Tagg: utanförskap

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Många svenskar i arbete – mer behöver göras

Sverige har en hög sysselsättning, som har ökat trots krisåren. Men vi har en dubbel utmaning att få fler i arbete och att stärka vår konkurrenskraft. Det handlar om kunskap och investeringar.

800px-Flag_of_SwedenMycket kan sägas om Margaret Thatcher. För mig är hon ingen politisk förebild, men de ekonomiska problem hon stod inför efter valsegern 1979 – och hennes oräddhet – imponerar när jag nu sent omsider läser hennes självbiografi. Storbritannien led av skenande inflation, låg produktivitet och stagnerande ekonomi.

Sverige 2013 är långt, långt från Storbritannien 1979. Inflationen märks knappt utanför bostadsmarknaden. Sysselsättningen har ökat rejält de senaste åren, långtidsarbetslösheten är näst lägst i EU och allt fler deltar i arbetskraften vilket i sig är ett tecken på möjligheter till minskat utanförskap. (Samtidigt gör det att arbetslösheten är fortsatt hög, eftersom den ju räknas som andel av arbetskraften.)

I andra länder, som USA, minskar däremot antalet människor som söker jobb och därmed ingår i arbetskraften. Som Johan Schück skriver i sin ekonomiska krönika i DN i dag (ej på DN.se men tillgänglig 24 timmar på dagensnyheter.se): ”Så är det däremot inte i Sverige där tvärtom allt fler söker jobb och de flesta når resultat.” Schück ger också siffrorna: 200.000 fler sysselsatta, jämfört med ”bottenåret 2009”.

Stora utmaningar återstår för att fler ska känna glädjen och meningsfullheten i att ha ett jobb att gå till. Vi måste minska arbetslösheten och utanförskapet och fortsätta höja sysselsättningen.

En utmaning är en lägre produktivitet.Det har blivit fler jobb i arbetskraftsintensiva tjänstejobb (bl.a. till följd av regeringens reformer kring RUT, ROT och restaurangmoms), men fler får också jobba kvar i företagen även när efterfrågan sjunker – för att möta kommande konjunkturuppgång.

De ”enklare” jobben behövs för att fler ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden och få en chans att försörja sig själva. Vi behöver både stärka den vardagliga tjänstesektorn, och de mer kapital- och kunskapsintensiva näringarna inom både industri och tjänster.

Sverige behöver investera i infrastruktur - som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes.
Sverige behöver investera i infrastruktur – som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes. Foto Wikimedia/Holger.Ellgard

Vi har sänkt skatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare för att göra det mer lönsamt att arbeta, vilket har bidragit till att allt fler deltar i arbetskraften. Vi måste nu också agera mer kraftfullt för att göra det enklare och mer lönsamt att anställa, att driva företag, att utbilda sig och att använda sin kompetens fullt ut. Det handlar om allt från höjd brytpunkt för statsskatt och avskaffad värnskatt till karriärvägar också för, ofta kvinnodominerade, akademikeryrken i offentlig sektor (inte minst lärare och sjuksköterskor).

Vi måste också investera i framtiden. I kunskap – från förskolan till universiteten, i grundläggande utbildning, yrkes- och lärlingsutbildning, högskoleutbildning och forskning med bredd och spets. Och i fysisk infrastruktur, där behoven är stora. Resurser finns, som Klas Eklund påpekar i sin krönika i veckans Fokus med den talande rubriken ”Gör fler flugor på smällen”. Våra starka statsfinanser och låga räntor gör att nu är rätt tillfälle att bygga ut järnvägar, vägar, bostäder och välfärdens skolor och sjukhus.

Sverige står starkt, men mycket återstår att göra för att vi ska stå starka även framöver. Vi ska fortsätta vara ett land med hög konkurrenskraft som kan spela med i världsekonomin och bidra till global utveckling på ett ansvarsfullt och hållbart sätt.

Goda nyheter: Fler utlandsfödda i jobb

160.000 av de 230.000 fler som har ett jobb sedan 2006, är utlandsfödda. Det är mycket goda nyheter för Sverige och ett stort steg mot bättre integration och minskat utanförskap.

Sedan Alliansen tog över regeringsansvaret har sysselsättningen ökat, trots finanskrisen med långvariga efterverkningar. Det skiljer oss från många europeiska länder. En av våra stora utmaningar före 2006 var utanförskapet som bland annat innebar att vissa människor stod väldigt långt från arbetsmarknaden.

