En trivsam och attraktiv stad byggs av många delar. Den offentliga konsten är en byggsten som vi ska använda bättre – t ex vid Tegelbacken.
CENTRALT OCH ÖDE. Järnvägsparken (Wikimedia, MjauMjauMjauMjau).
Järnvägsparken är knappast en plats som frejdar ögat eller lyfter humöret. En liten bit stenöken, på en av Stockholms mest centrala platser, omgiven av dundrande tåg och bullrande bilar. Nu får den snart ett välbehövligt lyft – tack vare konsten. Järnvägsparken är en plats som kräver mycket, men också tål mycket. Jan Håfströms sju meter höga konstverk ”Mr Walker” kommer nog väcka en del uppseende, häpna miner och frågetecken. Den kommer lyfta både platsen och humöret.
De tillför något, kompletterar – och komplicerar – stadsbilden på ett sätt som gör vår stad mer intressant. De pryder sina platser, men de väcker också frågor och utmanar tanken så som god offentlig konst bör göra.
En stad byggs inte av hus, gator och torg enbart. Vi behöver förstås parker och ytor för rekreation, förströelse och kontemplation. Och – vi behöver konst. På de lugna platserna. På gatorna och torgen, mitt i vimlet. Mellan husen, på skolgårdarna och i äldreboendena. En stor del av detta åstadkommer vi genom att en procent av investeringar vid om- och nybyggnader går till konstnärlig gestaltning. Men ibland behövs mer, även på redan ”färdiga” platser.
Som Järnvägsparken med all önskvärd tydlighet visar är staden aldrig färdigbyggd. Framför allt inte för konsten.
Statyer och monument över personer föreställer till övervägande del män. Historien kan inte skrivas om i efterhand, men den kan kompletteras, som i dag med Elin Wägner på S:t Eriksplan. Den stora jämställdhetsfrågan är dock konstnärerna.
MAN MED MAKT. Ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget som bär hans namn. Foto Helger Ellgaard via Wikimedia.
Vår moderna demokrati har tagit över den gamla tidens makt och platser – och skapat nya. Mitt i våra städer, ofta på framträdande platser, tronar dock alltjämt de gamla makthavarna. Vårt eget Stockholm är fullt av kungar, krigare och kulturpersonligheter – och de är i princip uteslutande män. Kvinnors frånvaro bland statyerna i våra städer speglar förstås historiska realiteter. Männens överordning var länge överväldigande och institutionaliserad i varje del av samhället.
Den tid då kvinnor varit formellt jämställda är i ett historiskt sammanhang oerhört kort, och vi vet förstås att vi har långt kvar till jämställdhet i praktiken (något som drabbar framför allt kvinnor men även män). Statyerna bär vittnesbörd och är en påminnelse om den jämställdhetskamp vi fortfarande måste föra.
Ojämställdheten fanns, och finns, även bland konstnärerna och skulptörerna. Betydligt färre kvinnliga konstnärer är representerade i Stockholms offentliga miljöer.
KVINNA MED NÅGOT ATT SÄGA. Siri Derkerts skulptur ”Elin Wägner håller tal” har skapats i större skala av Rune Rydelius. Foto Klara Nilsen via Stockholm Konst.
Historien kan inte korrigeras, och även av estetiska skäl kan vi inte i efterhand ta bort eller numerärt balansera krigarkungarna. Dagens skulpturkonst och offentliga gestaltning ser annorlunda ut. Vad vi kan och bör göra är att komplettera bilden: när chansen och platsen finns att i skulpturkonst av hög nivå hedra minnet av framstående kvinnor bör den givetvis tas. Så är fallet med den staty av författaren, debattören och liberalen Elin Wägner som min partivän Madeleine Sjöstedt inviger på S:t Eriksplan i dag, och som donerats av Elin Wägner-sällskapet. Statyn är skapad utifrån en mindre skulptur av Siri Derkert.
Man kunde också fråga sig om det inte är dags för drottning Kristina, vars offentliga och privata personlighet väcker så många fler tankar än de flesta krigarkungars. Men oavsett chanserna för något sådant lär dylika tillskott ändå bli undantag. Det handlar om platser, men också om att Stockholms offentliga konst finansieras av enprocentregeln vid ny- och ombyggnationer.
