Tagg: kulturhistoria

Sorgligt slut för Park

Park på Sturegatan ska stänga. Det är sorgligt för alla som älskar bio, vackra hus och levande kulturhistoria.

En av Stockholms äldsta biografer – Park på Sturegatan – ska stänga (SvD ). Det är sorgligt. En del av Stockholms filmhistoria går i graven, men också en viktig bit av stadens kulturhistoria. Film och bio har under hundra år varit en viktig del av stockholmarnas liv, en del av det som gett staden dess puls – och färg. Inte minst genom många innovativa, fantasieggande namn och färggranna neonskyltar.

Park som lokal kommer säkerligen bestå, liksom dess neonskylt, men med nytt innehåll (Stockholmdirekt). Det är bättre än inget. Men kulturhistorien ligger inte bara i husen och byggnadsdetaljerna, utan i verksamheten. Continue reading ”Sorgligt slut för Park”

Ja och nej till Nobelcenter

På måndagskvällen debatterade Stockholms kommunfullmäktige förslaget till Nobelcenter på Blasieholmen. Vi liberaler gillar tanken på ett Nobelcenter. Vi ser gärna en märkesbyggnad på Blasieholmen. Men vi säger nej till det liggande förslaget.

Sent omsider – efter en drygt tre timmar lång filibuster-liknande debatt i ett annat ärende med bara ett förslag till beslut – blev det debatt om Blasieholmen och Nobelcentret. Nedan ser ni mitt inlägg i debatten (som också citeras i FastighetsNytt).

Det omarbetade förslaget till Nobelcenter, vy över Nybroviken. Bild via stockholmskyline.se

 

Anförande vid fullmäktigedebatten om Nobelcenter, 25 april 2016

Alfred Nobels gärning och det pris som bär hans namn är ett av Sveriges och Stockholms absolut starkaste varumärken. Naturligtvis ska vi ge förutsättningar för att skapa ett modernt Nobelcenter, som berättar om historien och siktar mot framtiden.

En annan av Stockholms största tillgångar är staden i sig – stadsmiljön, vattnet, den lätt avläsbara topografin, arkitekturen från många sekel som bråkar, bryter av och framför allt samsas.

Dessa två tankar kan och måste vi ha i huvudet samtidigt.

Platsen på Blasieholmen är en av stadens sista centrala, i huvudsak fria tomter. Det är en märkesplats. Den ska självklart kunna utnyttjas till något riktigt bra, en märkesbyggnad. Men – den är inte helt tom. Där finns både byggnader och inte minst ett historiskt arv som vi måste beakta. Det är en sak.

Platsen i sig och dess roll i staden i stort är den andra och kanske ännu känsligare saken.

Jag och Liberalerna motsätter oss inte ett Nobelcenter. Tvärtom! Vi motsätter oss inte en framtida byggnation på Blasieholmen. Men vi vill och kan inte stödja detta förslag, till Nobelcenter på Blasieholmen.

David Chipperfield må vara en arkitekt av världsrykte, och det gyllene hus han har ritat, och ritat om, må mycket väl vara arkitektur av hög klass. Men är det rätt arkitektur för platsen?

Och – att vi ställer den frågan innebär inte att vi måste ha en färdig skiss på hur ”vårt” hus skulle se ut. Det är som bekant inte politiker som ska rita hus. Trots att det verkar låta så ibland i den här debatten.

Kulturmiljön på Blasieholmen och husets plats i ett centralt blickfång motiverar vårt nej. Det är ett nej som delas av många röster i staden, röster som långtifrån alltid har samma uppfattning i samhällsfrågor eller ens i stadsbyggnadsfrågor – tvärtom. Till de kritikerna hör nätverket Yimby, vars själva existens går ut på en positiv inställning till stadsbyggnadsmässig utveckling, förnyelse och förtätning. Men här talar de om en monolitisk utformning, och betonar liksom vi värdet av det tullhus som ska rivas.

Att säga nej till nuvarande förslag till Nobelcenter på Blasieholmen är inte ett utslag av att säga nej till allt byggande i Stockholm, eller nej till förändring och modern arkitektur. Men att bejaka förnyelse och förtätning innebär inte att man måste säga ja till allt. Att bygga nytt innebär inte att vi måste radera historien.

Tänk om, ta chansen att göra något riktigt bra för både Nobel, Blasieholmen och Stockholm. Bifall till Liberalernas reservation i kommunstyrelsen.

