Tagg: migration

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Push-back – ett ord som kostar flyktingliv

Tolv barn och kvinnor miste livet när en flyktingbåt sjönk under bogsering – bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Europa bär en gemensam skuld för flyktingar som möter drunkningsdöden i Medelhavet. Vi behöver arbeta med människors ”push”-faktorer – varför de väljer att bli flyktingar. Vi ska glädjas över Europas ”pull”-faktor. Men ”push-back” måste få ett slut.

Flyktingar i Medelhavet vid italienska Lampedusa, som har fått ett relativt sett lyckligare slut på sin resa än de flyktingar i den tragedi som berörs i texten. Foto: Vito Manzari via Wikimedia.
Flyktingar i Medelhavet vid italienska Lampedusa, som har fått ett relativt sett lyckligare slut på sin resa än de flyktingar i den tragedi mellan Grekland och Turkiet som berörs i texten. Foto: Vito Manzari via Wikimedia.

Varje dag riskerar människor livet för att ta sig till Europa. Det minsta man kan begära är att de inte utsätts för livsfara av europeiska länders myndigheter. I t.ex. Greklands önskan att minimera flyktingströmmarna verkar man alltför ofta rent fysiskt tvinga tillbaka människor.

Vi har fått lära oss att tala om migrationens pull- och push-faktorer. Nu verkar vi behöva lära oss ytterligare en term: push-back. En faktor som ibland kan få förfärliga konsekvenser.

Till skillnad från pull och push, som handlar människors drivkrafter att bege till ett nytt land, att lämna allt invant och ibland riskera livet för att bli utvandrare och invandrare, så handlar push-back om mottagarnas reaktion. Den värsta sortens reaktion – som ibland kan få de tragiska följder som vi nu hör rapporteras från vattnen mellan Grekland och Turkiet i förra veckan. Nio barn och tre kvinnor miste livet, när deras flyktingbåt sjönk då den grekiska kustbevakningen i hög fart bogserade den bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Sexton personer överlevde, enligt uppgift då de lyckades ta sig över från den sjunkande båten till kustbevakningens fartyg medan besättningen där var upptagen med en motorbrand. Grekland kritiseras nu av FN:s flyktingorgan UNHCR och tusentals människor har demonstrerat i Aten (SR Ekot, SVT).

Som världen ser ut i dag behöver vi ha en reglerad invandring – men det bygger på att människor överhuvudtaget har möjligheter att invandra på ett reglerat och lagligt sätt. I dag saknas i praktiken alla möjligheter att ta sig till Europa på ett lagligt sätt, men precis som för utvandrande svenskar på 1800-talet finns det gott om både push- och pull-faktorer för människor runtom i världen. Faktorer som ofta är ännu mycket starkare än de var för fattiga Smålandsbönder och andra som lockades av de rika jordarna och den andliga friheten utan kung, adel och kyrka i det unga USA.

För människor i det syriska krigets helvete eller på de sönderfallande staternas Afrikas Horn lockar fred och stabilitet. För människor som inte får tro eller leva som de vill lockar friheten att få vara sig själv. För många lockar möjligheterna att kanske kunna arbeta och försörja sig själva – och familjemedlemmar i hemlandet. Alla legitima skäl och även om alla inte skulle ge rätt att få stanna i Sverige eller andra EU-länder så borde de ändå ha någon möjlighet att prövas.

Sverige tar, som jag skrev tidigare i veckan, ett stort ansvar, och det är något som vi svenskar kan vara stolta över. Om övriga EU tog emot flyktingar från t.ex. Syrien på samma sätt som Sverige skulle många fler kunna få skydd. Om bara andra länder tog emot kvotflyktingar så som Sverige gör, skulle 100.000 människor med starka skyddsskäl enligt FN:s flyktingorgan få undslippa flyktinglägren i Syriens grannländer (som EU-minister Birgitta Ohlsson påpekade vid en Folkparti-konferens i går; Folkpartiet med flera har också föreslagit att svenska kvotflyktingplatser som av någon anledning inte utnyttjas ska kunna överföras till följande år så att så många kvotflyktingar kan få skydd).

