Tagg: arbetsmarknad

Det är kontakterna som räknas

Svenskar med invandrarbakgrund har goda möjligheter att få jobb, med rätt förutsättningar. Men en viktig faktor talar emot dem: Avsaknaden av kontakter framför allt i privata arbetslivet. Vi ska inte motarbeta de sociala nätverken – men vi kan och bör tillsammans se till att fler får chansen att jobba och bidra. Det kan ge oss alla större och mer intressanta kontaktnät i framtiden.

En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.
En illustration av hur ett socialt nätverk kan se ut. Från Wikimedia, Katharinewillis.

Jag har aldrig fått några sommar- eller extrajobb via kontakter. När jag blivit lagom gammal tonåring var familjeföretaget sålt och vi bodde på en ny, liten ort. De jobb jag hade i tonåren kom istället först och främst via lottsedeln, i kommun och landsting. På så sätt fick jag pröva på förskola, äldreomsorg och beroendevård – vilket jag är glad och tacksam för.

Avsaknaden av lämpliga kontakter som kunde ge jobb var inget större problem för mig. Det är det däremot för många andra, som kanske också saknar eller har svaga andra förutsättningar: språket, en trygg hemmiljö, läshuvud och möjligheter till en lyckad skolgång. Jag har senare tagit mig fram i livet och byggt upp egen erfarenhet och kontakter som har fört mig till den plats i livet, de förtroendeuppdrag och det jobb jag har i dag.Avsaknaden av kontakter känns mest för, och slår hårdast mot, människor som kommit till Sverige utifrån – och mot deras barn. De saknar ofta inte bara kontaktnät utan kanske, främst i första generationen,också förutsättningarna i språk och vana vid det svenska samhällets och svenska arbetsplatsers seder och rutiner. Och de har kanske också ett ovanligt namn. Deras utmaningar är oftast oerhört mycket större än mina och andra svenskföddas.

För den som oroar sig för nya svenskars möjligheter att etablera sig, få egen försörjning och bidra till samhället är det befriande att ta del av Alireza Behtouis forskning (se t.ex. dagens SvD). Han har studerat barn till invandrare från Turkiet i jämförelse med barn till svenskfödda föräldrar. Han finner att skillnaderna i arbetslivet egentligen inte är så stora, rensat från föräldrarnas och den egna utbildningsnivån (vilket förstås är viktiga aspekter att arbeta med!). Men de finns ett, viktigt, undantag: Kontakterna. Och det avspeglar sig i lönerna.

Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip.
Far och son: Fotot illustrerade omslaget till Edmund Gosses biografi över sin far Philip och uppväxten i en familj tillhörig Plymouthbrödraskapet.

Barn till svenskfödda föräldrar tjänar mer än barn till (i det här fallet turkiska) invandrare. Barn till svenskfödda arbetar oftare i privat sektor, där lönerna är högre. Och där man oftare får jobb via sociala kontakter.

Kontakter är inte per definition diskriminering. Det är inte så konstigt att man gärna anställer någon som rekommenderas av någon man känner, att man ger en extra chans till någon bekants eller betrodd persons släkting, vän eller barn. Men det får om inte diskriminerande så segregerande effekter.

Vi kan och ska inte motarbeta sociala kontakters betydelse på arbetslivet. Kontaktnät är jämte erfarenheter oerhört viktigt, stark social sammanhållning är viktigt för hela ekonomin, för arbetsmarknadens funktionalitet och för ett samhälle med tilltro och trygghet i stort. Men vi kan alla ta ett ansvar för att ge även nya svenskar, och deras barn, en chans.

När vi har möjlighet att påverka en rekrytering – när vi själva eventuellt ska anställa, eller har möjlighet att rekommendera någon: Tänk efter! Finns det fler, oväntade, förslag? Ta hänsyn till etablerade kontakter, men var också öppen för nya: sätt ut annonser, ta hjälp av Arbetsförmedlingen, se vilka fler som kan ha lämplig utbildning; kanske sitter en civilingenjör från Iran bakom ratten i din taxi? Ta gärna hjälp av Rättviseförmedlingen! Och var beredd på och öppen för även lite oväntade, ovanliga namn bland ansökningarna och rekommendationerna.

Bred annonsering och rekrytering, anonymiserade ansökningar och liknande är sådant som stat, kommun och landsting, och större företag, kan arbeta lättare med. Men även mindre arbets- och uppdragsgivare kan hjälpa. Även om det bara handlar om en kortare tid, är varje erfarenhet, varje kontakt, viktig.

