Liberalerna är ett parti i kris. Vägen ut ur krisen handlar om sakpolitiskt innehåll, som vilar på en tydlig, sammanhängande, grund: vår liberala ideologi och människosyn. Det skriver jag i veckomagasinet NU.

Sverige genomgår med coronapandemin en av de värsta kriserna i mannaminne. Liberalerna är med och styr, och tar ansvar – nationellt och i de flesta regioner och kommuner. Men vi är samtidigt själva i kris. Att erkänna det, se symtom och orsaker, är första steget till förändring och framgång. Sverige behöver vårt liberala parti. Vi måste visa varför vi behövs och hur vi kan göra skillnad. Vårt ansvarstagande, för en liberal politik och för att bygga skyddsvallar mot extremismen, är en god grund men vi behöver veta vart vi ska, och vart vi vill ta Sverige. Läs gärna min krönika i det liberala nyhetsmagasinet NU (se bild och text under bild).

Frihet under ansvar

Frihet under ansvar, kan sägas sammanfatta den svenska strategin under coronapandemin – den värsta kris som drabbat Sverige i mannaminne.

Frihet under ansvar bör också vara ledstjärnan för Sveriges liberala parti, som samtidigt genomgår sin kanske största kris. Att värna och utöka människors friheten – ekonomiskt, socialt, kulturellt. Och att ta ansvar för Sverige efter krisen. Återhämtningen kommer kräva liberala idéer och liberal politik.

På så sätt kan Liberalerna bidra till att lyfta Sverige. Och samtidigt lyfta oss själva.

Liberalernas kris präglas i smärtsamma tidningsartiklar, och det är sorgesamt för alla partimedlemmar och sympatisörer när vårt parti debatteras i termer av splittring och anklagas för bristande transparens, istället för att få fokusera på sakfrågor.

Betydligt mer långsiktigt problematiskt är förstås just synligheten, ställningen i olika sakfrågor, och därav följande opinionsläge. I många år var Liberalerna Sveriges främsta skolparti – nästan så att det kändes enahanda för vissa. Länge talades om behovet att bredda politiken. Men inte var avsikten att förlora också skolfrågan, vilket nu verkar ske.

Den sanningen måste vi stirra i vitögat, för att kunna ta oss härifrån. Sakfrågemässig relevans är nödvändigt för att överleva som politisk kraft.

Det andra omistliga benet för ett liberalt idéparti är givetvis idéerna. Att stå upp för friheten och formulera liberala svar på dagens viktiga frågor – det är inte extra fluff på toppen, det är grundläggande. Om sakfrågorna är stämmorna, är ideologin den ständigt närvarande bastonen, och tillsammans formas en vacker körsång.

Just nu är vårt parti med och tar ansvar, och värnar friheten, i hela Sverige: i en majoritet av kommunerna, i 16 av 21 regioner, och genom januariavtalet i budgetsamarbete med regeringen. Det är något som vår partiledare med rätta lyfte fram i Ekots lördagsintervju som något av det viktigaste hon och vi gjort: att ta ansvar. På alla dessa nivåer har coronapandemin förändrat verkligheten. Det kommer krävas en nystart för både Sverige och Liberalerna. Alla vi liberala kommunpolitiker – själv som ordförande i en stadsdelsnämnd med ansvar för 70 000 stockholmares äldreomsorg, förskola, socialtjänst och parker – har också erfarit att hantera en kris där de kommunala verksamheterna står i frontlinjen. Liberala kommunpolitiker tar ansvar och värnar friheten i vardagen för sina invånare och väljare, varje dag.

Januariavtalets 73 punkter behöver omvärderas, men grunderna för samarbetet består, vilket visar sig i just hur Liberalerna tagit ansvar för ett långt antal krispaket för såväl ekonomi som välfärd och kultur. Att fullfölja januariavtalet i tiden efter corona kommer med nödvändighet innebära en omförhandling, men behovet av liberal politik för svensk ekonomi, skola, kultur, omsorg, sjukvård och klimat har knappast blivit mindre. Nu finns möjligheten att forma det framtidsprojekt för Sverige som bland andra Nyamko Sabuni efterlyst.

Liberalerna ska vara ett lyssnande parti, och den enkät om prioriterade frågor post-corona som medlemmarna besvarat kommer bli intressant att ta del av. Min förhoppning är att vi kan återta mark i skolfrågan och stärka den liberala profilen på det ideologiskt viktiga kulturområdet – och samtidigt ta ansvar och ge liberala svar på de frågor som kommer bli allt viktigare: klimat, ekonomi och, naturligtvis i detta läge, sjukvård.

Frågan i vilket sällskap vi ska ta ansvar för Sverige kommer återkomma. Den är ständigt närvarande i interndebatten. Jag hoppas svaret på den frågan kan ges genom en annan: I vilket sällskap kan vi bäst stärka liberala idéer? I vilket sällskap försvarar vi bäst människors frihet?