Och om man kunde få möjlighet att söka humanitärt visum på EU-ambassader runtom i världen, kunde flyktingar slippa pröva sin lycka på läckande flyktingbåtar, slippa att lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare – som kan vara av både hjälte- och skurkaktigt slag – och slippa riskera att möta den grekiska kustbevakningen.

(Lagliga vägar till Europa är något som Folkpartiet föreslagit, genom Cecilia Wikström liksom Erik Ullenhag och Frida Johansson Metso).

Istället tvingas vi lära oss begrepp som ”push back”. Grekland och andra gränsstater har förstås ett tufft läge (även om de får stöd av EU). Om övriga Europa öppnade sig mer, skulle det trycket förstås också lätta. Men ”push back” måste få ett slut.

De stora lösningarna handlar förstås om push-faktorerna. Att fler människor kan få leva i fred, ett ökande välstånd, och en framtidstro, i sina hemländer. Där kan det handla om akuta insatser som i krigets Syrien – om nödhjälp, och om att i de pågående förhandlingarna i Genève åtminstone få lokala vapenvilor till stånd. Långsiktigt handlar det om fredliga och stabila demokratiska rättsstater, som kan ge grund både för människors frihet och trygghet, och för ekonomisk utveckling. Där kan vi bidra med bistånd, inte minst till att just stärka demokratin och rättsstaten i olika länder, men också med frihandel och rättvisare globala villkor.

Europas pull-faktorer är däremot något vi i grunden ska glädjas över. Även efter och under en av de värsta finansiella kriserna i vår moderna historia har Europa dragningskraft. Och de människor som vill och ibland lyckas komma hit är ofta driftiga, resursstarka och villiga att bidra med sin intelligens och sin arbetskraft. Det är en annan tragedi att de inte alltid har fått möjlighet till det. En verklig integrationspolitik, där människor snabbt får lära sig språket och ännu snabbare får möjlighet att jobba, istället för att få vänta i månader och år på utbildning, praktik, åtgärder och kanske en chans på arbetsmarknaden; en sådan integrationspolitik är A och O.

Vi ger oss inte. Vi liberaler kommer att fortsätta arbeta i Sverige och Europa för integration, frihandel – och en human syn på alla människor, även om de råkar komma från länder utanför EU.

Den lönsamma rörligheten

Den fria rörligheten inom EU är inte bara rätt och riktig som princip: Den är också lönsam. Det är allvarligt att ledande europeiska politiker väljer att spela på rädsla och isolationism istället för att påpeka fakta och argumentera för öppna gränser.

eu-flagbroken_0Vår tids europeiska spöke gör sig alltmer påmint: Isolationism och främlingsrädsla. Det visar sig i de högerpopulistiska partiernas ökande styrka och vilja att samordna sig (hur det nu går med den enigheten när den prövas mot  verkligheten). Och det visar sig, ännu mer allvarligt, i de etablerade partiernas ökande vilja att anpassa sig till en isolationistisk opinion och böja sig inför rädslan för det främmande.

När Le Pen, Farage och Åkesson angriper invandring eller den fria rörligheten är det illa nog. När en brittisk konservativ premiärminister, en fransk socialistisk inrikesminister eller bayerska kristdemokrater börjar röra sig i samma riktning – det är då det börjar bli riktigt farligt.

I flera europeiska länder målas nu upp ett hot från öster, från EU:s nyare medlemsländer. När rumäner och bulgarer snart fullt ut kan utnyttja den fria rörligheten, kommer de att översvämma de rikare, västliga EU-länderna. Debatten hörs allra mest i det i övrigt till så stora delar EU-skeptiska, och tabloidpresstyrda, Storbritannien. Man kan raljera över kunskapsnivån när brittiska EU-fientliga UKIP varnar för 29 miljoner rumänska och bulgariska invandrare – när de två ländernas befolkning totalt utgör 27 miljoner människor. Det är symtomatiskt för tonen och nivån i en debatt där fakta inte verkar spela någon större roll.

