Parker är en väsentlig del av en tät, växande stad. Landstingsparken på Kungsholmen har stor potential att bli något betydligt bättre än i dag. Det uppmärksammar nu Liberalerna på Kungsholmen.
Människor i alla åldrar behöver platser för lek, förströelse, vila och aktiviteter. I en levande stad är det viktigt att sådana möjligheter finns i det offentliga – och i Sverige är vi kanske särskilt måna om att kunna vistas ute de ljusare månaderna på året. Grönskande, trygga parker är därför väsentliga delar av den täta, populära kvartersstaden. Vi liberaler på Kungsholmen har varit mycket aktiva i frågor om våra lokala parker, stränder och kajer. Nu tar vi tag i nästa: Landstingsparken. Vårt Kungsholmen och SVT Stockholm rapporterar om vårt förslag om att lyfta Landstingsparken.
Landstingsparkens södra del med Graverska huset.
Landstingshusets tomt är inte en offentlig park som staden kontrollerar på samma sätt som andra parker. Den är likväl öppen för allmänheten, och utnyttjas inte minst av många barn från olika förskolor med trånga eller obefintliga egna gårdar. Här finns grönska och planteringar, men också mycket asfalt. Mer borde kunna göras i en positiv dialog mellan staden och landstinget, tycker vi.
Liberalernas representanter i Kungsholmens stadsdelsnämnd har därför lagt en skrivelse som mynnar ut i nedanstående tankar och idéer.
Utveckla parkytorna och utöka grönområden och planteringar.
Säkerställ fysisk tillgänglighet och trygghet, med utgångspunkt att alla ska kunna röra sig i hela parken.
Minska bilvägar och parkeringar. Prioriterade för parkering bör vara långväga landstingsledamöter i länet och personer med särskilt parkeringstillstånd, men i övrigt bör utrymmet kunna minskas. Cykelparkeringar kan däremot utökas. Mindre och mer avgränsade bilvägar med funktion av gårdsgator skulle ge tomten en prägel av människors rörelse och aktivitet.
Minska asfalterade ytor, vändplaner mm som utnyttjas sparsamt i dag, till förmån för gångar i mindre skala, delvis med stensättning, givetvis med höga krav på fysisk tillgänglighet.
Skapa ytterligare lekpark, tillgänglig för förskolor i området men också alla barn även under veckodagar.
Gör parken attraktiv för rörelse och hälsa. Här kan finnas både gräsytor för utejympa och spontan rörelse under de varmare månaderna, och utegym kanske i en skuggigare del.
Kultur är något som alla barn och unga borde få ta del av. I Stockholm subventioneras skolbarns besök hos det fria kulturlivet – men tyvärr dras budgeten ner. Folkpartiet vill istället satsa mer på skolbarns kulturupplevelser.
KULTUR FÖR UNGA. Teater Giljotin är en av kulturproducenterna inom Kulan, kultur för skolbarn.
För att barn och elever i förskola och skola ska få ta del av kultur av god kvalitet subventioneras besök hos det fria kulturlivet. Skolorna får en rabatt på ordinarie biljettpris, den s k Kulan-premien. På en särskild webbplats finns utbudet presenterat och där kan skolorna välja bland föreställningarna. I fjol utökade vi från Folkpartiet och Alliansen budgeten för Kulan-premien och gjorde bl a en särskild satsning på värdegrundsfrågor och mänskliga rättigheter. Skolbarnens och elevernas kulturbesök nådde också en toppnivå.
I vår oppositionsbudget för 2015 vill vi ha kvar den extra miljonen till skolbarnens kultur. Istället sker nu en reell minskning av budgeten jämfört med 2014.
För att få svar på några frågor om Kulan-premien har jag ställt en interpellation till det socialdemokratiska kulturborgarrådet Roger Mogert. Se nedan. Tyvärr väljer den nya rödgrönrosa majoriteten att satsa mer på byråkrati – 7 miljoner till kultursekreterare som ensamt alltså är mer än hela den krympta budgeten för Kulan-premien. Det är synd, särskilt som värdegrundsfrågorna känns mer aktuella än någonsin.