Utanförskap drabbade, och drabbar, inte minst utlandsfödda. Därför är dagens nyhet från integrationsminister Erik Ullenhag (SR) så välkommen: ett stort flertal av de personer som kunnat skaffa ett jobb sedan 2006 är just utlandsfödda.

Jobb är den kanske enskilt viktigaste faktorn för lyckad integration. Kontakten med andra människor, ordnad vardag, möjligheten att utveckla språket och andra kunskaper, att få bidra till samhället, och förstås värdet att ha en egen inkomst, betala skatt och kunna bestämma över sitt liv.

Vissa mörkare krafter, som annars gärna åtminstone utåt kritiserar integrationens tillkortakommanden, kanske kommer hävda att detta inte alls är goda nyheter för alla. Att jobben borde gått till svenskfödda. Lyssna inte på dem. Alla vinner på att de som står längst från arbetsmarknaden får jobb. Fler som jobbar betyder ökade chanser för fler jobb också för andra och på andra håll. Och jobb är inget enkelt nollsummespel: det handlar om rätt post, rätt plats, rätt tidpunkt och inte minst rätt person med rätt kompetens.

Matchningen mellan arbetstillfällen och arbetssökande är för övrigt en av de stora utmaningarna som består. Samtidigt som för många fortfarande är arbetslösa, är det många jobb som inte utförs för att arbetsgivaren inte har hittat rätt person att utföra dem. Och andra jobb som kanske skulle kunna utföras om det var lite enklare och billigare att anställa. Att arbetskraften har blivit mycket större är positivt men det återstår en del att göra. Inte minst för att fortsätta minska utanförskapet.

Barnfattigdom: Ropa inte på vargen

Finns svensk barnfattigdom?

Det enkla svaret är att allt är relativt. Ingen kan förneka att det tyvärr finns barn som måste tacka nej till skolresor som kostar pengar eller som inte kan gå på kalas för att de inte har råd med presenter. Det finns nog rentav några barn som inte alltid kan äta sig mätta hemma utan ser extra mycket fram mot skolmaten efter helger och lov.

Orsakerna till denna sociala och ekonomiska utsatthet är komplexa. Det handlar ibland om pengar. Men det kan också handla om föräldrar som inte riktigt klarar av sitt föräldraskap, av olika orsaker. Alkohol, droger och psykisk ohälsa kan vara sådana faktorer.

Uppenbart är att många har felanvänt och överanvänt begreppet barnfattigdom. Genom att blåsa upp siffror om hundratusentals barn som lever i barnfattigdom, om att det skulle vara vanligt att svenska barn inte får äta sig mätta, har olika organisationer och politiker undergrävt sin egen argumentation men också försvårat debatten. Den som ropar på vargen får ofta anledning att ångra sig, fortare än man trott. Med dagens Uppdrag Granskning är det nog en del som hör till den skaran.

Det kan verka enkelt att måla upp en dyster bild av ökande barnfattigdom, för att sedan snabbt peka ut den förda ekonomiska politiken som boven i dramat.

Visst kan man tala om barnfattigdom – men på ett balanserat sätt. De som har varit mer obalanserade bör kanske följa i BRIS fotspår och sluta använda begreppet. Det handlar inte om att räkna ut hur många barn som lever i familjer som har en inkomst som är på en viss nivå i förhållande till familjer med andra, högre inkomstnivåer. Det handlar om barn som är socialt och ekonomiskt utsatta.

Låt oss istället förklara vilka problem vi menar – att utsatta barn inte handlar om att inte ha den senaste mobiltelefonen, men inte heller om den djupa misär som finns i länder både långt, och inte så långt bort. Låt oss diskutera hur många barn som berörs, och vad vi kan göra åt det.

En sådan diskussion startar Folkpartiet i Stockholms stad nu på sitt bloggforum (Newsdesk, FP Stockholms stads blogg).

Det viktiga är inte rubriken vi sätter – eller exakt hur många de utsatta barnen är. Det viktigaste är att se de utsatta barn som finns, och försöka hjälpa dem.

SVT Uppdrag Granskning 1, 2, SvDSvD ledarblogg, DN, Resumé.