Jag älskade min pappa, världens snällaste, med alla hans styrkor och svagheter. Men jag hatade den sjukdom som präglade hans liv – och även har präglat livet för oss i familjen. Och jag avskyr det lidande som beroendesjukdomar orsakar människor, och upprörs över de kostnader det innebär för oss alla. Därför vill jag skriva några ord om alkohol, politik och frihet.

Alkoholism är ingen sjukdom som drabbar en enskild person. Och det drabbar inte bara oss anhöriga, utan hela samhället. Kostnaderna för alkoholen är svåra att beräkna, en uppskattning är ca 66 miljarder per år. Det är sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader, uteblivna skatteintäkter och förlorad produktion. Lidandet och kostnaderna finns också i form av allt bråk och våld som följer i alkoholens spår (om än inte i min pappas).

Alkohol är också en njutningsdryck och en del av mänsklighetens kultur. Att förbjuda alkohol är knappast görligt, om det vore önskvärt. Men vi måste begränsa alkoholens skadeverkningar.

Alkoholen är ett bra exempel på hur liberaler måste fundera kring frihet. Vår frihet att kunna köpa och dricka alkohol var och när vi vill, mot alkoholistens frihet, och hans barns och anhörigas frihet, att inte behöva möta frestelsen och hotet i form av vinflaskor i matbutiken eller säljinriktade privata alkoholbutiker. Friheten att inte begränsas av samhället, mot vår gemensamma frihet att inte behöva lägga onödigt mycket skattepengar på vård av alkoholskador, och att få en försämrad samhällsekonomi.

Frihet är inte, med ett populärt uttryck, helt digital. Det är inte 1 eller 0, på eller av. Min frihet kan inkräkta på andra människors. Och den frihetsinskränkningen för dem, kan vara vida större än min frihetsvinst. Det gäller i alkoholpolitiken liksom på andra områden. Därför står jag fast vid en restriktiv alkoholpolitik, med höga skatter och Systembolagets monopol.

Avvägningar hör till liberalismen. Något annat är anarki. Sedan kan vi diskutera hur vi väger.