Kulanpremien och Kulanwebben som resurs för kulturupplevelser i förskola och skola
Kulturella upplevelser erbjuder en kanal att lyfta och diskutera viktiga frågor om den egna personen, andra människor, den större omvärlden, och de egna och samhällets värderingar. Kulturskolan är därför en oerhört viktig verksamhet i Stockholm, där det är viktigt att avgifterna hålls nere och att familjer med svårare ekonomiska omständigheter kan få nedsatt avgift samt att utbudet innehåller något för alla.
Men barn ska också få ta del av kultur under skoltid. Det fria kulturlivet erbjuder ett rikt utbud av professionell kultur som vi vill ska komma Stockholms skolbarn och elever till del. På riksplanet tog Alliansen initiativ till Skapande skola som stödjer skolan i kontakt med professionella kulturupplevelser. I Stockholm finns Kulan-premien och kulanwebben. Kulanpremien innebär att ett urval av det fria kulturlivets scenkonstutbud riktat mot förskola och skola subventioneras med en rabatt på ordinarie biljettpris. Kulanwebben är en mötesplats där förskole- och skolpersonal själva kan botanisera bland kulturutbudet och välja en föreställning att ta del av.
På Kulanwebben kan skolans personal hitta ett utbud (upplevelser och resurser för skapande) som passar undervisningen, få skräddarsydda tips, få smakprov på arrangemang genom film, bilder och ljudklipp. Det finns också möjlighet att prenumerera på nyhetsbrev, tipsa en vän, sätta ut ”kontaktannonser” till kulturlivet och bli inbjuden till utbudsdagar och mötesplatser. Här kan alltså förskollärare, lärare och skolpersonal snabbt och på sina egna villkor själva fundera, botanisera och välja helt själva vad som passar deras barn och elever utifrån en aktuell föreställning.
Bakgrunden när Kulan skapades att vi ville få till stånd enklare och bättre relationer mellan skola och kulturliv i Stockholms stad. Målet var att alla barn och unga i Stockholms skolor har likvärdig tillgång till professionella kulturupplevelser och likvärdiga möjligheter till eget skapande.
Under 2014 var budgeten för Kulan 7,75 mkr varav 7,3 mkr utnyttjades. Under året noterades toppsiffror vad gäller av antalet deltagare och besöken ökade med 16 procent jämfört med 2013. Totalt var omfattningen av besök den största sedan subventionen infördes år 2000, med 123 000 besök vilket motsvarar 71 procent av stockholmarna mellan 1 och 18 år. Det vill vi ska fortsätta.
2014 utökades Kulanpremien i en särskild kampanj kring de viktiga frågorna om värdegrund. Kulturförvaltningen dubblade under 2014 premien för att kunna erbjuda ett särskilt rabatterat utbud på teater, dans och musik för lyfta värdegrundsfrågor och arbetet med mänskliga rättigheter. Bakgrunden var då aktuella händelser med antisemitiska och nazistiska förtecken. Den senaste tiden har vi sett att det tyvärr inte finns mindre anledning att fortsätta med breda satsningar för att motverka främlingsfientlighet och antisemitism.
Tyvärr står Kulan under 2015 inför krympande resurser. Den nya majoriteten minskar anslaget till 6,85 mkr, 900 000 kronor mindre än utrymmet 2014 och 450 000 kronor mindre än vad som hann utnyttjas. Folkpartiet vill gå motsatt väg och bygga vidare på de framsteg som har gjorts. En utbyggnad och ett ökat användande behöver byggas ut successivt, inte motverkas.
I vår budget föreslår vi 2 miljoner kronor mer än majoriteten. Det innebär en utökning med 1,1 mkr jämfört med 2014, för att ännu fler barn i Stockholm ska kunna få ta del av och skapa kulturupplevelser av hög kvalitet.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till kulturborgarrådet Roger Mogert:
1. Hur har borgarrådet kommit till slutsatsen att man inte bör satsa på att utöka Kulans verksamhet utan istället skära ned på verksamheten?
2. Hur kan borgarrådet garantera att kvaliteten på Kulans utbud inte försämras i och med nedskärningen?
3. Hur avser borgarrådet arbeta för att stärka förskolors och skolors möjlighet att själva välja att ta del av olika professionella kulturupplevelser som en del i den pedagogiska verksamheten?
