Liberalerna är ett parti i kris. Vägen ut ur krisen handlar om sakpolitiskt innehåll, som vilar på en tydlig, sammanhängande, grund: vår liberala ideologi och människosyn. Det skriver jag i veckomagasinet NU.
Sverige genomgår med coronapandemin en av de värsta kriserna i mannaminne. Liberalerna är med och styr, och tar ansvar – nationellt och i de flesta regioner och kommuner. Men vi är samtidigt själva i kris. Att erkänna det, se symtom och orsaker, är första steget till förändring och framgång. Sverige behöver vårt liberala parti. Vi måste visa varför vi behövs och hur vi kan göra skillnad. Vårt ansvarstagande, för en liberal politik och för att bygga skyddsvallar mot extremismen, är en god grund men vi behöver veta vart vi ska, och vart vi vill ta Sverige. Läs gärna min krönika i det liberala nyhetsmagasinet NU (se bild och text under bild).
Liberaler måste ta kampen mot illiberala krafter. Men vi får inte glömma glädjen i det liberala budskapet. Glädjen i friheten att få leva våra liv, så som vi vill. Ett viktigt budskap också inför EU-valet. Det skriver jag i tidningen NU.
Kampen mot de krafter som vill riva ner den liberala samhällsmodellen, försvaret av de liberala värderingarna: Det är en viktig liberal kärnuppgift. Men den kan också kännas tung och allvarsam. Då måste vi komma i håg att lyfta fram glädjen i liberalismen. Budskapet om friheten att få leva våra liv som vi vill Fortsätt läsa ”Glädjen i liberalismen”→
Liberalerna placeras ofta i mitten av politiska skalor. Men i värderingsfrågor är vi inte i mitten. Många av oss är liberaler både för att vi gillar kombinationen av marknad och välfärd – och för att vi är brinnande liberala individualister och rättighetskämpar.
NY KRÖNIKA I NU: Kluvna liberaler, antingen eller, både och… Ibland retas politiska motståndare och kommentatorer med oss liberaler (liberalpartister, tidigare folkpartister) för vår påstådda veliga mittenposition. Kluvenheten har dock en djupare grund. Fortsätt läsa ”Liberal ingen mittenposition”→
Liberala nyhetsmagasinet NU ställer i senaste numret (48/2018) frågan om begreppet borgerlig. Är det något positivt, och något värt att bevara och bejaka? För min del blev svaret ja. Här är mitt bidrag.
Rasmus Jonlund
Liberal och kulturnämndens ordförande, Stockholms stad
En borgerlig tillhörighet är inget att skämmas för. Som alla gruppetiketter är det ett begrepp som kan skava, och laddas med både positiv och negativ laddning. För mig överväger det positiva – kanske för att vara lite motvalls Fortsätt läsa ”Borgerlig men ingen bracka”→
Vi har allt lättare att ta del av information – men för många av oss är informationsflödet allt mer enkelinriktat. Åsikter istället för nyheter, ”rättvisa” mellan olika synsätt ersätter faktabaserade bedömningar. Ett kritiskt förhållningssätt har aldrig varit viktigare än nu.
Ett rikt men fragmenterat medielandskap. Färre journalister, fler tyckare. Jag skriver i dag i det liberala nyhetsmagasinet NU om de farliga skilda verkligheter allt fler lever i och vad vi kan försöka göra åt det. En gemensam uppfattning om vad som är fakta och sanning i viktiga frågor är väsentlig för ett bra offentligt samtal och en livskraftig demokrati och rättsstat.
NU 20/2016, 19 maj 2016.
Punktera bubblan – vässa källkritiken
Du ska inte tro på allt som står i tidningen, är en vedertagen visdom som tyvärr blir allt mer aktuell. I dag finns förvisso fler medier än någonsin. Problemet är att många tar del av ett allt snävare urval.
När jag får frågan vilken som är den viktigaste kulturpolitiska frågan, eller snarare utmaningen, är det detta problem jag lyfter fram: I ett allt snabbare och allt mer diversifierat medielandskap tycks allt färre ta del av nyhetsförmedling – och allt fler mestadels av nyheter av ett visst slag och i ett visst perspektiv. Antingen det sker via vänner och bekanta som delar artiklar och länkar i sociala medier, eller direkt via medier med en särskild agenda. Det må vara – i olika art och grad – Fox News eller MSNBC, Russia Today eller Avpixlat.
Åsikter tar allt större del även i traditionella medier. Det behöver inte vara något ont i det – så länge det tydligt framgår vad som åsikt, tolkning respektive fakta. Problemet är när en utsaga anses lika mycket värd som en annan, eller när avsändarens person i identitetspolitikens tidevarv blir viktigare än vad som sägs, oavsett sanningshalt eller vetenskaplig förankring. Det finns helt enkelt fakta som inte går att kompromissa bort – som EU-migranters bidrag till brittisk ekonomi, mänsklighetens klimatpåverkan eller vad folkrätten säger om det nya Krimkriget.