Läget är långtifrån hopplöst. Tvärtom. Många vill arbeta och bidra. Många har en god utbildning, och traditioner av utbildning och ansträngning med sig hemifrån. Och det händer saker: av de 230.000 nya jobben sedan 2006, har 160.000 fyllts av utlandsfödda. I framtiden kommer förhoppningsvis fler av dem ha viktiga kontakter. Och deras barn kommer förhoppningsvis att ha större möjligheter att få jobb på samma villkor som jämnåriga med svenskfödda föräldrar.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Bemanningsföretag behövs

Bemanningsföretag ger arbetsgivare flexibilitet, och ger fler chans till arbete. Omfattningen kan diskuteras men inhyrd kompetens är inget staten ska avstå ifrån – och definitivt inte lagstifta om.

För 60 år sedan startade Ulla Murman det som skulle bli Sveriges första moderna bemanningsföretag, Stockholms stenografservice. Till och med de höga jurister, som hade att driva den juridiska striden mot detta i dåtidens ögon olagliga företag, insåg att de behövde assistansen från henne och hennes professionella, kvinnliga, medarbetare. (Läs mer i SvD från 17 november.)

Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, www.lumaxart.com
Ibland behövs en pusselbit utifrån, som bemanningsföretag kan bistå med. Bild från Wikimedia, Teamwork Puzzle Concept, http://www.lumaxart.com

Samma behov och möjligheter som Ulla Murman såg 1953 finns förstås i dag: Behovet av flexibel förstärkning av arbetskraft, vid tillfälliga toppar eller för att få kompetens som man vanligtvis inte har i verksamheten. Och möjligheten för personer som kanske står längre från arbetsmarknaden att tjäna egna pengar och vinna större självbestämmande och frihet. Då var det kvinnor, en hel del tidigare hemmafruar; nu är det andra grupper som kan få in en fot i arbetslivet.

Naturligtvis är alla inte ense om bemanningsföretagens välsignelser. Jag kan självfallet se det problematiska i om fler och fler företag drar ner på de egna anställda – och strax hyr tillbaka deras tjänster via bemanningsföretag. Särskilt om det ur de anställdas synpunkt innebär sämre villkor i löner och anställningstrygghet. Men problemet handlar inte om bemanningstjänster som företeelse, utan i så fall om hur de används i vissa fall.

Också stat, kommuner och landsting behöver ibland extra hjälp eller särskild kompetens. Att frivilligt avsäga sig den möjligheten, som vänsterledaren Jonas Sjöstedt vill, vore dumt och kortsiktigt – och skulle förmodligen bli både dyrt och ineffektivt i längden. Det skulle framför allt drabba dem som är i behov av den offentliga sektorns tjänster. (Se intervjun med Jonas Sjöstedt i dagens SvD.)

Statlig bemanningsstopp är ändå bara en halvmesyr i vänsterns ögon. Helst vill Sjöstedt förbjuda branschen helt. Det vore sju resor värre – men ligger förstås i linje med socialisternas gamla misstro och avoghet mot ett fritt näringsliv.

Om det finns problem med fel- eller överanvändning av bemanningstjänster så är det en sak för parterna på arbetsmarknaden – inte för politiker. Men vi bör också fråga oss varför sådana problematiska situationer uppstår.

Bemanningsbranschen erbjuder en väg runt stelbentheten på den svenska arbetsmarknaden – det är helt sant. Ur mitt liberala perspektiv innebär det att många uppgifter utförs, som annars kanske inte hade blivit utförda. Det handlar om arbetstillfällen som annars kanske inte hade blivit av. Och det handlar om en flexibilitet inte bara för arbetsgivare utan för anställda och för hela ekonomin – som får lättare att möta uppgångar i efterfrågan och konjunktur.

En företagare som inte vågar anställa någon själv, kan ändå få hjälp – och någon får arbete och lön. Rörligheten på arbetsmarknaden underlättas.

Vill man få fler företagare att istället anställa själva är det förstås lämpligt att se över regleringen av arbetsmarknaden. Gör det enklare att anställa och, ja, enklare att behålla de personer man behöver om man behöver minska kostymen. Kombinera detta med en generös säkerhet – höj gärna taken och ersättningen i a-kassan under den första tiden.

Låt politiken sköta sitt, och arbetsmarknaden fungera friare.

Goda nyheter: Fler utlandsfödda i jobb

160.000 av de 230.000 fler som har ett jobb sedan 2006, är utlandsfödda. Det är mycket goda nyheter för Sverige och ett stort steg mot bättre integration och minskat utanförskap.

Sedan Alliansen tog över regeringsansvaret har sysselsättningen ökat, trots finanskrisen med långvariga efterverkningar. Det skiljer oss från många europeiska länder. En av våra stora utmaningar före 2006 var utanförskapet som bland annat innebar att vissa människor stod väldigt långt från arbetsmarknaden.

