Etikett: Tidningen NU

Glädjen i liberalismen

Liberaler måste ta kampen mot illiberala krafter. Men vi får inte glömma glädjen i det liberala budskapet. Glädjen i friheten att få leva våra liv, så som vi vill. Ett viktigt budskap också inför EU-valet. Det skriver jag i tidningen NU.

Kampen mot de krafter som vill riva ner den liberala samhällsmodellen, försvaret av de liberala värderingarna: Det är en viktig liberal kärnuppgift. Men den kan också kännas tung och allvarsam. Då måste vi komma i håg att lyfta fram glädjen i liberalismen. Budskapet om friheten att få leva våra liv som vi vill Fortsätt läsa ”Glädjen i liberalismen”

Lyssna till den liberala grundtonen

I politiken, precis som i körsången, är det viktigt att finna och hålla grundtonen. I veckans utgåva av NU, det liberala nyhetsmagasinet, skriver jag om vikten av den liberala grundtonen.

Liberalerna är ett idéparti. Liberalismen är vår grundideologi och behöver vara utgångspunkten för all vår politik och kommunikation. Det är en stor utmaning – men också en stor tillgång. I en tid när politik är viktigare och liberalismen mer utmanad än på länge, finns behov av en sammanhängande ideologiskt tydlig berättelse. Då gäller det att vi hittar och håller fast vid en grundton.

När vi finner vår grundton, hör den i bakhuvudet och känner den vibrera i stämbanden, får vi igenkänning och trygghet. Olika sakfrågor får ett samband. Det gör det enklare att övertyga andra. Om detta skriver jag i en krönika i veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU.

En vibrerande liberal grundton

NU 25 februari 2016.
NU 25 februari 2016 (klicka för större bild).

För körsångaren krävs grundtonen för att få till ackord och harmoni. Stämmor gör en vacker helhet. Analogin från sång till politik känns inte långsökt.

Precis som i körsången gäller det i politiken att ha koll på både helheten och grundtonen. Det går att göra skarpa skrällar i enskilda frågor – för enfrågerörelser och lobbyister är det ofta hela syftet. Politiker och partier som söker förtroende som medborgarnas representanter behöver dock grundtonen.

Liberalismen är den ton vi alltid måste känna vibrera i huvud och stämband. Kraftfullt eller i bakgrunden. Grundtonen behövs för både kör och publik – för sammanhang, igenkänning och trygghet.

Liberalerna och vår repertoar är mycket mer än grundtonen, ideologin. Tvärtom ägnar vi mest tid och kraft åt sakfrågor – men våra budskap och lösningar måste hänga ihop. Grundtonen ger harmonin, berättelsen.

Grundtonen är svaret på frågan: Varför är du liberal – varför är vi Liberalerna? För mig blir svaret: därför att jag tror på människors frihet och styrka, med gränser i andra människors fri- och rättigheter; men samtidigt att vi blir starka tillsammans och ibland behöver stöd för att kunna rädda eller förverkliga oss själva. Jag är liberal för att jag inte bekymras över människors framgång, utan när människor far illa. Vi behöver skyddsnät, inte glastak.

Vår tillämpning av ideologin ska vara pragmatisk och lösningsinriktad. Få lyssnar på en kör som bara sjunger grundtoner. Det krävs melodier, refränger, ibland rentav en tonartshöjning.

För Liberalerna i vår pågående förnyelse är kärnfrågan. Hur gör vi grundtonen igenkänningsbar för oss själva, och andra?

När jag tryggt kan svara på olika sakfrågor med utgångspunkt i min liberala grundton, då kan jag också övertyga andra om hur det hänger ihop. Starkare försvar (värna Sveriges och Europas frihet), ytterligare ”pappamånad” (allmän välfärd bör inte bidra till ofria könsroller), avskaffad värnskatt (oginheten i en kontraproduktiv skatt) eller miljöregleringar (ingen kan ha rätt att förgifta andras livsmiljö).

Grundtonen blir ännu viktigare när vi vill ge nya svar på gamla eller nya frågor. Då legitimeras även överraskande ställningstaganden; uppseendeväckande nya förslag där grundtonen inte känns igen blir omvänt svåra att försvara

Med vår trygga grundton kan vi gå vidare och övertyga andra om varför de bör ge Liberalerna sitt förtroende. Då kan vi också stämma in i Alliansens fyrstämmighet, där utrymmet för disharmonier måste vara ännu större – och lösas i politiska kompromisser – men där resultatet kan bli mäktigare och mer effektfullt än vi ensamma liberaler kan räkna med att åstadkomma.

Sist som först frågar vi oss om inte hela samhällets grundton numera är liberal. Har Liberalerna blivit överflödiga? För alltfler borde det vara uppenbart att svaret är nej.

Liberalismen är inte självklar. Illiberala, obehagligt skorrande toner hörs allt starkare. Vi måste stärka och hålla i den liberala grundtonen – vi får inte bli överröstade.

Mannen som formade New York – utan kompromisser

Hur blev dagens New York till? Mycket av den fysiska verkligheten i ”världens huvudstad” – motorvägar, parker, byggnader – skapades och bestämdes av en man, som under närmast 40 år hade en stor makt bortom demokratiska och även ekonomiska kontroller. Robert Moses godtog inga kompromisser – och hans fall blev hårt.