Läs mer: Yimbys yttrande över förslaget till Nobelcenter. Förslag till överenskommelse om exploatering. Förslag till detaljplaneändring. Tidigare inlägg från mig: ”Gärna ett Nobelcenter men inte detta.”

Rädda Sturegallerians dolda skatter

Bakom fasaderna föreslås stora förändringar av kvarteret med Sturegallerian. Men det är förändringar och rivningar som kommer att sätta stora spår i Stockholms stadsbild och förstöra stora kulturhistoriska värden, om de inte stoppas. Vi liberaler ifrågasätter förslaget, och Stadsmuseet riktar svidande kritik mot rivningsplanerna.

TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. (Stockholmskällan.)
TRANSPORTHISTORIA. Freys hyrverk hade som mest över 100 hästar i sitt stall. Här vagn begravningståg. (Stockholmskällan.)

Freys hyrverk, Marmorsalarna, Sturebadet… I Sperlingens backe, kvarteret som omfattar Sturegallerian finns många intressanta byggnader – för sin historia, och för de verksamheter som inryms där i dag. I samma kvarter som dessa hus från det förrförra seklets slut och förra sekelskiftet, samsas den modernistiska själva Sturegallerian från 1980-talet. Nu föreslås omfattande förändringar, och det behöver förstås inte vara något fel i sig. Det är t ex utmärkt att ett P-hus ersätts med andra verksamheter, att man kan få öppnare och publikvänligare ytor, och en bättre, mer tillgänglig T-baneuppgång. Och det är bra med fler bostäder i centrum, även om de gärna kunde bli ännu fler än föreslagna 37.

Förslaget för Sperlingens backe omfattar också rivningar av flera äldre byggnader. Det är viktig kulturhistoria som hotar att försvinna. Och det nya som ska ersätta innebär ett stort ingrepp i en av de mest betydelsefulla delarna av den gamla stenstaden.

Vi liberaler har flera invändningar mot förslagen för Sturegallerian-kvarteret, och det hade vi redan genom min partivän Björn Ljung i första vändan i stadsbyggnadsnämnden. Den stora Cityomvandlingen gjorde en gång halt alldeles i närheten; de Sagerska husen vid Hamngatan liksom ett par hus vid Norrmalmstorg hann rivas. Nu är området runt Stureplan den del av det gamla centrala Stockholm som finns kvar från stenstadens tid. Den urbana miljön är värd att utvecklas med stor omtanke. Och den omtanken saknas i det liggande programförslaget från stadsbyggnadskontoret.

Vi häcklas ibland för att vi är skeptiska till höga hus. Folkpartiets skepsis gäller dock hoten mot den silhuett som Stockholm har i sina centrala delar – och som kompletteras med ett antal utropstecken i höjden, längs Brunkebergsåsen, i själva det redan omvandlade City, och vid stadens ”portar”, som Hötorgsskraporna och Kungstornen. Vi bygger också gärna högt i nya stadsutvecklingsområden. Vi säger absolut inte nej till att bygga nytt, ersätta och utveckla i den gamla stenstaden – men vi oroas över tendensen att hus skjuter i höjden. Så föreslås nu också ske vid Sturegallerian. En skalförskjutning pågår nu i City, smygande och successivt: efter att ett kvarter godkänts för påbyggnad eller ett nytt högre hus, följer nästa, utan den helhetsplan som vi efterlyst gång på gång. Nu ska den skalförskjutningen också spridas utanför City, till den gamla stenstadens kvarvarande hjärta, och fortfarande utan någon strategi för helheten.

Skalförskjutningen liksom rivningarna ska i princip inte påverka gatuhusen, de som de flesta av oss ser när vi passerar. Men det förminskar inte det kulturhistoriska värdet av de byggnader som ska rivas, inuti kvarteret. Och de uppskjutande nya husen påverkar inte stadsbilden eller silhuetten mycket mindre.

ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)
ELEGANS. Bilförsäljning i Ostermans marmorhall. (Stockholmskällan)

De specifika husen som man vill riva eller kraftigt förändra är förstås vart och ett värt ett eget kapitel. Freys hyrverk från sekelskiftet, med sin betydelse för Stockholms transporthistoria, som en gång inrymde Skandinaviens största åkeri med över 100 hästar. Marmorhallarna, där Ostermans bilfirma från 1919 hade vad som ansågs vara Europas elegantasta bilförsäljningshall (senare Systembolagets vinbutik). Men även 80-talets genomtänka och påkostade Sturegalleria, en viktig årsring, postmodernismen. Det är i många fall gamla, fina och värdefulla hus som fungerar även för många av dagens behov men som nu föreslås rivas. I andra fall ser vi däremot hur man istället kan göra förändringar av befintliga, äldre hus, som intill Östermalms saluhall.

