Tagg: Kulturnytt

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket

Bibliotek ska vara trygga platser, för alla, oavsett stadsdel. När vi ser ökad rapportering om hot och våld mot bibliotek måste vi vara tydliga och hålla biblioteken öppna och säkra. Nu väcker vi liberaler frågor om trygga bibliotek i Stockholms kulturnämnd. Jag kommenterar i Sveriges Radio.

SR Kulturnytt: Rasmus Jonlund (FP): I sista hand ska biblioteken kunna porta besökare.

Interiör från Hagsätra bibliotek.
FRIZON. Interiör från Hagsätra bibliotek.

Bibliotek ska aldrig tvingas stänga på grund av hot. Nolltolerans ska råda mot alla former av trakasserier och våld. Självklarheter, kan tyckas, men varken verkligheten eller debatten ser alltid så ut. Under första halvåret i år rapporterades lika många incidenter på Stockholms bibliotek som under hela förra året. Det visar på ett reellt problem, som måste tas på allvar. Uppdaterat 24 september: I dag rapporterar facket Dik om att 6 av 10 bibliotekarier upplever oordning minst en gång i månaden, och över 8 av 10 har upplevt aggressivt beteende mot andra besökare, kollegor eller sig själva (DN Kultur).

Efter uppmärksamheten kring bråk på Hässelby bibliotek i våras startade en debatt där vi som stod upp för ordning bland annat fick höra att vi förespråkade en ”tysthetsnorm”. Det är en problematisk inställning på två sätt. Dels ges sken av att det handlar om stökiga bibliotek där några pratar för högt – med bilden av en gammaldags, sträng, hyschande bibliotekarie som blivit förnärmad. Dels förlöjligas och förminskas de som önskar just att biblioteken ska kunna vara en lugn frizon.

Jag har inga problem att försvara en slags ”tysthetsnorm” på bibliotek – även om biblioteken självklart också ska följa med sin tid och ser helt annorlunda ut i dag än de tysta hus fulla med böcker (och några skivor och filmer) som många av oss kanske minns från vår barndom. Men problemen är alltså värre än eventuell högljuddhet.

En annan problematisk relativisering görs av dem som ser skillnad på bibliotek i olika stadsdelar. Som vi skriver från Folkpartiet är frågan om lugn och ro på biblioteken ”en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.”

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
FRIZON. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturnytt i Sveriges Radio har rapporterat om liknande problem som i Stockholm, runtom i landet. Om att vuxna står bakom det mesta av biblioteksstöket, om de ökade incidentrapporterna på Stockholms bibliotek, och hur man vände en negativ situation på biblioteket i Malmöstadsdelen RosengårdI dag är alltså jag själv intervjuad (läs gärna också vårt pressmeddelande: Stök på biblioteken får inte relativiseras). (Uppdaterat: Jag var också med i samtal med kulturborgarrådet Roger Mogert i P4 Stockholms eftermiddagsprogram i onsdags, ca 15 min in i sändningen, och Stockholmdirekt skriver också.)

Min partivän i kulturnämnden Hanna Gerdes skrev redan i juni om ordningsproblem på biblioteken, och den problematiska relativiseringen av dessa (Bibliotekarier ska inte behöva agera väktare). Nedan kan du läsa den skrivelse som vi liberaler, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger i kulturnämnden.

Från Folkpartiet ser vi att det är oacceptabelt att ändra öppettider eller stänga bibliotek (mer än i akuta fall) – istället måste personal och besökare känna ett stöd från staden och samhället, och det kan ta formen av extra bemanning, andra personalgrupper, samarbeten med lokalsamhället och andra aktörer – som kan hjälpa till att identifiera och kanske påverka fridsstörarna. I sista hand bör bråkstakar kunna portas. Och allt hot och våld ska naturligtvis anmälas.

Vi måste ha nolltolerans mot stök och bråk på bibliotek, oavsett var de finns. Alla har rätt att känna sig trygga på sitt bibliotek – personal liksom besökare. Sverige behöver biblioteksfrid!

Åtgärder för ökad trygghet på Stockholms stadsbibliotek

Stockholms bibliotek har under första halvåret i år rapporterat lika många incidenter av våld, hot och trakasserier som under hela förra året, enligt ny statistik från kulturförvaltningen. Siffrorna måste analyseras, men att anmälningarna ökar ger en fingervisning om att det finns problem att ta itu med.

Utsatta bibliotek är inget isolerat Stockholmsfenomen. Enligt en ny undersökning uppger var femte svensk bibliotekschef att det är stökigt på biblioteket flera gånger varje månad eller vecka. Var femte uppger också att stöket har ökat. Då räknas även hot, våld och trakasserier. Extra oroande är att det framför allt är personer över 18 år som står för stöket, enligt en undersökning från fackförbundet Dik.

För oss som liberaler är det oacceptabelt att vuxna tar sig friheter och gör biblioteken till sina ”uppehållsrum”. De unga är både dagens och framtidens biblioteksbesökare. Därför måste staden ställa sig på deras sida.

