Ett OS som förknippas med övergrepp på mänskliga rättigheter betyder problem för sponsorerna. Det är bra om vård av varumärken kan leda till tryck från Nordea och andra, i Sotji och inför framtiden. Allra helst skulle förstås den olympiska rörelsen bekymra sig mer om sitt eget varumärke.

Är idrott politik? Utan att gå in på ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras 1969 kan vi konstatera att svaret otvetydigt torde vara ja. Debatten startar regelmässigt inför stora internationella tävlingar. Ibland är det prioriteringar och värderingar i demokratiska länder som sätts i fokus – som med bojkottkrav som protest mot prostitution (Sydvenskan) inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 (SvD), en fråga som också levde fyra år senare vid fotbolls-VM i Sydafrika (Arbetet). Vid friidrotts-VM i Moskva i somras var det hårda ryska attityder och lagar mot homosexuella, och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar, som uppmärksammades (SvD).

Större våndor vållar arrangemang i diktaturer eller stater med mer ofullständiga demokratier, där såväl människors yttrandefrihet som minoriteters rättigheter inskränks. Debattens vågor gick höga kring Peking-OS 2008, som enligt Amnesty rentav innebar en försämring för mänskliga rättigheter i världens största diktatur (SR). Och debatten har varit het inför Sotji-OS 2014.

Det är inte bara det bristande vinterklimatet vid Svarta havets stränder som gör Sotji-OS olämpligt. Situationen i norra Kaukasus, med ibland krigsliknande förhållanden, terrorism och en befolkning som lider under omfattande kriminalitet – inte sällan organiserad i samförstånd med myndighetsföreträdare och politiker; med ökande tryck från den ryska centralmakten, övergrepp av det s.k. rättsväsendets representanter och ökande islamistisk extremism och separatism; den situationen borde i en bättre värld ha fått den olympiska rörelsen att dra öronen åt sig.

OS handlar först och främst om idrottsliga prestationer – det förstår även vi som saknar större intresse för sport. Men vi ser också de andra aspekterna av den olympiska traditionen. OS har alltid handlat om möten mellan människor, länder och världsdelar. Och OS borde handla om universella mänskliga rättigheter.

Idrottsrörelsen kommer inte undan att idrott och stora tävlingar är politik. Det är storpolitik att få arrangera OS, för Blair och London inför 2012 liksom för Putin och Sotji 2014 (och liksom det hade varit för Reinfeldt, Nordin och Stockholm inför 2022 – där planerna strax stöp just på ett politiskt beslut). Det är storpolitik att få visa upp sig inför världen och klä sig i den ära och storslagenhet som ett OS kan förmedla. Och det är stor politik att OS kan användas för att dölja övergrepp, eller rentav blir en faktor som direkt eller indirekt accelererar inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Nu kallar Nordea till möte med andra sponsorer och Sveriges Olympiska kommitté (SR, SVT, DI). Det är utmärkt att storbanker och andra företag som sponsorer tar ansvar för mänskliga rättigheter. De handlar säkert av övertygelse, men det handlar också främst om vård av varumärket.

Hoppet är förstås litet att svenska sponsorer, även om man övertygar SOK, kan få Internationella Olympiska Kommittén att i framtiden väga in mänskliga rättigheter när man väljer OS-städer och arrangörsländer. Det krävs många fler, och förhoppningsvis ännu starkare, röster. Men med de sociala mediernas styrka kan många människor, som opinionsbildare men också som konsumenter, utöva sin makt. Makt som känns i plånböcker och kassaflöden.

Företag och politiker pressas i dag snabbare att ta tydligare ställning. För att använda exemplet Nordea i lilla Sverige är man förvisso noga med att påpeka att man stödjer svenska olympiska idrottare – inte OS i allmänhet, och inte OS i Sotji. Men varumärket kanpåverkas likafullt.

Jag kunde bara önska att även den olympiska rörelsen tog sitt eget varumärke på större allvar. Och insåg att det skulle må bättre av att förknippas med mänskliga rättigheter – inte med inskränkningar av dem.