Etikett: OS

OS och mänskliga rättigheter – en varumärkesfråga

Ett OS som förknippas med övergrepp på mänskliga rättigheter betyder problem för sponsorerna. Det är bra om vård av varumärken kan leda till tryck från Nordea och andra, i Sotji och inför framtiden. Allra helst skulle förstås den olympiska rörelsen bekymra sig mer om sitt eget varumärke.

Protester inför Peking-OS. Bilden lånad från http://ohkelly.wordpress.com/2008/08/17/an-event-that-stops-the-worldbut-does-it/
Protester inför Peking-OS. Bilden lånad från http://ohkelly.wordpress.com/2008/08/17/an-event-that-stops-the-worldbut-does-it/

Är idrott politik? Utan att gå in på ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras 1969 kan vi konstatera att svaret otvetydigt torde vara ja. Debatten startar regelmässigt inför stora internationella tävlingar. Ibland är det prioriteringar och värderingar i demokratiska länder som sätts i fokus – som med bojkottkrav som protest mot prostitution (Sydvenskan) inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 (SvD), en fråga som också levde fyra år senare vid fotbolls-VM i Sydafrika (Arbetet). Vid friidrotts-VM i Moskva i somras var det hårda ryska attityder och lagar mot homosexuella, och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar, som uppmärksammades (SvD).

Större våndor vållar arrangemang i diktaturer eller stater med mer ofullständiga demokratier, där såväl människors yttrandefrihet som minoriteters rättigheter inskränks. Debattens vågor gick höga kring Peking-OS 2008, som enligt Amnesty rentav innebar en försämring för mänskliga rättigheter i världens största diktatur (SR). Och debatten har varit het inför Sotji-OS 2014.

Det är inte bara det bristande vinterklimatet vid Svarta havets stränder som gör Sotji-OS olämpligt. Situationen i norra Kaukasus, med ibland krigsliknande förhållanden, terrorism och en befolkning som lider under omfattande kriminalitet – inte sällan organiserad i samförstånd med myndighetsföreträdare och politiker; med ökande tryck från den ryska centralmakten, övergrepp av det s.k. rättsväsendets representanter och ökande islamistisk extremism och separatism; den situationen borde i en bättre värld ha fått den olympiska rörelsen att dra öronen åt sig.

OS handlar först och främst om idrottsliga prestationer – det förstår även vi som saknar större intresse för sport. Men vi ser också de andra aspekterna av den olympiska traditionen. OS har alltid handlat om möten mellan människor, länder och världsdelar. Och OS borde handla om universella mänskliga rättigheter.

Idrottsrörelsen kommer inte undan att idrott och stora tävlingar är politik. Det är storpolitik att få arrangera OS, för Blair och London inför 2012 liksom för Putin och Sotji 2014 (och liksom det hade varit för Reinfeldt, Nordin och Stockholm inför 2022 – där planerna strax stöp just på ett politiskt beslut). Det är storpolitik att få visa upp sig inför världen och klä sig i den ära och storslagenhet som ett OS kan förmedla. Och det är stor politik att OS kan användas för att dölja övergrepp, eller rentav blir en faktor som direkt eller indirekt accelererar inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Nu kallar Nordea till möte med andra sponsorer och Sveriges Olympiska kommitté (SR, SVT, DI). Det är utmärkt att storbanker och andra företag som sponsorer tar ansvar för mänskliga rättigheter. De handlar säkert av övertygelse, men det handlar också främst om vård av varumärket.

Hoppet är förstås litet att svenska sponsorer, även om man övertygar SOK, kan få Internationella Olympiska Kommittén att i framtiden väga in mänskliga rättigheter när man väljer OS-städer och arrangörsländer. Det krävs många fler, och förhoppningsvis ännu starkare, röster. Men med de sociala mediernas styrka kan många människor, som opinionsbildare men också som konsumenter, utöva sin makt. Makt som känns i plånböcker och kassaflöden.

Företag och politiker pressas i dag snabbare att ta tydligare ställning. För att använda exemplet Nordea i lilla Sverige är man förvisso noga med att påpeka att man stödjer svenska olympiska idrottare – inte OS i allmänhet, och inte OS i Sotji. Men varumärket kanpåverkas likafullt.

Jag kunde bara önska att även den olympiska rörelsen tog sitt eget varumärke på större allvar. Och insåg att det skulle må bättre av att förknippas med mänskliga rättigheter – inte med inskränkningar av dem.

OS-drömmen mötte verkligheten

I dag mötte den svenska OS-drömmen verkligheten. En tydlig majoritet av Stockholms partier säger nej till vinter-OS 2022. Det var det klokaste beslutet – Stockholm har säkert förmågan att arrangera ett OS i världsklass, men måste prioritera annat.

450px-Ski-jumping_hills,_Utah_Olympic_Park
INGET FÖR STOCKHOLM. Stockholm är ingen vintersportort, och nu blir det inga backhoppningsanläggningar i Lida. Bild från OS-backarna i Utah från Salt Lake City-OS, från Wikimedia/byggekloss.