Stockholm ska utvecklas, förtätas, förnyas – även i de centrala delarna. Inte minst ser vi liberaler gärna fler slags verksamheter och fler bostäder. Vi ser också gärna att ny arkitektur kan komplettera äldre, i spännande möten mellan stadens årsringar. Men vi kan inte riva och utradera det gamla. Och vi kan inte enligt vår mening förstöra stenstadens silhuett som är en av Stockholms största tillgångar.

Många stockholmare kanske inte bryr sig så mycket om enskilda rivningar. Men hur kommer vi att reagera inom några år då vi ser helheten? Den helhet som alltså helt saknar en övergripande plan för hur vi ska förena utveckling och befintliga värden.

Stockholmdirekt skriver om planerna för Sperlingens backe och Sturegallerian, och bl a kort om vår kritik. Läs också gärna hela utlåtandet från Stadsmuseet – vi delar inte självklart alla synpunkter när perspektiven vägs samman i stadsbyggnadsärenden som detta, men tar stort intryck av den kulturhistoriska expertisen.

Ersta sjukhus – levande kulturhistoria

Kulturhistorien ska värnas när Stockholm växer. Det kulturhistoriska värdet ligger dock inte bara i platser och byggnader. Det är viktigt även för Stockholms kulturhistoria att Ersta sjukhus kan få utvecklas och förbli ett sjukhus.

I en växande stad med lång historia ändras inte bara stadsbilden – ännu snabbare förändras innehållet i gamla hus och platser. Det är bra när nya verksamheter kan ta över lokaler, ett fint tecken på hur staden utvecklas; så som det gamla garnisonssjukhuset blivit landstingshus och många industrilokaler blivit spännande kontor eller bostäder. Men det finns också ett kulturhistoriskt värde i kontinuitet.

HISTORISKT SJUKHUS. Gammalt vykort över huvudbyggnaden för Ersta sjukhus (famgus.se)
HISTORISKT SJUKHUS. Gammalt vykort över huvudbyggnaden för Ersta sjukhus (famgus.se)

Ersta sjukhus är Stockholms äldsta som fortfarande är i bruk som sjukhus. Den äldsta sjukhusbyggnaden på området på Söders höjder byggdes 1864 (drygt 20 år efter det näst äldsta fortfarande sjukhuset, S:t Görans sjukhus från 1888). Huvudbyggnaden uppfördes 1907.

Nu vill Ersta diakoni bygga ut och modernisera sitt sjukhus. Det är välkommet av flera skäl.

Ett växande Stockholm behöver också mer hälso- och sjukvård med fler och modernare vårdplatser. Fristående aktörer är viktiga för vården och välfärden – inte minst ideella sådana som Ersta diakoni.

Stadsmuseet har utifrån sitt kulturhistoriska perspektiv en hel del synpunkter på det liggande utbyggnadsförslaget. De är kloka och viktiga att väga in i den slutliga bedömningen. Personligen, som amatör, kan jag framför allt tycka att förslaget med nya glasade partier och terrasser på den gamla huvudbyggnaden, ut mot vattnet i den mest synliga positionen där uppe på Söders höjder, känns märkliga. Kvalitetskraven på arkitektur och utseende måste i övrigt vara höga på en så central plats; själv tilltalas jag av en blandning av gammal och ny arkitektur på ett balanserat sätt. Stadens nya årsringar bör förstås kunna få synas även på Söders höjder.

I kulturmiljöutskottet skickade vi vidare Stadsmuseets och kulturförvaltningens utlåtande som skrivs utifrån gällande lagstiftning i plan- och bygglagen och miljöbalken. Den sammanvägda bedömningen görs sedan i stadsbyggnadsnämnden och kommunfullmäktige. Men från Folkpartiets sida betonar vi också det kulturhistoriska värdet av att Ersta kan förbli ett sjukhus:

”Folkpartiet ställer sig positivt till förslag som kan möjliggöra en viktig och nödvändig utbyggnad av Ersta sjukhus. Det är viktigt att utbyggnader med en sådan viktig plats i stadsbilden görs med stor omsorg om karaktär och kvalitet i det arkitektoniska uttrycket. Vi vill särskilt understryka det kulturhistoriska värdet av att sjukvårdsverksamhet kan fortsätta bedrivas på platsen i den drygt 150-åriga tradition som Ersta sjukhus representerar.”