Kvinnor ska synas mer med konst i det offentliga rummet – och det ska framför allt ske genom att fler kvinnliga konstnärer får möjlighet att skapa konstnärliga gestaltningar.
Konstprojektet kring Engelbrektshallen där jag har varit delaktig i Konstrådets arbetsgrupp belönades i går med det s.k. Enprocentpriset. Det är en ära att få ha bidragit, med en liten bråkdel, till en så prisvärd konstnärlig gestaltning.
Jag med min första prisplakett. Och hjälmfrisyr.
Att vi får mer konst i det offentliga rummet och våra gemensamma fastigheter när staden växer och byggs om, beror på den s.k. enprocentregeln. Det bygger på att de ansvariga beställarna verkligen följer den av kommunfullmäktige beslutade regeln och sätter av en budget för konstnärlig utsmyckning. Processen och samordningen kring valet av konstnär, godkännande av konstverk och genomförande sköts sedan av Stockholm Konst – en liten organisation men oerhört viktig som spindeln i nätet.
Bra konstnärlig gestaltning handlar väldigt mycket om bra samarbete. I arbetsgrupperna sitter representanter för beställarna (som exploateringskontoret eller skolfastighetsbolaget Sisab), arkitekterna, målgruppen (om det t.ex. handlar om en skola), och så förtroendevalda politiker från Konstrådet, som representanter för allmänheten. Majoriteten i arbetsgrupperna har en relevant konstnärlig kompetens.
För att uppmärksamma god konstnärlig gestaltning och väl genomförda projekt finns sedan några år det s.k. enprocentpriset, som delas ut vid en festlig tillställning på Liljevalchs konsthall. I år ägde denna tillställning rum i går. Och ett av de projekt där jag har medverkat i arbetsgruppen, Engelbrektshallen, tilldelades årets pris! (Läs mer om projektet kring Engelbrektshallen och motiveringarna här, där jag också hämtat bilderna). Det handlar om att lyfta funktionen och ge den en konstnärlig form – både i kroppsvärmen från idrottarna i hallen, och i ventilationstornen på det tak som också är en del av elevernas skolgård, i Mikael Lundbergs och Henrik Brandts två verk, Reflektion med vila och Reflektion utan vila.
Från den interiöra konstnärliga gestaltningen, som mäter och visar kroppsvärmen från idrottare i hallen – en pendang till att kunna se dem rent fysiskt.
Projektet kring Engelbrektshallen har förstås som alla Stockholms Konsts uppdrag lett fram till ett bra konstnärligt resultat som jag är övertygad om kommer att uppskattas av de berörda – idrottarna i alla åldrar, eleverna och personalen på Engelbrektsskolan, och alla andra stockholmare som kommer att komma i kontakt med verksamheten. Det är ett glädjande projekt eftersom vi behöver fler idrottshallar och sportmöjligheter i Stockholm. Det är ett speciellt projekt eftersom själva hallen ligger nedsprängd och dold på innergården bakom skolan och bostadshusen.
Den exteriöra delen av konsten vid Engelbrektshallen: ventilationsanläggningens torn, något nödvändigt som blev något spektakulärt, som säger något mer om vad som döljs därunder.
Framför allt är det ett lysande exempel på god vilja och samarbetsförmåga mellan flera parter – i detta fall inom staden: skolan och utbildningsförvaltningen, idrottsförvaltningen och fastighetskontoret. I en stor verksamhet som Stockholms stad är det viktigt att få med sig alla berörda parter på ett konstruktivt och positivt sätt.
Konstnärlig gestaltning handlar om att skapa ett bra, trivsamt och vackert offentligt rum. Det handlar om att konsten ska finnas med i vardagen. Men konsten och alla som arbetar med den är också värd lite fest och uppmärksamhet. Den del av äran som tillfaller mig är förstås en bråkdel av den som tillkommer andra inblandade, inte minst konstnären. Så tack för ett roligt år i Konstrådet, för gott samarbete – och grattis!
Konsten i det offentliga rummet är en viktig del av en stad. Enprocentregeln för konstinvesteringar är en viktig princip i en växande stad – och har gett Kungsholmen flera nya, intressanta inslag i stadsbilden.