Fakta talar nämligen tydligt för den fria rörligheten. Om vi bortser från de principer vi liberaler gärna framhåller, om ett öppet och fritt Europa, om så öppna gränser som möjligt, så räcker det att titta på hårda siffror: Rörligheten lönar sig.

När polacker efter EU-inträdet 2004 fick fritt tillträde till Storbritannien på samma villkor som andra EU-medborgare, kom många fler än den brittiska regeringen förutspått. Likväl fanns liten anledning till oro på ekonomisk grund: De som kom, kom för att arbeta, och det har de också gjort. Kostnaden för ekonomiska bidrag är liten och vinsten från ökade skatteintäkter stor. Den brittiska regeringen själv har redovisat att bara drygt en halv procent, knappt 13.000 av alla de 2,2 miljoner EU-migranter som kom till landet mellan 1997 och 2009 sökte arbetslöshetsersättning. OECD har redovisat att migranter (från alla slags länder) bidrar mer till den brittiska ekonomin än vad infödda gör. Men en ny rapport om EU-invandringens (positiva) effekter på den brittiska ekonomin sägs nu ha gömts undan för att inte motsäga den negativa bild de konservativa i regeringen vill ge…

I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från seriösa röster om att resa barriärer mot andra EU-länders invånare, efter den märkliga och plötsliga debatten om ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004. Intåget av ett invandringsfientligt parti i riksdagen gav effekten att invandringspolitiken blev mer generös och öppnare – för både arbetskraftsinvandrare och personer med skyddsskäl. Också i Sverige ger migranter enligt EU ett nettotillskott till statskassan – om det nu är pengarna som ska räknas. Och specifikt EU-invandrarnas bidrag har också varit positivt.

Räds inte rörligheten. Den är lönsam. Och framför allt så är den rätt och riktig. Det borde ledande europeiska politiker tala om, istället för att sprida rädsla och rökridåer.

Europaportalen: OECD: Invandring en lönsam affär för skattebetalare, Camerons nya invandringspolitik får mothugg. SvD: Kritik av fri rörlighet inom EU får mothugg, Tuffa ord om EU:s fria rörlighet, Teresa Küchler: Polske rörmokaren åter het, Högerpopulister går samman i EU.

Ett ännu generösare Sverige – betydelsen av ett ord

I dag blev Sverige ett ännu generösare land. Förutsägelserna om att Alliansregeringens och Miljöpartiets samarbete i migrationsfrågor snart nått vägs ände, kom på skam. Det är också en framgång för Folkpartiet; liberalerna arbetar inom regeringen för öppnare gränser och stärkt skydd för människor på flykt.

När det lilla ordet ”synnerligen” ändras till ”särskilda” får det oerhört stor betydelse.

Flyktingbarn kommer nu bara att behöva ha särskilt, och inte synnerligen, ömmande skäl för att få stanna i Sverige. På juristspråk är det en avsevärd skillnad.

Denna senaste liberala reform bekräftar den rörelse Sverige gjort de senaste åren. Sedan instängdheten, främlingsrädslan och åtskillnadsstänkandet gjorde sitt intåg i riksdagen 2010, har vi gått mot ökad öppenhet – inte mer stängda gränser. Det går hand i hand med en ökande tolerans, och respekt, för flyktingar och invandrare bland befolkningen.

Inte bara flyktingpolitiken har liberaliserats. Minst lika viktigt ur ett liberalt perspektiv är arbetskraftsinvandringen.

Att människor som vill komma hit och jobba, och behövs hos svenska arbetsgivare, får komma hit och stanna här, är ett stort steg framåt. På lång sikt kommer det att ha stor betydelse för integrationen, och för Sveriges och svenskarnas inställning till omvärlden – och till vad som utgör det svenska. Det är ett skäl till framtidsoptimism.

Och i dag är Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna, och även Moderaterna och Tobias Billström värda en stor eloge.

SVT, SvD, AB, DN.