Jag har haft min åsikt om ett eventuellt Stockholm-OS 2022 klar sedan jag först hörde talas om planerna: Ett klart och tydligt nej. Politikerna i Stockholm som skulle fatta beslut om stadens inställning behövde naturligt nog lite längre tid att studera planerna – men deras besked var inte särskilt överraskande. Efter att Folkpartiets Lotta Edholm och andra i veckan har sagt nej till Stockholms-OS (ABC, SvD) kom samma besked i dag från Moderaterna (DNABC).

Opinionsstödet för ett Stockholm-OS har tyckts svagt positivt men knappast överväldigande (Opinion Stockholm, DN). Detta är också en typisk fråga där de ansvariga beslutsfattarna har helt andra förutsättningar, och ett helt annat ansvar, att väga ihop en helhetsbild.

En tung invändning är kostnaderna. Även om Sveriges Olympiska Kommitté i går återkom med en uppdaterad och som de sade mer realistisk kalkyl (SR), så är farhågorna för kostnadsökningar troligtvis högst realistiska. Men det är inte den enda invändningen.

En viktig aspekt – som finansborgarrådet Sten Nordin lyfter fram – är tiden: Det är helt enkelt knappt om tid till 2022, sett till allt annat som Stockholm har beslutat och kommer att behöva göra. Bostadsbyggandet, Slussen, tunnelbaneutbyggnaden, nya tvärförbindelser… Det handlar både om ekonomi och om byggsektorns kapacitet – och därtill om att Stockholm redan till stora delar kommer att vara en byggplats under det närmaste årtiondet.

Många städer ser OS som en chans till förnyelse: en marknadsföring av gigantiska mått (till gigantiska kostnader) men också en hävstång för att bygga om och utveckla sin stad och sin region. Men Stockholm är redan en av världens snabbast växande städer, en av de mest innovativa, och – trots att bostäderna, spåren och vägarna dröjer för dem som väntar på dem – en av de mest expansiva i byggnadstermer.

Framför allt är Stockholm ingen vintersportort av OS-rang.  Det är inte Sotji heller, kanske ni invänder. Nej, just det.

Vinteridrotter utövas förstås med entusiasm i Stockholmsområdet när möjligheter finns, men motiven bakom stora investeringar i vintersportanläggningar i OS-klass är svaga.

Det är förstås hedrande att betraktas som en möjlig och attraktiv OS-arrangör. Nejet till OS 2022 innebär inte ett nej till OS för all framtid. Sverige och Stockholm kunde säkert göra en hel del för den olympiska rörelsen – inte minst att ge de allt mer megalomana arrangemangen en smärtare, grönare kostym som sätter mindre spår i såväl hemländernas som deltagarländernas finanser och ekosystem. Men för Stockholms del får det nog bli ett svalt sommar-OS, och inte förrän vår nuvarande byggfas är avklarad.

Så vi säger: Tack! Men nej tack. Den här gången.

Lotta Edholm: Gärna vinteridrott – men inget OS, Märkligt agerande av Sveriges olympiska kommitté.

Nej till OS i Stockholm

Ett vinter-OS i Stockholm borde inte vara aktuellt. Att Stockholm inte med gott samvete kan kallas vintersport-ort är bara en av anledningarna.

OS1912Solskensolympiaden 1912 är något att fira med stolthet, som Stockholm gjorde i fjol. Men det borde inte leda till slutsatsen att Stockholm bör arrangera ett framtida vinter-OS, som Svenska Olympiska Kommittén föreslår. Dels var 1912 ett sommar-OS. Dels hölls det 1912.

Storleken och komplexiteten i ett OS är något oerhört. Sotji-OS i Ryssland nästa står, med sin kostsamma storskalighet och korruption, naturligtvis utan jämförelse. En mer avskalad ”svensk” version kanske vore vad den olympiska rörelsen behövde. Men – inte i Stockholm, i varje fall.

Vi kan bedras av de senaste årens hårda vintrar, men Stockholm är helt enkelt ingen vintersport-ort. Att Sotji inte är det heller är inget motargument. Tvärtom. Även i övrigt kan jag instämma i allt Viktor Barth-Kron skriver i DN; vi har våra gigantiska arenor. Vi behöver snarast mer småskalig idrottslig infrastruktur: sporthallar, ridhus, fotbollsplaner, friluftsspår.

Och om staten vill satsa pengar på Stockholm vet jag många spår och vägar som borde stå långt före i kön, till långt högre nytta – för samhällsekonomin och för stockholmarna. Vår trista bottenplacering i framkomlighet bland storstäder i världen (SvD) gör ju heller inte ett OS smidigare.

Är det någon som utöver Slussen, Sergels torg, tunnelbanor, spårvägar och Förbifart tycker att vi behöver stöka till det ytterligare?

Det ska sägas: Jag är ingen sportmänniska, men det har förhoppningsvis inte med saken att göra. Det finns förstås många goda argument för att arrangera OS, det är därför städer gör det. Men för Stockholms del: tills jag får andra, övertygande argument om motsatsen säger jag nej till vinter-OS i Stockholm 2022.

I media om OS-planerna för Stockholm: DN 1, DN 2, SvDSR Stockholm, Idrottens affärer.