I veckans nummer av tidningen NU skriver jag på kultursidan om mannen bakom bl a de flesta av New Yorks stora broar och parker, efter att ha läst en bok som firar 40 år i år – Robert Caros The Power Broker (Wikipedia). En bok som i sig blivit ett begrepp.

Mannen som formade NY

MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.
MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.

New York är en stad som nästan alla har en relation till. Även om man inte reser dit, ser vi den skildras gång på gång i filmer, tv-serier och ibland i nyhetssändningar. Central Park, broarna över East River, FN-skrapan…

En stor del av det New York vi ser i dag, och framför allt av det New York som är hem för över åtta miljoner människor (20 miljoner i storstadsregionen), formades under några viktiga årtionden i mitten av förra seklet. Och det formades i princip av en man: Robert Moses. En man som utan att vara folkvald genom en rad tunga poster samlade på sig så mycket makt att han i 40-talet år styrde över viktiga delar av staden och staten New Yorks fysiska planering. En man som byggde för bilar, men vägrade befatta sig med kollektivtrafik. En man som behandlade till synes mäktiga borgmästare och guvernörer som hjälpredor.

NU140306
KULTUR OCH STADSBYGGNAD. Tidningen NU 6 mars 2014.

När vi i Sverige diskuterar vår rivningshysteri och bilismlösningar i små och stora städer under rekordåren, kan vi se en motsvarighet – i en dramatiskt annorlunda skala.

Robert Moses enastående karriär skildras – och avslöjas – i ett mästerverk av den politiska journalisten och författaren Robert Caro: The Power Broker som i sig är värd att uppmärksamma när den i år firar 40 år (med ständigt nya upplagor). En bok som med sina över 1.200 sidor var den tjockaste som förlaget kunde trycka 1974.

Moses började som en idealistisk reformator men slutade som maktfullkomlig grå eminens som inte lyssnade till andra perspektiv än sitt eget. Och det perspektivet var, enligt Caro, 1920- och 1930-talets: En tid för stora parker, dit de mer välmående skulle ta sig på stora ”parkways” – motorvägar formade enbart för personbilar. En tid då bilen var ett fritidsnöje för få. Senare formade Moses det moderna New York även med gigantiska vanliga motorvägar, men han körde aldrig själv.

Förutom vägar och parker, som han styrde med järnhand, hade Moses tidvis makten över bostadsbyggande och ”slumbekämpning”. Han spelade en stor roll för att få FN till New York, som därmed verkligen fick rang av världens huvudstad, han styrde över elektricitet och dammbyggen.

Det demokratiska underskott som kan uppstå i en utåt sett demokratisk struktur är det mest slående intrycket av Caros bok. Länge regerade Moses ostört, och oberörd av opposition. Han hade mäktiga män och verktyg till sin hjälp: hans karriär tog fart under den reformatoriske guvernören Al Smith på 1920-talet, och han stöddes länge ivrigt av pressen. Han fick en image av en man som stod över politiken, han var själv expert på att utformade de sinnrika undangömda paragrafer som gav honom stor och oåtkomlig makt i de särskilda nya myndigheter han skapade, han omgav sig med kompetenta män – och ja-sägare. Redan den store borgmästaren La Guardia kunde inte riktigt rå på honom – och knappt heller hans store antagonist, president Franklin D. Roosevelt.

Moses image var av en man som stod över politiken, och var ointresserad av pengar. Det förstnämnda stämde dåligt – det sistnämnde länge helt och hållet. Men korruption blev ändå hans livsluft. Genom smarta upplägg, hållhakar och kontakter med mindre nogräknade politiker och finansiärer styrde han stort och smått. Han framstod som en ekonomisk trollkarl som skaffade sig nästan oändlig finansiering dels genom ständigt nya obligationslån säkrade på biltullarna han kontrollerade, dels genom de stora federala anslagen: Först New Deals arbetslöshetsprogram, sedan bostadsbyggnads- och motorvägsprogrammen efter kriget.

Parker och lekplatser byggde han helst för medelklassen – och helst inte alls för svarta och färgade. Kollektivtrafiken förföll utan nyinvesteringar och upprustning. Motorvägarna, som aldrig räckte till, ledde till en utbredd, bilberoende stadsbyggnad på Long Island och i andra delar av New York-området – ”urban sprawl” i gigantiskt format.

Men Moses fick onekligen saker gjorda, och skapade och bevarade stora gröna parkytor som är ovärderliga i en storstad.

Moses föll på ålderns höst, när han slut ställdes inför en man som var oberörd av hans makt. Och är det något man lär sig av Caros mastodontverk, så är det den gamla sanningen att makt korrumperar. Om inte genom pengar, så genom själva lystnaden efter allt mer…

”The Power Broker” har förstås mött kritik men boken är relevant alltjämt i dag. För alla som är intresserade av politikens, pengarnas och pressens spel, och av stadsplanering – här är en stad där de alla finns i största möjliga skala. För alla som är intresserade av ett fascinerande livsöde och av hur en människa utvecklas och förändras av makten. Och, förstås, för alla som älskar New York och vill njuta av en tegelsten med oförändrat 70-talsomslag i alla sina senare upplagor.