Tagg: frihet

Frihetens källa måste förklaras

Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.

Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.

Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.

Continue reading ”Frihetens källa måste förklaras”

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.

Med vreden som drivkraft

Politik handlar om fakta och saklighet. Men politiskt engagemang handlar om känslor. Att bli lite arg ibland är inte fel.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Vreden över människors ofrihet var en gång inledningen på portalparagrafen i Liberala ungdomsförbundets partiprogram. När den försvann vid programrevisionen 2005 var vi så måna om formuleringen att vi istället lät den bli rubrik på hela programmet.

Ett klassiskt exempel på underskott av principen ”Kill your darlings”? Kanske. Men också en vilja att visa på engagemangets styrka. Och kanske ett behov att visa att även Folkparti-ungdomar är mer än brådmogna teoretiker.

Även vuxenpolitiken kunde må bra av mer känslor – eller av att visa dem som finns. Lite som uppmärksammades, och lite oförtjänt kritiserades, i den nyligen timade partiledardebatten. Allt utifrån sak och inte person givetvis. Och utan att urarta i handgemäng som vi ibland ser i en del utländska parlament.

Konsensus, kompromisser och det goda samtalet i en deliberativ demokrati är en god svensk tradition. Och inte oförenlig med känslor och engagemang.

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg.
Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg. Bild från Stockholmskällan.

Men vrede? Ja, den har sin plats och ger rätt kanaliserad kraft att opponera och förändra. Kanske inte lika mycket i alla politikområden – som folkpartist kan jag exemplifiera med kärnkraften, värnskatten eller hushöjder i Stockholms innerstad. Viktiga, ibland känslofyllda, men kanske mer styrda av förnuft än vrede.

Talar vi däremot om flyktingar som stängs ute och riskerar drunkningsdöden. Om olaglig registrering av en folkgrupp som romer. Om undanskuffande av socialt utsatta. Om fruktansvärda sexuella övergrepp. Eller om alkohol och frihet – för att ta några ämnen som uppmärksammats i debatten eller här på bloggen. För att inte tala om förtryck, krig och fattigdom i världen.

Då handlar det om äkta vrede, över människors ofrihet. Om empati som ger vilja att förändra.

Glädje, stolthet och hopp är också viktiga känslor – men inte alltid så sporrande till handling.

Äkta vrede i måttlig mängd kan förstås också vara bra i debatter och meningsutbyten. För att citera Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör, i dennes memoarer: ”…jag vågar påstå att jag aldrig begagnade en spelad ilska som taktiskt medel. Detta berodde inte på några slags moraliska skäl utan på att jag dessbättre blev naturligt arg så hastigt, att skådespeleri var alldeles obehövligt.”

Jag lovar att hålla mitt politiska engagemang brinnande, med vreden som bränsle. Och att bli arg åtminstone en gång per dag.

Alkoholen och friheten

Jag älskade min pappa, världens snällaste, med alla hans styrkor och svagheter. Men jag hatade den sjukdom som präglade hans liv – och även har präglat livet för oss i familjen. Och jag avskyr det lidande som beroendesjukdomar orsakar människor, och upprörs över de kostnader det innebär för oss alla. Därför vill jag skriva några ord om alkohol, politik och frihet.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att slå vakt om. (Bildkälla: holmpartner.se)
Att slå vakt om.

Alkoholism är ingen sjukdom som drabbar en enskild person. Och det drabbar inte bara oss anhöriga, utan hela samhället. Kostnaderna för alkoholen är svåra att beräkna, en uppskattning är ca 66 miljarder per år. Det är sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader, uteblivna skatteintäkter och förlorad produktion. Lidandet och kostnaderna finns också i form av allt bråk och våld som följer i alkoholens spår (om än inte i min pappas).

Alkohol är också en njutningsdryck och en del av mänsklighetens kultur. Att förbjuda alkohol är knappast görligt, om det vore önskvärt. Men vi måste begränsa alkoholens skadeverkningar.

Alkoholen är ett bra exempel på hur liberaler måste fundera kring frihet. Vår frihet att kunna köpa och dricka alkohol var och när vi vill, mot alkoholistens frihet, och hans barns och anhörigas frihet, att inte behöva möta frestelsen och hotet i form av vinflaskor i matbutiken eller säljinriktade privata alkoholbutiker. Friheten att inte begränsas av samhället, mot vår gemensamma frihet att inte behöva lägga onödigt mycket skattepengar på vård av alkoholskador, och att få en försämrad samhällsekonomi.

