Etikett: idrott

Hälsa, Kungsholmen, Stockholm

Bättre idrottsmöjligheter

Behovet av mer idrottsmöjligheter är stort i Stockholm, inte minst för barn och unga. Vi vill nu se om vi kan använda olika befintliga ytor i staden på t ex skolgårdar för att skapa idrottsytor som kan komma många till del.

Rörelse har många positiva effekter för hälsa och välmående. För såväl föreningsidrotten som skolornas idrottsundervisning, som spontanidrott på raster och efter skoltid, behövs fler idrottsmöjligheter på Kungsholmen. I Stockholms stad finns beslut om att man ska kunna använda bl a skolgårdar mer för idrottsaktiviteter. Från majoriteten i stadsdelsnämnden vill vi undersöka de möjligheterna här i vår stadsdel. Läs vår skrivelse till nämnden nedan! Läs också gärna Mitt i:s intervju med mig som ordförande (ännu ej på nätet).

Fortsätt läsa ”Bättre idrottsmöjligheter” →
Jämlikhet, Kultur & nöje

Kultur och idrott ska vara möjligt för alla barn

Alla barn ska ha kunna få pröva på att utöva kultur och idrott. När den rödgröna regeringen vill skära bort fritidspengen för barnfamiljer med försörjningsstöd, borde kommunen kompensera. Det föreslår vi från Folkpartiet i en motion – och skriver på Metro Debatt i dag.

METRO 13 mars 2015.
METRO 13 mars 2015.

Kultur- och idrottsaktiviteter utanför skoltid är inte självklart för alla barn. Intresse och prioriteringar skiljer – men möjligheten borde finnas för alla. För att alla familjer ska kunna känna att de kan låta barn delta i kulturskola eller utöva någon idrott, finns olika insatser. Det är möjligt att få en nedsatt avgift till Kulturskolan, och nya El Sistema är helt kostnadsfritt för deltagarna. Dessutom införde Alliansregeringen en fritidspeng som komplement till försörjningsstödet (socialbidrag). Den vill den rödgrönrosa regeringen ta bort – och det tycker vi i Folkpartiet är dumt.

De rödgrön(rosa) i riket och i Stockholm verkar prioritera kultur för dem som redan deltar, genom generellt sänkta kulturskoleavgifter. Vi från Folkpartiet prioriterar annorlunda.

Nu motionerar vi i kommunfullmäktige om att ändra normen för försörjningsstöd så att alla barn ska ha möjlighet att delta i fritidsaktiviteter. Se motionstexten nedan! Tillsammans med riksdagsledamoten och den legendariska socialpolitikern Barbro Westerholm skriver jag och min kollega i kulturnämnden, människorättsjuristen Hanna Gerdes, också på Metro debatt.

Ge alla barn möjlighet till kultur och idrott:
ändra normen för ekonomiskt bistånd

Alla barn och unga ska ha möjlighet att delta i kultur- och idrottsaktiviteter. Att utöva kultur eller idrott, att vara delaktig i ett större sammanhang som en förening eller en ensemble, att skapa något enskilt och tillsammans – det är bra för barns sociala och kognitiva utveckling, och bidrar till en rik fritid. Kultur och idrott är helt enkelt både roligt och nyttigt.

Kultur- och idrottsaktiviteter kostar pengar, som för de flesta familjer är en rimlig och prioriterad utgift. Men för vissa familjer finns det helt enkelt inte utrymme att prioritera. Inom den kommunala Kulturskolan erbjuds barn och unga från familjer med låga inkomster reducerad avgift, men framför allt för barn i familjer som lever på försörjningsstöd kan ytterligare stöd behövas.

Alliansregeringen införde 1 juli 2014 en fritidspeng för barnfamiljer som tar emot ekonomiskt bistånd. I den rödgröna regeringens budgetproposition slopades denna fritidspeng. Istället avsätts samma belopp till en höjning av riksnormen för barnfamiljer. Målgruppen för fritidspengen var barn i grundskolans årskurs 4-9, medan målgruppen för höjningen av riksnormen är alla barn i åldern 7-18 år. Maxbeloppet för fritids-pengen var 3 000 kr per tolvmånadersperiod, medan höjningen av riksnormen blir ca 1 500 kr. Detta räcker till avgiften för kulturskola, men inte i alla lägen för kostnaden för avgift och utrustning i en idrottsverksamhet, i synnerhet inte för äldre barn som har större merkostnader för sitt idrottande. Då Alliansens budgetförslag antogs av riksdagen finns fritidspengen ännu kvar, men kommer sannolikt att försvinna vid nästa budgetbeslut.

