Tagg: arbetslinjen

Friårsfara

Friåret är en gammal miljöpartistisk käpphäst. När den nu paras med en klar vänstersväng är det tydligt att de gröna överger mittenpositionen i svensk politik. Svenskarna ska jobba mindre, men betala mer i skatt – det går helt enkelt inte ihop.

sorry-wereclosed
STÄNG INTE NED Sverige. Miljöpartiets förslag om marginalskatter och betald ledighet på statens bekostnad är farliga var för sig, och blir en ännu farligare kombination.

”Det där har vi prövat förut”. Ibland önskar man att den där pessimistiska gammelmansstämman skulle göra sig hörd oftare i politiken, särskilt när Miljöpartiet nu återlanserar friåret (SvD). Friåret infördes efter valet 2002 på prov i tolv kommuner, på initiativ av Miljöpartiet i dess uppgörelse med den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Trots negativa signaler (SR) gick man 1 januari 2005 vidare och införde friår i hela landet.

När Alliansregeringen tillträdde efter maktskiftet 2006 var friåret en av de första reformerna som skrotades – den gick förstås i rakt motsatt riktning mot arbetslinjen.

I utvärderingen som gjordes av försöket konstaterade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att sjukskrivningarna (bland friårslediga) inte minskade; däremot märktes i viss mån en tidigare pensionsålder. Långtidsarbetslösa fick inte i någon större utsträckning det lättare att få in en fot i arbetslivet; friårsvikarierna blev framför allt personer som redan hade en ganska stark ställning på arbetsmarknaden (Lotta Edholm).

Eller som Jan Björklund kommenterar i dag: friåret ledde till lägre sysselsättning, sämre statsfinanser, lägre BNP och mindre resurser till välfärden. För detta betalade staten två miljarder, för att friska människor skulle vara lediga ett år.

Valet i Sverige handlar om att fler behöver jobba och många behöver kunna jobba mer. Friåret uppmanar människor att arbeta mindre och sluta jobba tidigare, utan att hjälpa personer som har svårt att få jobb. Det var fel 2002, 2005 och 2006 – och det är lika fel 2014. Tillsammans med förslaget till kraftigt höjd marginalskatt visar det tydligt att Miljöpartiet numera är mer rött än grönt.

Trots den gröna vänstersvängen torde friårsförslaget inte heller göra det lättare att komma överens inom den rödgröna opposition som gäller för ett regeringsalternativ. Socialdemokraterna vill ge sken av att vara mer ekonomiskt ansvarstagande än regeringen, och vara ännu duktigare på arbetslinjen. De vill slå Alliansen på dess hemmaplan – och vill för allt i världen inte jämkas samman med arbetsfientliga MP-förslag. Åtminstone inte före valet; hur det kan gå efter valdagen lärde vi oss ju 2002. Vi har prövat det förut.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.