Behovet av mer idrottsmöjligheter är stort i Stockholm, inte minst för barn och unga. Vi vill nu se om vi kan använda olika befintliga ytor i staden på t ex skolgårdar för att skapa idrottsytor som kan komma många till del.
Rörelse har många positiva effekter för hälsa och välmående. För såväl föreningsidrotten som skolornas idrottsundervisning, som spontanidrott på raster och efter skoltid, behövs fler idrottsmöjligheter på Kungsholmen. I Stockholms stad finns beslut om att man ska kunna använda bl a skolgårdar mer för idrottsaktiviteter. Från majoriteten i stadsdelsnämnden vill vi undersöka de möjligheterna här i vår stadsdel. Läs vår skrivelse till nämnden nedan! Läs också gärna Mitt i:s intervju med mig som ordförande (ännu ej på nätet).
Ordförande för Kungsholmens stadsdelsnämnd blir mitt politiska värv de kommande fyra åren. Nu är jag nominerad av Liberalernas representantskap i Stockholms stad.
Över 70 000 invånare – som en ganska stor svensk stad. Ett ansvarsområde som omfattar bland annat ”kommunal förskola, äldreomsorg, Fortsätt läsa ”Kungsholmsordförande”→
På måndagskvällen debatterade Stockholms kommunfullmäktige förslaget till Nobelcenter på Blasieholmen. Vi liberaler gillar tanken på ett Nobelcenter. Vi ser gärna en märkesbyggnad på Blasieholmen. Men vi säger nej till det liggande förslaget.
Sent omsider – efter en drygt tre timmar lång filibuster-liknande debatt i ett annat ärende med bara ett förslag till beslut – blev det debatt om Blasieholmen och Nobelcentret. Nedan ser ni mitt inlägg i debatten (som också citeras i FastighetsNytt).
Det omarbetade förslaget till Nobelcenter, vy över Nybroviken. Bild via stockholmskyline.se
Anförande vid fullmäktigedebatten om Nobelcenter, 25 april 2016
Alfred Nobels gärning och det pris som bär hans namn är ett av Sveriges och Stockholms absolut starkaste varumärken. Naturligtvis ska vi ge förutsättningar för att skapa ett modernt Nobelcenter, som berättar om historien och siktar mot framtiden.
En annan av Stockholms största tillgångar är staden i sig – stadsmiljön, vattnet, den lätt avläsbara topografin, arkitekturen från många sekel som bråkar, bryter av och framför allt samsas.
Dessa två tankar kan och måste vi ha i huvudet samtidigt.
Platsen på Blasieholmen är en av stadens sista centrala, i huvudsak fria tomter. Det är en märkesplats. Den ska självklart kunna utnyttjas till något riktigt bra, en märkesbyggnad. Men – den är inte helt tom. Där finns både byggnader och inte minst ett historiskt arv som vi måste beakta. Det är en sak.
Platsen i sig och dess roll i staden i stort är den andra och kanske ännu känsligare saken.
Jag och Liberalerna motsätter oss inte ett Nobelcenter. Tvärtom! Vi motsätter oss inte en framtida byggnation på Blasieholmen. Men vi vill och kan inte stödja detta förslag, till Nobelcenter på Blasieholmen.
David Chipperfield må vara en arkitekt av världsrykte, och det gyllene hus han har ritat, och ritat om, må mycket väl vara arkitektur av hög klass. Men är det rätt arkitektur för platsen?
Och – att vi ställer den frågan innebär inte att vi måste ha en färdig skiss på hur ”vårt” hus skulle se ut. Det är som bekant inte politiker som ska rita hus. Trots att det verkar låta så ibland i den här debatten.
Kulturmiljön på Blasieholmen och husets plats i ett centralt blickfång motiverar vårt nej. Det är ett nej som delas av många röster i staden, röster som långtifrån alltid har samma uppfattning i samhällsfrågor eller ens i stadsbyggnadsfrågor – tvärtom. Till de kritikerna hör nätverket Yimby, vars själva existens går ut på en positiv inställning till stadsbyggnadsmässig utveckling, förnyelse och förtätning. Men här talar de om en monolitisk utformning, och betonar liksom vi värdet av det tullhus som ska rivas.
Att säga nej till nuvarande förslag till Nobelcenter på Blasieholmen är inte ett utslag av att säga nej till allt byggande i Stockholm, eller nej till förändring och modern arkitektur. Men att bejaka förnyelse och förtätning innebär inte att man måste säga ja till allt. Att bygga nytt innebär inte att vi måste radera historien.
Tänk om, ta chansen att göra något riktigt bra för både Nobel, Blasieholmen och Stockholm. Bifall till Liberalernas reservation i kommunstyrelsen.
När Stockholm växer handlar mycket om att bygga vidare på kvartersstaden. Men även kvartersstaden kan – och måste – vara rik på variationer. Monoton stadsbyggnad är inte vad människan behöver.
Varierad kvartersstad är en uppskattad boendemiljö – som inte borde vara förbehållen förra sekelskiftets stenstad. (Här Hantverkargatan mot väster; avsaknaden av solsken 2 januari ska inte lastas stadsplaneringen.)
Stenstaden, promenadstaden – kärt barn har många namn. Själv föredrar jag begreppet kvartersstad, som berättar vilken struktur som den populära stadsbyggnadsformen bör ha – och även förmedlar en känsla av vilka fler kvaliteter det handlar om.
Den goda kvartersstaden är variationsrik. Den ger många bostäder – också för äldre och funktionsnedsatta – men innehåller också handel och andra verksamheter, idrottsmöjligheter, skolor och förskolor, konst, kultur och inte minst grönska och parker. Den är välförsörjd med bra kollektivtrafik. Och den har en varierad arkitektur.
I Stockholm har vi på senare år byggt mycket kvartersstad, och även om vi inte har lyckats på alla punkter så har vi blivit bättre. Men vi bygger fortfarande för variationslöst. Det har blivit inflation i plana fasader i jordtoner, med rader av glasade balkonger. Och även de små detaljerna saknas; i portiker, balkongräcken, armaturer… Lite tristare för alla de som betraktar husen – från gatan eller från sina egna fönster och balkonger. Och lite tristare för dem som varje dag går in in och ut ur portarna och trapphusen.
Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm har handlat mycket om hushöjder. När jag får frågan vad jag föredrar är svaret att jag sällan ser behovet av höga hus för deras egen skull. Däremot ser jag behovet av fler vackra hus. Det är t ex min största kritik mot den förfärligt fula och framför allt trista hotellbyggnad som tillåts dominera vyn mot norra Mälarstranden i Waterfront-komplexet. Och därför gläds jag över DN:s uppslag i dag (läs artikeln, tillgänglig för icke-prenumeranter i 24 timmar) om olika arkitektidéer om andra slags hus och fasader. Inte för att alla idéer är genomförbara, men för att de behövs, och kan ge inspiration och nya föreställningar om hur vi kan bygga vår stad.
Det vackra i människors ögon ligger i både sammanhang och variation. När vi bygger vidare på kvartersstaden bör vi ha bägge de värdena med oss. För vilken slags årsringar i staden är det vi vill lämna efter oss?
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.