Klocktornet: En skandalrivning av flera skäl

Häromdagen revs Klockhuset vid Norra Station – i trots mot kommunfullmäktiges beslut. Det är en skandalrivning både ur demokratisk och kulturhistorisk synvinkel. Folkpartiet kräver nu att rivningen kompenseras – det finns fortfarande chans att rädda Klockhusets pendang.

På filmen nedan (lånad av Sverker Stödberg på Youtube) begås en stadsbyggnadsmässig skandal. Klockhuset, som påminde om den tid då Norra Stationsområdet var just ett stationsområde, rivs genom sprängning. Detta trots att kommunfullmäktige i Stockholm 2009 beslutade att klocktornet om möjligt skulle bevaras och flyttas till en annan plats inom den nya stadsdelen Norra Station.

Nu skylls på byråkratiska strukturer – ingen har velat ta ansvar för huset – vilka ledde till att stadsbyggnadskontoret på delegation gav rivningstillstånd. Men det låter som dåliga ursäkter. Motsvarande rivning av Bobadillhuset vid Slussen blev, som Folkpartiets stadsbyggnadspolitiker Björn Ljung påpekar, en politisk fråga. Varför lyftes då aldrig Klocktornet på nytt, så att de ansvariga politikerna kunde ha sett till att förvaltningarna förverkligade fullmäktiges beslut?

En växande stad innebär ständiga förändringar. Ska alla nya stockholmare (och vi blir stadigt fler; SCB, AB) som föds och flyttar hit få plats, krävs nya bostäder. Vi vill förtäta och använda redan exploaterad mark, för att inte bebygga mer grönområden än nödvändigt, och för att skapa urbana stadsmiljöer som är människo- och miljövänliga. Det är kvartersstaden som ska växa, bl a i Norra Stationsområdet.

Men att vi bygger nytt innebär inte att vi kan dra ett streck över det gamla Stockholm. Tvärtom är en av vår stads styrkor dess långa historia och de spår som finns av den. Gamla inslag i den nya stadsbebyggelsen kan tillföra stora värden och ge en variation som ögat och sinnet uppskattar, på samma sätt som ny arkitektur kan komplettera gamla kvarter.

RIVNINGSOBJEKT? Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen bortsprängd.
OMOTIVERAT RIVNINGSOBJEKT. Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen utraderad. Bild: Holger Ellgaard via Wikimedia.

Vi kan och ska inte bevara allt – men att inte anstränga sig för att bevara det som kan tillföra nya områden viktiga kvaliteter, som kan glädja gamla och nya stockholmare, om det kan bevaras – det är inget annat än en kulturhistorisk och stadsbyggnadsmässig skandal. Detta utöver det klart problematiska i att tjänstemän har tillåtits att köra över demokratiskt fattade beslut i Stockholms högsta organ, kommunfullmäktige.

Nätverket Yimby, som knappast kan anklagas för att vara bakåtsträvare, lyfter och problematiserar behovet av och möjligheten att blanda det gamla och det nya. Hur man kan göra, visar Solna stads och stadsbyggnadskommunalrådet Anders Ekegrens (FP) exempel: de s.k. ”rödingarna”, också de med koppling till de järnvägar som gick hand i hand med 1800- och 1900-talets urbanisering, flyttas för att kunna bevaras.

För Klocktornet är det för sent. Stockholm har försuttit en chans att väva ihop historien med framtiden och ge den nya stadsdelen Norra Station en förankring bakåt. Men 100 meter bort finns Klockhusets pendang – utan torn, men ändå en viktig koppling till en annan tid då Stockholm växte kraftigt och en ny teknik och infrastruktur rusade fram. Folkpartiet kräver nu att ”skandalrivningen” av Klocktornet kompenseras genom att detta liknande hus om möjligt bevaras.

Låt Stockholms årsringar synas. Gammalt och nytt kan gå hand i hand. Stadens historia och demokrati ska respekteras.

Lotta Edholm: Skandalös rivning. Madeleine Sjöstedt: Klockhuset rivet trots fullmäktiges beslut, Skandal att klocktornet rivits – undersök möjligheten att bevara pendangen. Vi i Vasastan: Klocktornet vid Norra Stationsgatan rivet. Lars Epstein i DN uppmärksammar Folkpartiets förslag: Rädda Klockhusets tvilling på Norra Station. DN skriver också om att Folkpartiet vill rädda Klockhus-tvilling.