Såväl på riksnivå som i Stockholm föreslås nu också sänkta generella avgifter till kulturskolan, vilket framför allt gynnar familjer med relativt goda inkomster. Den rödgröna regeringen liksom den rödgrönrosa majoriteten i Stadshuset väljer att inte prioritera barnen och familjerna med minst marginaler.

För att underlätta ytterligare för barn och unga att delta i Kulturskolans undervisning föreslår vi att staden bör utforma den kommunala normen för ekonomiskt bistånd så att alla barn kan delta i fritidsaktiviteter. Vi föreslår att alla barnfamiljer med försörjningsstöd ska kunna ansöka om att avgiften för kulturskola, idrottsförening eller annan regelbunden fritidsverksamhet ska ingå i biståndet.

Mot bakgrund av det som anförs ovan föreslår vi:
att staden utformar den lokala normen för ekonomiskt bistånd så att alla barn kan delta i fritidsaktiviteter, genom att alla barnfamiljer med försörjningsstöd ska kunna ansöka om att avgiften för kulturskola, idrottsförening eller annan regelbunden fritidsverk-samhet ska ingå i biståndet.

Rasmus Jonlund (FP)        Richard Bengtsson (FP)        Isabel Smedberg-Palmqvist (FP)

Kungsholmen, Medier, Stockholm

Skridskosugen på Kungsholmen?

Det ska vara enkelt att umgås och idrotta spontant utomhus i Stockholm – även vintertid. Folkpartiet vill se en isbana i Rålambshovsparken på Kungsholmen.

SPORTLOVSAKTIVITET? Fler bör få chansen att glida fram på isen, som "The Skating Minister" på Henry Raeburns målning från 1790-talet (bildkälla: Wikimedia).
SPORTLOVSAKTIVITET? Fler bör få chansen att glida fram på isen, som ”The Skating Minister” på Henry Raeburns målning från 1790-talet (bildkälla: Wikimedia).

I den täta staden är de offentliga miljöerna viktiga. Där behöver många människor få plats, med sina olika intressen och aktiviteter. Parkerna är några av våra viktigaste offentliga rum och de bör kunna utnyttjas av fler, även vintertid. Vi behöver fler möjligheter till umgänge, aktiviteter och idrott, som inte kräver lång planering eller föreningsmedlemskap. Det är viktigt framför allt för barn och unga, och inte minst för de barn vars familjer inte kan vara lediga och åka bort på t ex sportlovet. Fler kommunala isbanor vore därför en god idé.

Rålambshovsparken är både en central mötesplats på Kungsholmen och något av ”Stockholms Central Park”. Där tycker vi i Folkpartiet att Stockholms nästa konstfrusna isbana bör anläggas. Funktionell även när vintervädret är opålitligt. Givetvis trevligt inramad med café, musik och belysning, och också tillgänglig för så många som möjligt med både skridskor och skridskokälkar.

Om detta skriver jag tillsammans med vår nya föreningsordförande Magnus Liljegren och vice ordförande i Kungsholmens stadsdelsnämnd Maria Johansson i senaste numret av Vårt Kungsholmen. Se bild och hela texten nedan!

Dags för isbana i Rålis

VÅRT KUNGSHOLMEN 14/2 2015.
VÅRT KUNGSHOLMEN 14/2 2015.

Vintern har lagt sig över Kungsholmen – men visst vill vi stockholmare vara ute även när det är snö och minusgrader. Isiga trottoarer och gator kan lägga hinder i vägen, men på andra håll tycker Folkpartiet att det finns för lite is. Det är dags att anlägga en isbana i Rålambshovsparken – Stockholms Central Park!

En isbana i Rålis skulle kunna samla stockholmare och Kungsholmsbor i alla åldrar, till spontan och rolig motion (frisk luft och hälsofördelar kommer på köpet). Det vore viktigast för barn och unga, inte minst för dem vars familjer inte kan åka bort över t ex sportlovet.

En stad behöver offentliga rum där vi kan vistas tillsammans, utan kostnader. Folkpartiet slår vakt om våra parker som stockholmarnas gemensamma vardagsrum. Och i parkerna finns det möjlighet till fler aktiviteter, även vintertid. Aktiviteter som inte kräver någon stor planering, föreningsmedlemskap, bokningar eller höga utgifter. Isbanan i Rålis är ett vallöfte som vi vill fortsätta att driva.

