Etikett: Göran Hägglund

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Feminism – utan socialism

Fler svenskar är feminister – och jämställdheten är en viktig valfråga. Det lovar gott för framtiden, för svenska kvinnor och män, och för partier som trovärdigt driver en jämställdhetspolitik.

LIBERAL FEMINIST. Folkpartiets Jan Björklund.
LIBERAL FEMINIST. Folkpartiets Jan Björklund.

Jämställdhet och feminism är två bra begrepp – men de betyder inte samma sak. Att vara feminist är mer än att bara vara för jämställdhet. Därför är det positivt både att nästan hälften av svenskarna, 47 procent, nu kallar sig feminister, och att nästan tre fjärdedelar tycker att jämställdheten mellan kvinnor och män är en viktig fråga i valet (SR Ekot). Åsikter och insikter utvecklas. Folkpartiledaren Jan Björklund har själv beskrivit hur han tidigare tänkte att jämställdheten kommer av sig själv i vårt moderna Sverige, men att han mer och mer kommit att inse att politiska beslut behövs, t ex om fler pappamånader.

Feminister kan ha olika ideologier och partitillhörighet, och de kan vara kvinnor, män eller definiera sig som något annat. Gemensamt är att vi ser och vill uppmärksamma de strukturer och könsroller som begränsar människor, framför allt kvinnor, att få vara de de är och bli det de vill. Och, minst lika viktigt: vi vill göra något åt det. Feminism leder således fram till praktisk politik som kan öka jämställdheten.

Vissa som inte vill kalla sig feminister, utan nöjer sig med att vara för jämställdhet, menar att feminister ofta måste förklara sig vidare med en ytterligare etikett. Göran Hägglund (KD) har förstås rätt i det; för Folkpartiet och mig som liberal handlar det om feminism utan socialism. Men detsamma kan sägas om många andra ståndpunkter, om man verkligen vill fylla dem med innehåll. Det räcker knappast att säga att man är för jämställdhet – om man inte berättar vad man är beredd att göra för att nå det målet. Rent formellt är ju Sverige t ex redan formellt jämställt, men vi vet att det ser mycket annorlunda ut i praktiken.

Feminismens fördel är just att den leder fram till handling: Om vi identifierar och letar efter de strukturer som vi vet finns, och de problem de ger upphov till, så måste vi också komma med förslag på lösningar, för de uteblivna karriärstegen och det ojämställda föräldraskapet och hemlivet. De 3,6 miljonerna i inkomstskillnad under ett liv. De långa utbildningarna och kvalificerade yrkena som inte räknas eller betalas lika högt, för att de domineras av kvinnor. Våldet mot kvinnor. Nej som inte räknas som ett nej, våldtäkter som inte klassificeras som våldtäkter. Och ja, dessa könsroller förtrycker såväl kvinnor som män. (Följ gärna länkarna till tidigare inlägg.) Både definitioner och lösningar ser olika ut för de fem feministiska partierna (SR Ekot) – och då kan vi få en frejdig, feministisk jämställdhetsdebatt. Partiernas förtroende i jämställdhetsfrågan skiljer sig betydligt från de generella partisympatierna (Expressen Demoskop).

Genom att fler kallar sig feminister kan vi nå en större förståelse för de problem som finns och det som behöver göras. Folkpartiet har en liberal feminism och en jämställdhetspolitik som adresserar dessa frågor. Vi går till val på jämställdhet, för kvinnor och män, med feminism utan socialism.

Ingen rätt vägra utföra aborter

Ingen kan tvinga någon att utföra aborter eller ge preventivmedelsråd. Men det går heller inte att vägra om arbetsgivaren menar att det ingår i arbetsuppgifterna. Kvinnans rätt måste alltid sättas först.

ABORTMEDEL. Nio av tio aborter i Sverige utförs på medicinsk väg. Mifegyne ges på svenska sjukhus.
ABORTMEDEL. Nio av tio aborter i Sverige utförs på medicinsk väg. Mifegyne ges på svenska sjukhus.

En barnmorska som inte fick jobb i vården p g a att hon inte vill medverka till aborter har blivit ett omdiskuterat fall (SVT). Barnmorskor, läkare och andra i medicinska yrken har naturligtvis som alla andra rätt till sitt samvete – men det finns ingen rätt att då få arbeta inom vården. Detta är också vad Diskrimineringsombudsmannen nu har kommit fram till, utifrån det enskilda fallet (Vårdfokus). När frågan ställs på som spets måste svaret bli: i så fall får du, med all respekt, söka ett annat arbete eller annan arbetsplats.

Ofta behöver det inte gå så långt. Socialministern, själv kristdemokrat, har beskrivit hur man i praktiken ofta finner lösningar i fördelningen av tjänster. Göran Hägglund anser till skillnad från bland andra partikamraten Mikael Oscarsson, som vi kunde höra i veckans Människor och tro i radion, inte att det behovs någon lagstiftning om samvetsfrihet för att garantera vårdpersonal möjlighet till anställning utan tvång att utföra sådana arbetsuppgifter som aborter och preventivmedelsrådgivning. Det är bra att socialministern intar den ställningen, men att anse att lagstiftningen inte behövs för att situationen oftast löser sig är inte nog motiv. I mina ögon är lagstiftning om sådan ”samvetsfrihet” för vårdpersonal inte lämplig av princip.

Som liberal och feminist anser jag inte att vårdpersonal ska ha möjlighet att välja bort delar av sina arbetsuppgifter. Socialstyrelsen menar att aborter är en del av barnmorskeyrket och det kan inte vara diskriminering att kräva att man ska utföra alla arbetsuppgifter. Den inskränkning som eventuellt sker av en persons religions- och samvetsfrihet, uppväger inte den större inskränkning det skulle innebära av andra personers fri- och rättigheter. Det är patienterna, kvinnorna, det handlar om.

Om arbetsgivaren – vårdgivaren – inte anser att åsikterna och vägran att utföra vissa uppgifter är ett för att utföra arbetet, är problemet givetvis mindre. Då får vi pragmatiska lösningar som de socialministern beskrivit. Men det gör inte situationen oproblematisk. Hur bemöter en barnmorska med dessa åsikter kvinnor som har genomgått eller ska genomgå abort, i andra vårdsituationer? Hur uppfattar patienten, kvinnan, att behandlas av vårdpersonal som man vet har denna inställning?

Fri- och rättigheter är inte enkelt eller svartvitt. De måste vägas mot varandra. I vården måste patientens rätt alltid stå i första rummet.

Pappamånad bra familjepolitik

Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Jämställdhet är bra familjepolitik (bild Wikimedia/BCantrall).

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.