4. Hur anser borgarrådet med anledning av detta stärka arbetet med kultur som resurs för att arbeta med värdegrundsfrågor och mänskliga rättigheter i förskola och skola?
Flera goda nyheter om barn och unga har lyst upp sommaren: mer läsning, mindre alkohol – och även mindre fetma. Sedan tidigare vet vi att brottsligheten sjunkit. Framtiden blir så ljus som vi tillsammans gör den.
PEKAR MOT LJUS FRAMTID? Flera trender för dagens unga går i positiv riktning. Foto Alex Proimos via sallyanspach.com och Wikimedia.
Framtidsoptimisten i mig har det inte alltid så lätt. Fenomenet att svarta rubriker och negativa nyheter får störst utrymme är bekant och ofta diskuterat – men svårt att göra något åt. Jag menar inte att katastrofer, tragedier och mänskliga tillkortakommanden att lösa konflikter som i Ukraina och Palestina inte ska bevakas och ges stort utrymme. Det är självklart att det sorgliga och ondskefulla tar stor plats i våra medvetanden – delvis för att det trots allt för de flesta är något ovanligt, avlägset och ofattbart. Det tar oftare formen av plötsliga händelser.
Det positiva är mer ett gradvist framåtskridande, och också det mer ”normala”; ett mänsklighetens grundtillstånd. Framsteg i vetenskap och välfärd rapporteras således – men varken medborgare eller journalister, i våra numera alltmer uppblandade roller som mottagare och (vidare)förmedlare, visar lika stort intresse eller ger dem lika stor uppmärksamhet.
Om sommaren – särskilt en sådan kanonsommar som vi verkar gå mot – är vår uppmärksamhet generellt mindre riktad utåt. Ett nedskjutet passagerarplan i inbördesstridernas Ukraina och ännu ett blodigt kapitel i den tröstlösa Palestinakonflikten tar förstås berättigad plats. Men dessförinnan har sommarens tunnare tidningar och fattigare nyhetssändningar också hunnit ge utrymme åt inte mindre än tre mycket glädjande nyheter som gäller våra barn och unga.
Pojkars ökade läsning var en särskilt glad nyhet eftersom den kom en smula överraskande. Vi hade inte trott att en vändning skulle komma så snabbt. Att ungas drickande minskar var mindre överraskande – de låga siffrorna jämfört med tidigare årtionden har vi sett ett tag nu – men inte mindre glädjande för det. Om dessa glädjande tidender har jag redan skrivit. Till dem kan fogas en tredje: Fetma bland barn minskar, framför allt i Stockholm.
Inte heller den minskade förekomsten av fetma hos barn är helt förvånande. Nu gällde det åttaåringar; vi har tidigare sett hur viktökningen bland barn i Stockholm stannat av och tycks ha börjat vända nedåt bland de som så var fyra år. Det glädjande är att tendensen tycks bli en trend och att Stockholm tros följas av övriga Sverige. Och vändningen beror troligen delvis på medvetna, långsiktiga insatser riktade mot barnfamiljer; det hälsofrämjande arbete i landstinget som inte minst Folkpartiet prioriterar, ger resultat.
Vad förenar dessa glada fakta? Jo, att politisk handlingskraft, långsiktiga medvetna insatser och engagemang på alla nivåer ger resultat. Och att de goda krafterna i samhället och mänsklighetens naturliga strävan efter framsteg, tillsammans, står starka. Utöver det förtröstansfulla i de goda nyheterna i sig, är detta väldigt hoppfullt för framtiden. Vi är inte utlämnade åt händelser och ofrånkomlig utveckling.
Samhället formas av oss, här, nu och varje dag framöver. Det är ingen anledning att slappna av; problem läser sig sällan av sig själva. Även trender bygger på individers handlingar och val. Fortfarande är det för många unga som dricker för mycket, har för dålig hälsa, inte läser, eller riskerar en brottslig bana. Mycket återstår att göra för att hjälpa barn och unga fram i livet, och framför allt hjälpa dem bygga sina egna liv. Vi och de kan göra det.
Trafiksäkerheten kring skolorna kräver fysiska åtgärder i gatumiljön – men också att skjutsande skolföräldrar tar ett gemensamt ansvar. Färre bilar och bilskjutsar handlar både om barnens säkerhet och hälsa – och om frihet och ansvar.
