Etikett: FRA

Våldet mot kvinnor angår alla

Nästan varannan svensk kvinna har utsatts för våld eller sexuella övergrepp i en relation. Det är nästan värst i Europa – där den dystra siffran är var fjärde kvinna. Våldet mot kvinnor som utövas i nära relationer är något djupt förkastligt och farligt som hotar inte bara de utsatta kvinnorna utan hela vårt samhälle. Vi bär alla ett ansvar att stå upp för kvinnofrid.

ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla "Wikimedia Commons and Concha García Hernández" via ryortho.com
ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla ”Wikimedia Commons and Concha García Hernández” via ryortho.com

Redan på 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Att varje individ har rätt till sin egen personlighet och sin egen kropp är en syn som har utvecklats genom århundradena – men fortfarande i dag finns det alltför många som anser sig ha rätten att slå eller ta en annans kropp i besittning. Våldet i nära relationer är särskilt allvarligt då det ofta finns så mycket mindre möjligheter att komma undan – även om de formella, lagliga förutsättningarna att gå sin väg finns, är det långtifrån alltid så självklart enkelt psykologiskt, socialt eller praktiskt.

I en ny stor europeisk undersökning har hela 42 000 kvinnor, varav 1 500 i Sverige, svarat på frågor från EU:s rättighetsbyrå FRA om utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Resultaten är dystra. Var tredje kvinna har utsatts för våld, var tjugonde har våldtagits – var fjärde har utsatts för våld eller sexuella övergrepp av sin partner. Och Sverige ligger, efter Danmark, i absoluta toppen: 46 procent av kvinnorna svarar ja på den sistnämnda frågan. Vi ligger också i toppen när det gäller sexuella trakasserier generellt.

Det jämställda Nordens dåliga siffror, i ett i sin helhet mycket dystert resultat, förklaras av forskningschefen Joanna Goodey dels med att kvinnor här i högre grad finns ute i offentligheten, också i traditionella ”manliga” miljöer på arbetsmarknaden, dels med att vi just p g a jämställdheten har en lägre toleranströskel. Synen på och definitionen av våldtäkt är ju i Sverige också strängare än i andra länder. FRA:s chef, danske Morten Kjærum, pekar på alkoholkulturen, och på att jämställdheten kan göra att vissa män känner sig stressade och hotade; könsrollerna förändras, kvinnor tar plats, fler kvinnor är chefer…

Även om våldet mot kvinnor kan förklaras, kan det förstås aldrig försvaras. Och jämställdhet kan aldrig bära skulden. Orsakssamband och drivkrafter är intressanta att diskutera, och kräver säkert sin fördjupning och forskning. Men om förändrade könsroller t ex visar sig ge upphov till våldsimpulser, så är det ju bara ytterligare ett argument för att vi måste motarbeta dessa traditionella mönster. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett exempel på hur förlegade könsroller fängslar och skadar både kvinnor och män.

Naturligtvis utsätts även män för våld – totalt sett mer än kvinnor. Det är dock framför allt i offentliga miljöer, och när män utsätts i relationer, handlar det oftare om psykiskt våld, eller lättare fysiskt våld som knuffningar. Det grova fysiska våldet drabbar främst kvinnor. (Läs gärna mer hos Uppsala universitet och Nationellt centrum för kvinnofrid om mäns utsatthet för våld i nära relationer.) Men givetvis ska allt våld i nära relationer tas på allvar, och från att uteslutande tala om våld mot kvinnor rör man sig nu mer mot att tala om allt våld i nära relationer; i Stockholms läns landsting upprättas ett kunskapscentrum och utvidgas handlingsprogrammet i enlighet med detta och på Folkpartiets initiativ (läs mer hos Anna Starbrink och i pressmeddelande från Birgitta Rydberg).

Vad kan då göras? Offentligt är det förstås oerhört viktigt att makthavare, opinionsbildare och andra tar fortsatt och tydlig ställning mot våldet – allt våld, i alla slags relationer. Kvinnor, och män, som utsatts för våld i nära relationer ska få bästa möjliga stöd i vården, från rent medicinskt och psykologiskt omhändertagande till stöd för att våga anmäla. Kvinno- och tjejjourer ska stödjas. Vården ska vara välkomnande och ha hög kunskap, polis och övriga rättsväsendet bemöta på ett korrekt och stöttande sätt – och aldrig lägga fingrar emellan när det gäller att beivra våld.

I grunden är det allas vårt ansvar att visa att våld inte är acceptabelt. Att ha ögonen öppna. Att fråga hur någon mår, att vara beredd på svaret, att stötta och stärka. Våldets första offer är ofta självkänslan. När den relation som ska vara den närmaste och tryggaste sviker, kan självkänslan och tryggheten återupprättas i relation med andra människor. Var en medmänniska.

SR: EU: Mörk bild av våld mot kvinnor. SvD: Sextrakasserier vanligast i Sverige.

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.