Frihet är inte, med ett populärt uttryck, helt digital. Det är inte 1 eller 0, på eller av. Min frihet kan inkräkta på andra människors. Och den frihetsinskränkningen för dem, kan vara vida större än min frihetsvinst. Det gäller i alkoholpolitiken liksom på andra områden. Därför står jag fast vid en restriktiv alkoholpolitik, med höga skatter och Systembolagets monopol.

Avvägningar hör till liberalismen. Något annat är anarki. Sedan kan vi diskutera hur vi väger.

Fredrik Adolphson bloggar också om alkoholpolitik.

Frihet, rättvisa och allmänintresset: om Folkpartiets roll

Vilken är Folkpartiets framtida roll i Stockholm? Det var frågan som jag är en av dem som fått möjlighet att svara på med en helsida i Folkpartiets tidning Stockholmsliberalen. Mitt resonemang, som ni kan läsa nedan, har förstås bäring på hela Folkpartiet – varför det behövs, och varför vi annars hade behövt grunda ett sådant liberalt parti!

Ur Stockholmsliberalen 5/2013.
Ur Stockholmsliberalen 5/2013.

Ett parti har inget existensberättigande i sig själv. Folkpartiets framtid beror på våra idéer. Och även om vår liberala politik inte ska bero på hur andra partier positionerar sig, ska vi veta att våra idéer behövs för friheten i Stockholm och Sverige.

Folkpartiet är det ursprungliga partiet för allmänintresset. Det är ursprunget till vårt namn. Men det handlar om något annat än att som statsministern beredvilligt stämpla olika grupper som ”särintressen”. Samhället består inte av annat än individer. Vi väger samman – vi ser allmänintresset i en bra skola, en trygg vård, ett fungerande försvar och ett rikt kulturliv.

Frihet är förstås det centrala begrepp som vi kan och bör återvända till. Beslut ska fattas så nära människor som möjligt, helst av dem själva. Valfrihet är något självklart – varför ska kommunpolitiker bestämma vilka skolor som ska få finnas, så länge de uppfyller högt ställda kvalitetskrav och kan redovisa en hållbar ekonomisk plan? Det är en strid, som är extra viktig för stockholmarna, och som vi ska ta med glädje och tydlighet. Och där det för närvarande inte verkar vara så stor trängsel bland valfrihetens förkämpar.

Lika självklart borde det vara att människor ska få behålla en så stor andel av sina egna inkomster som möjligt. Ett avskaffande av värnskatten torde ju därtill vara klok ekonomisk politik. Stockholmsskatterna är kanske inte prioriterade att sänka ytterligare – men i staden och landstinget ska vi vara de som främst slår vakt om att varje krona används effektivt. Det lär behövas framöver.

Frihet paras ofta med rättvisa; de behöver inte stå i motsatsställning. Vi har som liberaler inga problem med att människor lyckas, det är när människor far illa som vi ser behov av att gripa in. Liberal rättvisa handlar inte om att alla ska ha det lika – det handlar om att helst ingen ska ha det dåligt. Vi vill inte utjämna utfall, utan utgångslägen. Vårt mål är att sociala, ekonomiska, sexuella, fysiska eller personliga förutsättningar inte ska bestämma vilka chanser man har i samhället.

Därav behovet av ett starkt socialt skyddsnät. Vårt engagemang för att undanröja hinder för människor med funktionsnedsättningar. Vår orubblighet inför diskriminering och omotiverade könsskillnader. Vårt långa arbete för en tillgänglig sjukvård på lika villkor. Vår envetna kamp för bra skola som satsar på kunskap för alla – inte bara för dem med goda förutsättningar hemifrån som alltid klarar sig. På alla dessa områden har vi anledning att hålla den liberala fanan högt och vässa vår sakpolitik – inte med moralism eller omhändertagandementalitet, utan genom att rusta människor med egenmakt.

Frihet handlar om att få uttrycka sig. Vi ska vara yttrandefrihetens varmaste vänner, och vi ska stå upp för en ambitiös kulturpolitik, för institutioner och offentligt kulturstöd men också för det fristående, nytänkande och annorlunda. Den liberala rollen kommer ingen annan att fylla.

Frihet står ibland mot annan eller andras frihet. Att vara liberal är också att väga det större över det mindre. Alkoholistens, och hens barns, frihet att alkoholens frestelser inte finns alltid och överallt, väger tyngre än om vi andra vill kunna handla hem en flaska vin på lördagskvällen. Vår och framtida generationers behov av en beboelig värld motiverar regleringar av utsläpp och bilism.

Det finns så mycket man kan säga om Folkpartiets existensberättigande och roll. Jag vet bara att om Folkpartiet inte fanns, skulle jag behöva vara med och grunda det.