Alla som varit vid en grundskola en vardagsmorgon har nog sett bevis på det fenomen som brett ut sig allt mer: Bilar på rad med föräldrar som skjutsar sina barn. När man talar om trafiksäkerhet vid skolorna är det omöjligt att komma förbi de skjutsande föräldrarna – som vill värna sina barns säkerhet men då tillsammans blir en del av säkerhetsproblemet.
Fortkörning på gator vid skolor är förkastlig. När inte 30- och varningsskyltarna respekteras (som SvD rapporterar i dag skrivs var femte fortkörningsbot ut vid en grundskola), krävs fysiska åtgärder: gupp, kraftiga räfflor och avsmalningar. Bussar bör kunna få särskilda ”förbifarter” vid hindren på många platser. Trafikstockningarna vid skoldagens start och delvis dess slut kan dock inte regleras bort. Olika åtgärder och uppmaningar kan begränsa utrymmet och viljan att skjutsa sina barn men i grunden måste föräldrarna ta enskilt, och därmed gemensamt, ansvar.
Alla föräldrar vill sina barns bästa. Vissa har så lång skolväg, är för små eller har så krånglig resväg för att åka kollektivt, att bilskjuts behövs. Men för de flesta i grundskoleålder borde gång eller cykel fortfarande vara en framkomlig väg. För att trygga den vägen kunde föräldrar, som redan sker, samordna och dela upp ansvaret att följa varandras barn till skolan olika dagar. Mer långväga barn och föräldrar kunde kanske samåka i större utsträckning.
Alla föräldrar ser förstås att trafikstockningar vid skolor inte är bra för några barn. Förutom säkerheten är avgaserna från den långa kön av sakta rullande, stoppande, stillastående och startande bilar knappast något som någon vill ha i anslutning till skolbarn och skolgårdar. Luftkvalitet är en viktig hälsofaktor, och vi vet att den kan variera från gata till gata, kvarter till kvarter.
Att låta barn cykla eller gå till skolan är en hälsofråga också av annat slag: Ett naturligt tillfälle att röra sig varje dag, och ett naturligt sätt att vänja sig vid vardagsmotion som man kan få stor nytta av senare i livet.
För att inte tala om friheten och ansvarskänslan att få ta sig till och från skolan, sin arbetsplats, för egen maskin.
Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.
Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.
Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.
Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan. Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.
Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.
I en storstad finns alla slags människor. Även de som inte har lyckats så väl i livet, som behöver vår hjälp, behöver få finnas i vår stad. Även det glömda Sverige och Stockholm behöver få synas, också i dina och mina kvarter.
I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.
Bilden lånad från gbgmma.se ang deras klädinsamling för hemlösa.
Stockholm är en huvudstad som vill bli en världsstad. En av de saker som lockar människor, företag och idéer är mångfalden av andra människor, toleransen, respekten. Men i en sådan stad finns också vinddrivna existenser, människor som inte har lyckats så väl i livet, människor som inte vill eller kan ta del av samhället på samma sätt som vi.
En del av dem söker sig hit från andra, mindre lyckosamma förutsättningar eller mer diskriminerande länder inte så långt bort – för att plocka bär, tigga eller försöka hitta någon slags sysselsättning och inkomst för att förbättra livssituationen för sig och de sina. Som de rumänska romer som har uppmärksammats mycket under det senaste året. Och EU-medborgare som kommer till tiggeri och hemlöshet, och är så desperata att de nu börjar ha med sina barn.* Andra har fastnat i beroendets klor och riskerar hälsa och liv både genom sitt missbruk och genom smittspridning och andra risker. Som de som nu får hjälp att byta smutsiga sprutor mot rena, och samtidigt får en kontaktväg in i beroendevården och annat stöd, i vårt fyraåriga sprutbytesförsök.
Även de finns, och förtjänar vår medmänsklighet och respekt, och måste få synas i staden. Självklart ska olika sociala verksamheter ha god säkerhet och dialog med omgivningen. Självklart ska människors oro tas på allvar. Men ofta ökar gör dessa verksamheter staden tryggare för alla.
Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör förslag och idéer om att försöka dölja dessa ”problem”. Hemlösa, missbrukare, tiggare och andra försvinner inte för att vi önskar. De går inte att bygga bort eller ”sanera”. Människor kan inte förbjudas att finnas.
Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett fyraårigt försök lokaliserat till S:t Görans sjukhusområde. Flankerad av chefen och infektionsläkaren Martin Kåberg och chefssjuksköterskan Fredrik Lindström. I bakgrunden bl.a. landstingsrådet Gustav Hemming (C).
”Not in my backyard” är ett uttryck som ofta hörs i stadsbyggnadssammanhang. Gärna fler bostäder, men inte i våra kvarter. Förtäta gärna staden, men inte här. Det kan vara nog så besvärligt och gör att vi inte kan bygga alla de bostäder vi skulle vilja och kunna lika snabbt.
När ”NIMBY”-rösterna höjs mot de socialt utsatta blir det mer känslosamt. Det uttrycks ofta som oro för barnen. Kunskap och erfarenhet om att de olika sociala verksamheter det handlar om oftast inte kan kopplas till ökad otrygghet eller brottslighet (ibland tvärtom) brukar väga lätt. Man vill helst att det glömda Sverige och Stockholm förblir glömt och gömt.
Jag undrar vilka barn man vill uppfostra om de aldrig ska få se en missbrukare eller en hemlös person.
Vi kan och ska arbeta med näbbar och klor för att hjälpa utsatta människor på alla sätt vi kan. Vi behöver mer öppna och uppsökande verksamheter. Vi ska inte glömma en enda person. Och vi ska inte gömma undan någon.
*I dag skriver DN STHLM om utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med sina barn. Jag gläds över den breda partipolitiska stöd som verkar finnas för insatser för hemlösa, även från andra EU-länder. Och jag gläds över det Göteborgsinitiativ som möjliggör en öppen förskola även för barn till sådana utsatta medmänniskor från andra EU-länder. (Sistnämnda länken från prenumerantsajten dagensnyheter.se är tillgänglig i ett dygn.)
Det lokala liberala engagemanget för Kungsholmens parker fortgår. Det går också ihop med vårt sociala liberala engagemang, om trygghet för alla i samhället. Som framgått tidigare har vi nu gjort bedömningen att det är lämpligt att helt stoppa alkoholförtäring i Kronobergsparken (se FP Kungsholmens blogg). Vi fick mothugg med oro från en boende nära Rålambshovsparken i förra numret av Vårt Kungsholmen, och svarar i det färska numret av samma tidning. Se klipp ur tidningen nedan och hela texten inklippt därunder.
Svar om trygga parker i Vårt Kungsholmen 30 mars 2013.
Folkpartiet vill göra alla parker tryggare
Vi i Folkpartiet arbetar träget och sedan länge för att göra alla Kungsholmens parker bättre, trevligare och tryggare. Våra kampanjer och våra initiativ i stadsdelsnämnden de senaste åren framgår bl.a. i denna tidning och på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com.
Alla Kungsholmens parker och grönstråk har olika förutsättningar och möjligheter. Det ger också alkoholhanteringen lite olika förutsättningar beroende på plats. Förbud har inget som helst egenvärde. Att kunna dricka ett glas vin i en park en varm sommarkväll är ett viktigt värde för många. Vi måste möta problem pragmatiskt och göra bedömningar för varje plats och tid.
Kronobergsparken och Rålambshovsparken skiljer sig t.ex. åt i läge, storlek och karaktär. Vi har nu gjort bedömningen att det är rimligt med ett fullt alkoholförbud i Kronis. Rålis möjligheter och utmaningar ser lite annorlunda ut, den ligger t.ex. inte lika nära bostadshus. Även i Rålis arbetar vi för ökad trygghet och har föreslagit att alkoholförbudet kunde inträda tidigare om kvällarna.
Alkoholens skadeverkningar i samhället ska mötas på många sätt. Samtidigt som vi strävar efter de bästa lösningarna för olika platser behövs andra insatser för att hjälpa människor med alkoholproblem och förebygga bråk och fylleri – bra beroendevård, synliga poliser, trygga uppväxtvillkor och bra utbildnings- och jobbmöjligheter.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.