Våra skilda verkligheter är den största utmaningen för en liberal kultur- och mediepolitik. Ett liberalt samhälle bygger på öppen debatt och en gemensam offentlighet – med olika åsikter, men en någorlunda gemensam grund i fakta.
Det var inte nödvändigtvis bättre förr, där det enda husorganet mycket väl var partipolitiskt färgad även i nyhetsmaterialet. Den som vill ta del av ett brett utbud av nyheter från när och fjärran har aldrig haft det lättare – det mesta gratis för konsumenten. Men mångfalden innebär alltså att vi enklare, medvetet eller omedvetet, kan välja bort allt som inte passar in i vår bild i av världen. Denna utmaning vållar bekymmersrynkor hos många demokrati- och mediekunniga.
Häromveckan firades pressfrihetens dag. I år är det extra högtidligt för oss som bor i och känner samhörighet med Sverige (och Finland) då det är 250 år sedan vår och världens första tryckfrihetsförordning instiftades på initiativ av den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius. Vi liberaler har alltså sedan minst 1766 en stolt tradition att värna det fria ordet och de fria medierna. Men hur gör vi när mediernas frihet utnyttjas till att förvränga verkligheten?
Jag har inget annat svar än att vi måste rusta oss själva och andra med kunskap och verktyg för att genomskåda osanningar och bilda oss egna, välgrundade uppfattningar. Kom ihåg att det alltid finns olika vinklar. Ställ enkla frågor: Vem vinner på detta perspektiv? Får jag hela bilden? Som det står på min favoritmugg från Newseum i Washington: ”Freedom of speech isn’t a license to be stupid”.
Källkritik är helt enkelt något vi måste lära (ut), från barnsben. Det kräver läsning av såväl nyhets- och faktatexter som skönlitteratur. Sålunda en huvuduppgift för skolan och biblioteken – men också för oss i mer mogen ålder. Man är aldrig för gammal för att vässa tankekraften som kan sticka hål på bubblorna.
Rasmus Jonlund (L) vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad mm
I politiken, precis som i körsången, är det viktigt att finna och hålla grundtonen. I veckans utgåva av NU, det liberala nyhetsmagasinet, skriver jag om vikten av den liberala grundtonen.
Liberalerna är ett idéparti. Liberalismen är vår grundideologi och behöver vara utgångspunkten för all vår politik och kommunikation. Det är en stor utmaning – men också en stor tillgång. I en tid när politik är viktigare och liberalismen mer utmanad än på länge, finns behov av en sammanhängande ideologiskt tydlig berättelse. Då gäller det att vi hittar och håller fast vid en grundton.
När vi finner vår grundton, hör den i bakhuvudet och känner den vibrera i stämbanden, får vi igenkänning och trygghet. Olika sakfrågor får ett samband. Det gör det enklare att övertyga andra. Om detta skriver jag i en krönika i veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU.
En vibrerande liberal grundton
NU 25 februari 2016 (klicka för större bild).
För körsångaren krävs grundtonen för att få till ackord och harmoni. Stämmor gör en vacker helhet. Analogin från sång till politik känns inte långsökt.
Precis som i körsången gäller det i politiken att ha koll på både helheten och grundtonen. Det går att göra skarpa skrällar i enskilda frågor – för enfrågerörelser och lobbyister är det ofta hela syftet. Politiker och partier som söker förtroende som medborgarnas representanter behöver dock grundtonen.
Liberalismen är den ton vi alltid måste känna vibrera i huvud och stämband. Kraftfullt eller i bakgrunden. Grundtonen behövs för både kör och publik – för sammanhang, igenkänning och trygghet.
Liberalerna och vår repertoar är mycket mer än grundtonen, ideologin. Tvärtom ägnar vi mest tid och kraft åt sakfrågor – men våra budskap och lösningar måste hänga ihop. Grundtonen ger harmonin, berättelsen.
Grundtonen är svaret på frågan: Varför är du liberal – varför är vi Liberalerna? För mig blir svaret: därför att jag tror på människors frihet och styrka, med gränser i andra människors fri- och rättigheter; men samtidigt att vi blir starka tillsammans och ibland behöver stöd för att kunna rädda eller förverkliga oss själva. Jag är liberal för att jag inte bekymras över människors framgång, utan när människor far illa. Vi behöver skyddsnät, inte glastak.
Vår tillämpning av ideologin ska vara pragmatisk och lösningsinriktad. Få lyssnar på en kör som bara sjunger grundtoner. Det krävs melodier, refränger, ibland rentav en tonartshöjning.
För Liberalerna i vår pågående förnyelse är kärnfrågan. Hur gör vi grundtonen igenkänningsbar för oss själva, och andra?
När jag tryggt kan svara på olika sakfrågor med utgångspunkt i min liberala grundton, då kan jag också övertyga andra om hur det hänger ihop. Starkare försvar (värna Sveriges och Europas frihet), ytterligare ”pappamånad” (allmän välfärd bör inte bidra till ofria könsroller), avskaffad värnskatt (oginheten i en kontraproduktiv skatt) eller miljöregleringar (ingen kan ha rätt att förgifta andras livsmiljö).