Utanförskap drabbade, och drabbar, inte minst utlandsfödda. Därför är dagens nyhet från integrationsminister Erik Ullenhag (SR) så välkommen: ett stort flertal av de personer som kunnat skaffa ett jobb sedan 2006 är just utlandsfödda.

Jobb är den kanske enskilt viktigaste faktorn för lyckad integration. Kontakten med andra människor, ordnad vardag, möjligheten att utveckla språket och andra kunskaper, att få bidra till samhället, och förstås värdet att ha en egen inkomst, betala skatt och kunna bestämma över sitt liv.

Vissa mörkare krafter, som annars gärna åtminstone utåt kritiserar integrationens tillkortakommanden, kanske kommer hävda att detta inte alls är goda nyheter för alla. Att jobben borde gått till svenskfödda. Lyssna inte på dem. Alla vinner på att de som står längst från arbetsmarknaden får jobb. Fler som jobbar betyder ökade chanser för fler jobb också för andra och på andra håll. Och jobb är inget enkelt nollsummespel: det handlar om rätt post, rätt plats, rätt tidpunkt och inte minst rätt person med rätt kompetens.

Matchningen mellan arbetstillfällen och arbetssökande är för övrigt en av de stora utmaningarna som består. Samtidigt som för många fortfarande är arbetslösa, är det många jobb som inte utförs för att arbetsgivaren inte har hittat rätt person att utföra dem. Och andra jobb som kanske skulle kunna utföras om det var lite enklare och billigare att anställa. Att arbetskraften har blivit mycket större är positivt men det återstår en del att göra. Inte minst för att fortsätta minska utanförskapet.

Sverige behöver både lägre skatter och bättre jämställdhet

Sverige behöver både företag och dagis, var en Folkpartiparoll i början och mitten av 90-talet. Det var en illustration av att vi behöver både ett växande näringsliv och en välfungerande välfärd, för att vara ett land som utvecklas och håller ihop. I sitt bejublade tal på förra helgens liberala riksmöte uppdaterade jämställdhetsminister Maria Arnholm – då en av arkitekterna bakom partiets budskap – till att Sverige behöver förskola, företag och feminism.

När förslaget till nytt liberalt partiprogram presenteras i dag gavs en intressant försmak på DN Debatt. Den handlar framför allt om ”vägen till välfärd” – med ett inledande stycke värt att citera:

Människor ska känna att Sverige är ett land där det finns stora chanser att lyckas, där möjligheterna är många. Ett land med stor social rörlighet och där den som inte lyckas eller för tillfället har det svårt får både stöd och nya chanser.

Men också att kunskap, flit och ansvarstagande alltid lönar sig. Oavsett kön eller etnisk bakgrund.

En arbetsmarknad där unga och invandrare har en större chans att komma in. Ett skattesystem som inte bestraffar utbildning, flit och framgång, som inte innehåller kontraproduktiva symbolpolitiska element och som därför innebär avskaffande av straffskatten ”värnskatt”. Ett företagandeklimat som uppmuntrar företagarna, och där regelkrångel inte lägger krokben för vare sig företagare eller hoppfulla blivande anställda. Det är viktiga delar av ett liberalt program.

Men Folkpartiets sociala liberalism handlar också en stor trygghet inför arbetslöshet och andra förändringar.

Och det handlar förstås om kunskap och kompetens. Om en bra skola. Och om ett samhälle där vi inte åsidosätter och nedvärderar halva befolkningens förmåga. Jämställdhet är en principiell nödvändighet om man tror på människors lika värde och möjligheter – men ojämställdhet är inte bara principiellt fel utan också olönsamt. Världen över är det bättre villkor för kvinnor som kan driva utvecklingen. Det gäller också, på en annan skala, i ett Sverige där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, där traditionellt kvinnliga yrken innebär sämre karriärmöjligheter, där tusentals kvinnor är våldsoffer i sina egna hem och familjer, och där det är vanligare för en börs-VD att heta Johan än att vara kvinna.

Inför valet 2014 0ch inför framtiden krävs idéer och offensiv. Inte – som PJ Anders Linder varnade för i gårdagens SvD – reträtt. Folkpartiets nya partiprogram kan förhoppningsvis bli grunden för liberal framgång och framåtanda.

När människor har frihet att förverkliga sig själva oavsett kön och bakgrund, när vi satsar på att alla ska få en bra start i livet, när vi belönar och bejakar framgång, och när vi stöttar dem som har eller får det svårt – då kan vi bygga ett friare och rikare samhälle.

Här finns presskonferensen från presentationen av partiprogrammet och här kan du läsa mer om det nya partiprogrammet på Folkpartiets hemsida.

FP Järfälla, FP Västerås, Jesper Svensson, Amie Kronblad, Dagens Opinion, Sydsvenskan, SR Ekot,