkpartiets profil? Vad är mervärdet vi vill förmedla?

Skolan är en så tydlig Folkparti-fråga att den ofta sägs ha gjort oss till ett enfrågeparti. Skolan brukar regelmässigt hamna bland de absolut viktigaste frågorna när väljarna tillfrågas. Och vår skolpolitik har brett stöd – betydligt större än vårt valresultat. Varför är det så?

En förklaring är förstås att vår skolpolitik inte skiljer ut oss tillräckligt tydligt. Vi får kanske äran, men inte rösterna, som tryggt kan läggas på Moderaterna, eller för den delen på Centern eller Kristdemokraterna. Man får ju Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik på köpet. Inför framtiden finns också skäl att hissa varningsflagg – har våra vällovliga reformer lyckats vända den ”atlantångare” som den svenska skolan, och dess i många år sjunkande kunskapsresultat, till valet 2014?

Försvar, kärnkraft och värnskatt är frågor där vi skiljer ut oss mer även inom Alliansen. De verkar dock inte ha gett någon större utdelning även om de är viktiga, även om de borde kunna locka besvikna tidigare moderatväljare, och även om det är aldrig så skönt att få beröm på SvD:s ledarsida.

Vad är då mervärdet med Folkpartiet? Det liberala partiet måste självklart vara det tydliga liberala alternativet. Vi måste alltid problematisera ur liberal synvinkel – ett perspektiv som sällan ger tvärsäkra svar. Men den liberala hållningen måste vara glasklar.

Integritetsfrågorna är givetvis ett liberalt lackmustest. I många av de omdebatterade frågorna på senare år finns inga självklara svar – det finns goda skäl, även för en liberal, att ibland ta till övervakning av olika slag för att förhindra ett större ont. Men det sluttande planet ska problematiseras av liberaler. Och framför allt borde vi inte gå i bräschen för frihetsinskränkningar. (Jag har berört detta viktiga ämne tidigare, senast här.)

Kulturpolitiken är ett område som kan definieras både brett och smalt. Men oavsett om det handlar om public service, upphovsrätt, bibliotekens framtid eller de fria gruppernas rätt att vara så fria och nyskapande som de kan vara, så är det en liberal kärnuppgift att stå upp för ett fritt kulturliv och yttrandefrihet.

Socialpolitik och välfärdsfrågor är en annan, mer sakpolitiskt konkret, självklarhet för ett liberalt parti – med eller utan det prefixsatta ”socialliberal”. En profilerad social agenda som inte bara finns på papper, utan också drivs strategiskt utåt, har länge efterfrågats av många – nästan så att ropet på ett ”mjukare” Folkparti har blivit ett mantra. Låt gå för ”mjukheten” – men förmedlat av 2000-talets tydligare Folkparti. Här behövs den liberala rösten, för valfrihet och ökad jämlikhet i hälso- och sjukvården. För generösa socialförsäkringar och generell välfärd.

Nog finns det att göra, liberaler!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,