Grundtonen blir ännu viktigare när vi vill ge nya svar på gamla eller nya frågor. Då legitimeras även överraskande ställningstaganden; uppseendeväckande nya förslag där grundtonen inte känns igen blir omvänt svåra att försvara
Med vår trygga grundton kan vi gå vidare och övertyga andra om varför de bör ge Liberalerna sitt förtroende. Då kan vi också stämma in i Alliansens fyrstämmighet, där utrymmet för disharmonier måste vara ännu större – och lösas i politiska kompromisser – men där resultatet kan bli mäktigare och mer effektfullt än vi ensamma liberaler kan räkna med att åstadkomma.
Sist som först frågar vi oss om inte hela samhällets grundton numera är liberal. Har Liberalerna blivit överflödiga? För alltfler borde det vara uppenbart att svaret är nej.
Liberalismen är inte självklar. Illiberala, obehagligt skorrande toner hörs allt starkare. Vi måste stärka och hålla i den liberala grundtonen – vi får inte bli överröstade.
En stolt historia kan också ge inspiration för framtiden. Liberaler har många bedrifter att yvas över, men mycket kvar att göra. Om detta har jag skrivit en krönika i veckans nummer av NU.
Interiör från verklighetens Svenska Hem, butiken på Mäster Samuelsgatan 3. Från Stockholmskällan via Wikimedia.
Vår historia är inte bara något att känna stolthet över – de liberala föregångarna kan lära oss mycket också inför framtiden. Inte minst värdet av praktisk politik som är relevant för människors vardag! För övrigt tipsar jag gärna om boken Svenska Hem – nyutgiven med den nya undertiteln Den sanna historien om Fröken Frimans krig (Bokus) – ett ämne som behandlas av den alltid like kunnige och intressante Anders Johnson i samma nummer av NU.
Stolt historia borgar för ljus framtid
Storhelgerna som gick var en riktig ”löntagarjul” – och många hade gott om tid att umgås med familj och vänner, kanske i TV-soffan. I så fall hoppas jag att många liksom jag tog chansen att se SVT:s historiska drama ”Fröken Frimans krig”. Ett drama som gav en hel del politisk lärdom att smälta tillsammans med julskinkan och pralinerna.
Den uppdiktade Dagmar Friman och hennes väninnor representerar ett viktigt kapitel i vår stolta liberala historia. Men det är ett kapitel som också borde inspirera till praktisk politik. Inför 2014 gäller det att vara tydligt ideologiska – och pragmatiskt relevanta.
Liberaler har en lång och stolt historia. Det är lätt att drömma sig tillbaka till fornstora dagar, då liberala statsministrar konfronterade kungamakten och liberala kvinnor gjorde entré i riksdagen. ”Fröken Frimans krig” minner om andra, mindre kända och mer jordnära strider.
Förebilden för Dagmar Friman, verklighetens grundare av kooperativet Svenska Hem, är Anna Whitlock. Hon är i dag än mer känd som grundare av den samskola som bar hennes namn – numera Studieförbundet Vuxenskolans hus i Stockholm. Hon var en av de många liberaler som gjorde stora insatser för en bättre och mer jämlik utbildning, och för viktiga sociala reformer som påverkade livet till det bättre för många människor. Insatser som ofta fick långsiktiga effekter – och reformer med påtaglig praktisk betydelse.
Drömmar om dåtiden må ha varit oss tillåtna över helgerna, men nu är vi redan inne i supervalåret 2014. Då gäller det att tänka framåt – och även då har Friman/Whitlock och Adolf Hedin, Nils Edén och Kerstin Hesselgren saker att lära oss.
Liberaler har både en historia och en ideologi som vi inte behöver skämmas för. Men för att vinna stöd för våra idéer måste vi också ha en framtidstro och en praktisk politik. Vi måste vara relevanta i vardagen. Som Hedin med sina banbrytande socialpolitiska reformer och Whitlock med sin kooperation för bra livsmedel och sin skola som inte gjorde skillnad efter kön, måste vi visa varför vi är värda förtroende.
2014 finns stora utmaningar för liberaler: Värna det öppna och internationalistiska Sverige och Europa mot främlingsfientlighet och isolationism. Både för att det är rätt och riktigt ideologiskt – och för att invandring, handel, miljöskydd och samarbete gynnar Sverige och Europa och oss som bor här.
Slå vakt om den valfrihet som miljoner svenskar uppskattar och använder sig av. Befästa och fullfölja de viktiga reformer för kunskap och skola som först de senaste åren kunnat börja implementeras. Ta fler steg för jämställdhet mellan kvinnor och män. Ta tydlig ställning för allas rätt att vara den de är. Fortsätta kampen mot utanförskapet. Ge alla lika chanser – och låta fler få behålla mer av frukterna av sina ansträngningar. Stå upp mot både ojämlikheten och oginheten.
Vi har en icke föraktlig historia också från de senaste regeringsåren, men årets val ska vi vinna på framtiden. 2014 kan och ska vi visa att Folkpartiet fortfarande ger resultat.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.