När vi bygger vidare på Stockholm bygger vi stad. På Kungsholmen är det kvartersstaden som växer, framför allt i nordväst, Lindhagen, Hornsberg, Kristineberg. I en tät stenstad i kvartersstruktur är det också viktigt med grönskande, välskötta parker – och med konst! Konstnärlig gestaltning behövs i gatumiljön, på torg, i parker, längs strandpromenader…
Mitt i 19 november 2013 (klicka på bilden för större version).
Mer konst till Kungsholmen med samlade resurser
De senaste åren har vi blivit tusentals nya Kungsholmsbor. Och förutom alla nya bostäder och arbetsplatser, har vi också fått en hel del ny konst i vårt gemensamma offentliga rum. Konstverk som är och kommer bli naturliga inslag på platserna och för hela Kungsholmen.
Jag har haft glädjen att få medverka till tillkomsten av såväl citaten och konstverket på Moa Martinsons torg, som de speciella lyktstolparna och danspaviljongen som skapar magi och tidsresa i Kristinebergs slottspark. Snart invigs också parken vid Brovakten, under Essingeleden – vi har ett förunderligt, evigt knoppande träd att se fram emot!
Alla dessa konstverk bygger på enprocentregeln, som innebär att alla nya torg, gator, platser och hus i kommunens regi också ska få en konstnärlig gestaltning. Och genom att samla resurserna från flera mindre projekt – som kring Kristinebergs slottspark – kan vi skapa något större och mer unikt, som ger ett värde för alla boende och besökare. En samlad ”en procent” blir mer än många små, utspridda!
På Kungsholmen bygger vi vidare på innerstadens populära kvartersstruktur. Och i kvartersstaden behöver vi både grönska – och konst!
Rasmus Jonlund (FP) Ordförande Folkpartiet Kungsholmen Kulturpolitiker i kulturnämnden & konstrådet Stockholms stad
Liberaler har många anledningar att intressera sig för kultur, och kulturpolitik. Det handlar om grundläggande fri- och rättigheter att uttrycka sig och sina åsikter, i olika former. Det handlar också om kunskap, bildning, sådant som ger makt – om jämlikhet. Och, naturligtvis, om glädje, förströelse, gemenskap och egen inre tillfredsställelse i kulturupplevelser.
I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.
Biblioteken främst
Bokpalats.
Biblioteken är den liberala kulturpolitikens topprioritering. Bibliotek handlar inte minst om att ge nyckeln till läsning och vidgade vyer till alla oavsett bakgrund. Generationer av barn har funnit läslust och bildningstörst bland de kommunala bokhyllorna. I Stockholm har vi både slagit vakt om och förnyat biblioteken de senaste åren. Det vill vi fortsätta göra. Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns – ibland stänger vi något bibliotek, men framför allt rustar vi upp, ökar öppettiderna och öppnar nya. Att öppna ett nytt bibliotek måste vara en liberal kulturpolitikers största glädje och stolthet. Biblioteken ska också följa med sin tid, med ny teknik och nya former för förkovran, enskilt eller i möten med andra.
Kulturen som mötesplats, med andra stockholmare och med nya intryck, blir extra tydlig i det allkonsthus som i 1 juli äntligen blev verklighet mitt i staden: Kulturhuset Stadsteatern. Om Stadsteatern och om denna sammanslagning av två framgångsrika institutioner, där 1 + 1 ska bli mer än 2, har jag skrivit om tidigare.
Offentliga rummet
En stad definieras av sitt offentliga rum. Utan platser för gemenskap och möten, uppstår inget av det urbana liv som gör en stad. Och kulturen behövs och ska synas i detta offentliga rum. Det gör den i Stockholm i form av ett kulturhus som dominerar Sergels torg, Parkteatern som spelar hundratals föreställningar med fri entré varje sommar, Stadsteatern Skärholmen som förnyar teaterns uttryck och publik, biblioteken som finns över hela vår stad – och i form av konst i offentliga miljöer.