Det handlar inte bara om folk som pratar ”för högt”, utan också om reella hot och brott. Lika lite som vi ska acceptera att människor blir utsatta för våld, hot och trakasserier på torget, lika lite ska vi göra det på biblioteket. Det är en självklarhet för varje liberal.

Biblioteken är värdefulla platser för läslust och bildning, men är också för många en frizon, en accepterande plats där man kan vara sig själv. Det är den ungdom som lever i en miljö kantad av otrygghet och utanförskap som behöver bibliotekets trygga frizon allra mest.

Frågan om lugn och ro på biblioteket kan låta banal. Men egentligen är det en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.

Den som inte sköter sig bör kunna mista friheten att vistas på biblioteken. Bibliotekspersonal ska ha stöd och uppbackning av arbetsgivaren, och fridsstörare ska kunna portas. Vid behov måste man kunna öka bemanningen och involvera socialtjänstens kompetenser, som fältassistenter på plats.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen
1. Vilka åtgärder kan idag sättas in för att komma tillrätta med ordningsproblem som visar sig på Stockholms stadsbibliotek?
2. Vilka ytterligare åtgärder för att förebygga stök, hot, våld och trakasserier på Stockholms stadsbibliotek planeras?
3. Hur bedömer förvaltningen att det förebyggande arbetet tillsammans med stadsdelarna och skolorna fungerar?

Rasmus Jonlund (FP), vice ordförande
Hanna Gerdes (FP), ledamot
Anne-Lie Elfvén (FP), ersättare

Kulturnämnden Stockholms stad

Parlamentsutskott inte viktigaste kulturarenan

Kulturen är viktig för och i vårt gemensamma Europa. Frågan är om en plats i Europaparlamentets kulturutskott är lika viktig – eller ens den bästa plattformen för att driva europeiska kulturfrågor.

EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.
EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.

Europa och vi européer har mycket gemensamt – och mycket som skiljer oss åt. Det ger både samhörighet, och möjlighet till viktiga möten och utbyten. Tillsammans blir vi ännu bättre och mer intressanta. Det är en ynnest att som svensk ha tillgång till och ta del av ett rikt europeiskt kulturliv, och det både gemensamma och delade kulturarv som vår del av världen innehåller. Kulturen är på många sätt en spegel av människors inre, våra gemensamma drag och de otaliga olikheter som skiljer oss individer åt. Det är också en bra grogrund för samarbete – och för att försvara universella mänskliga värden.

Kulturen förknippas ofrånkomligen med Europa. Men hör kulturpolitiken hemma i Europapolitiken? Och bör den föras i Europaparlamentet? Är det ett problem att få svenska Europaparlamentariker och kandidater är intresserade av parlamentets kulturutskott? Mitt svar är: Nej.

Givetvis ska kulturen också ha en plats i det europeiska samarbetet. Bildning, utbildning och kultur är sådant vi ska mötas i och samverka om. En gemensam europeisk kulturdebatt är angelägen, inte minst för att möta mörkerkrafterna som märks alltmer i flera länder (som SvD visar i sin genomgång av Högerextrema på frammarsch inför Europavalet). Europaparlamentet och parlamentarikerna bör självklart vara en plattform och en arena för denna debatt – men görs jobbet bäst i kulturutskottet?

Utskotten har i uppgift att främst behandla politik, och när det handlar om kulturpolitik har EU och parlamentet inte särskilt stort inflytande. Kulturpolitiken utformas bäst närmare medborgarna – i medlemsstaterna, i regioner och inte minst i kommuner, som i Stockholms stad där jag själv är aktiv, med bra bibliotek, stark Stadsteater, rikt fritt kulturliv, internationella författarfristäder… Samarbete och samverkan på europeisk nivå innebär inte för varje ämne att det behövs en europeisk politik. Tvärtom känns kulturpolitiken som ett typiskt exempel på hur subsidiaritet – makten på effektivaste möjliga nivå närmast medborgarna – bör tillämpas.

I radions Kulturnytt skildras ointresset för kulturutskottet som ett problem. Intercults Chris Torch kräver ett kulturperspektiv av sina politiker. Jag kan lugna Torch och andra – det går alldeles utmärkt att ha ett kulturperspektiv utan att vilja sitta i Europaparlamentets relativt maktlösa kulturutskott (SvD).

Folkpartiet och de liberala väljarna skickade redan 2009 en av Sveriges starkaste kulturpolitiker, Cecilia Wikström, till parlamentet; hon har ägnat sig mycket åt frågor som handlar om människors lika värde, asyl- och flyktingpolitik m m och omtalas som den mest aktiva svenska Europaparlamentarikern. I år vill vi skicka en annan mycket tung kulturprofil, Jasenko Selimovic, tidigare teaterchef i Göteborg och på Sveriges Radio, nu senast statssekreterare för integrationsfrågor. Men de kan verka minst lika bra om inte bättre för de värden vi strävar efter i kulturpolitiken, utanför kulturutskottet.

Vi behöver ett europeiskt kulturellt sammanhang. Vi ska träffas, samtala, debattera, demonstrera, utbyta erfarenheter och gästspel – men reducera inte europeisk kultur, kulturpolitik eller kulturintresse till ett parlamentsutskott.