Enprocentregeln – att en procent av investeringar i ny- och ombyggnader i offentliga byggnader och offentliga platser ska gå till konstnärlig gestaltning har jag skrivit om tidigare bl.a. här. Det handlar om mycket mer än att köpa in tavlor…
Offentlig kulturpolitik
Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
Som liberal får man ibland försvara förekomsten av en offentlig kulturpolitik. För mig är det ingen svårighet att stå bakom att vi lägger en del skattepengar inte bara på bibliotek, museer och kulturskola utan också på scenkonst och på stöd till det fria kulturlivet. Allt som vi gemensamt anser behövs för att göra samhället rikare och mer mänskligt, klarar sig inte enbart på kommersiella villkor. Samtidigt är det viktigt att kulturlivet kan vara fritt och dynamiskt, och också kan få mer pengar från andra håll än det offentliga. Det är ledstjärnor när vi har förändrat kulturstödet i Stockholm – ökat anslagen, ökat möjligheterna för nya aktörer, ökat incitamenten att få intäkter från andra håll – och som resultat sett ett starkt ökat intresse att söka stöd och bidra till att göra Stockholms kulturliv ännu rikare.
På nationell nivå har kulturen i alla dess olika former stor betydelse för att manifestera, pröva och utveckla hur vi kan och vill leva tillsammans, i Sverige. Från mina föräldrars gamla folkdansgille till den kurdiska dansen som jag till min glädje fått uppleva på fester, eller Moderna Dansteatern (eller Kulturhuset Stadsteaterns nya dansutbud) – från Karlfeldt till Kallifatides, eller Khemiri. Med eller utan offentligt stöd – men alltid drivet av individerna, utifrån det samhälle de lever i, och bidrar till att forma.
Och kulturpolitiken ska både värna kulturarvet och institutionerna, och stödja det nya, utmanande, annorlunda, det som kan bli framtidens Strindberg eller GAN.
Stockholms rika kulturliv är, förutom sitt egenvärde, och förutom sin betydelse för en öppen debatt och ett tolerant samhälle, en av de största attraktionsfaktorerna för en växande huvudstad, som vill bli och vara en världsstad – som hela Sverige kan vara stolt över.
Konst och kultur är viktigt för en levande stad. Kungsholmsborna efterlyser mer kultur och Folkpartiet har bl avtagit initiativ till mer konst i våra parker.
Kristineberg får nu ett viktigt tillskott, tack vare enprocentregeln med upprustningen av parken och förändringarna i området runtomkring.
Det blir magi och tidsresa med ljus och musik i Kristinebergs nyrenoverade slottspark, med Ebba Matz danspaviljong och Fronts lyktor. Läs mer hos Stockholm Konst.
Konst är en viktig del av det offentliga rummet. Nu har du som stockholmare chansen att påverka var nästa konstverk ska placeras.
Ni får ursäkta den halvengelska rubriken ovan. Den anspelar förstås på Charlotte Gyllenhammars konstverk ”In waiting”, ett passande namn på en skulptur som just nu väntar på sin framtida placering i staden. Se mer i dagens DN där Stockholms Konst engagerade och energiske chef Mårten Castenfors poserar med konstverket.
DN STHLM 9 oktober 2013.
Den mesta konstnärliga gestaltning som kommer till i vår stad beror på 1-procentregeln. Det är en väldigt viktig regel, som säger att en liten men viktig andel av kommunala anläggnings- och byggkostnader ska gå till just konst. På så sätt utvidgas gradvis stockholmarnas gemensamma konstsamling – där många kan se den. På stan, när nya torg och platser anläggs, i och utanför skolor, äldreboenden, idrottsanläggningar, saluhallar och andra fastigheter.
Det är viktigt att stadens olika verksamheter följer enprocentregeln. Konst bidrar till att göra staden roligare, tryggare, mer spännande och utmanande! Vi från staden och Stockholm Konst/konstrådet ser också gärna fler samarbeten med privata fastighetsägare. Läs mer om enprocentregeln på länken i bilden nedan!
Sedan finns också en påse pengar – som Madeleine Sjöstedt sett till att utvidga – för att köpa in och placera ut konst på fler platser, där det kanske inte sker några stora förändringar och nybyggen men där vi ändå tycker att det behövs mer konst. Det gäller inte minst flera av våra stadsdelar i ytterstaden. Jag vet att många av mina med-Kungsholmsbor gärna ser mer kultur och konst på Kungsholmen – och det ska vi jobba för! – men just det här konstverkets placering har ett krav: Det ska vara utanför tullarna. Och det tycker jag verkligen är rätt prioriterat.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.