Rasmus Jonlund (FP)
kommunfullmäktige

Magnus Liljegren (FP)
ordförande FP Kungsholmen

Maria Johansson (FP)
vice ordförande Kungsholmens stadsdelsnämnd

Kunskap & skola

Rösta för skolan

Alliansens omfattande skolpaket är både väntat och välkommet. I fokus står en storsatsning på läraryrket, med en kraftig utökning av karriärtjänsterna. Det är bra för skolan och bra för jämställdheten. Lågstadiet får berättigad uppmärksamhet för sin grundläggande betydelse.

Skolan är en av valets viktigaste frågor och prioriteras högt av både partier och väljare. Det är en välmotiverad prioritering: skolan är helt enkelt den kanske viktigaste framtidsfrågan för Sverige. De stora reformer som har genomförts de senaste åren börjar nu sätta sig och ge effekt. Nya läroplaner, betygssystem och skollag med krav på skolbibliotek och skolpsykolog, återinförd speciallärarutbildning, karriärtjänster som förstelärare, ny lärarutbildning, högre lärarlöner (åtta miljarder på två år, sex procent bara i år i Stockholm)… Men mer kan göras för att alla barn ska få lika chanser och få med sig den kunskap de behöver i livet.

Vi behöver ge lärare och skolledare mer resurser och rätt verktyg att klara sitt viktiga uppdrag. Läraryrket måste få den ställning och status som dess betydelse berättigar. Barns svårigheter och talanger måste uppmärksammas tidigt så att stöd och uppmuntran kan ges i tid och på rätt sätt.

665x320_klassrum (1)

Alliansens skolpolitik i det gemensamma valmanifestet bygger vidare på de reformer vi har genomfört och stärker svensk skola ytterligare. Förslagen fokuserar på två saker: lärare och lågstadiet, och visar hur Folkpartiet får stöd för våra idéer. Karriärtjänsterna som förstelärare ska utökas kraftigt från 14 000 till 22 000 tjänster. Det betyder, som Jan Björklund skriver, att var femte utbildad lärare får ett lönelyft på 5 000 kronor. Det är lärare med stor betydelse för skolans utveckling och kunskapsuppdrag. Extra mycket satsas där det behövs allra mest: i s k utanförskapsområden inrättas särskilda karriärtjänster, med dubbelt så stor löneökning. Utbildningarna byggs ut för lärare, förskollärare och speciallärare. Fortbildning ska ges i de centrala ämnena svenska och matematik. Och minst lika viktigt som en god löneutveckling är en minskad administrativ börda: bl a ska nationella prov i framtiden rättas centralt.

Att lyfta läraryrket, och därmed skolan, är viktigt för jämställdheten av två skäl: Det skapar karriärvägar och löneutveckling i ett yrke som domineras av kvinnor. Det måste löna sig utbildning, erfarenhet, ansvar och skicklighet, även  för kvinnor i offentlig sektor! Dessutom är skolan inte bara den viktigaste jämlikhets- utan också en viktig jämställdhetsskapare. I dag är det flickor som ligger före pojkar, som generellt har sämre skolresultat, läser mindre osv. Därför är alla skolsatsningar också jämställdhetssatsningar, och därför går Folkpartiets två huvudfrågor så väl ihop.

För att alla pojkar och flickor ska få lära sig skriva, läsa och räkna och få börja bygga kunskaperna från början, görs strategiska satsningar på skolans första år och på stödet för de elever som, långsiktigt eller under en viss tid, har det lite svårt i skolan. Det är ett stort problem att svensk skola sätter in särskilt stöd så sent, oftast först i åttan, fast man ofta ser behovet mycket tidigare.

Lågstadielyftet innebär mindre klasser, fler lärare och fler speciallärare. Skolstarten tidigareläggs till sex år – många barn gick redan i s k förskoleklass, nu blir det året en del av den tioåriga grundskolan. Kunskapsmål för läsning införs i årskurs 1, det blir mer svenska för nyanlända elever, mer tid för matematik och mer tid för idrott (det sistnämnda dock kanske snarast på högstadiet). Läxhjälp och sommarskola ska erbjudas alla elever som behöver, i alla skolor. Och i slutet av grundskolan ska den som trots dessa förändringar och satsningar inte lyckas nå behörighet till gymnasiet, få ett år till i grundskolan.

Det är många kloka liberala förslag för bildning och kunskap som nu förs fram. Ett förslag har dock Folkpartiet ännu inte fått med sig Alliansen på: statlig skola. Det skulle innebära att staten tog över huvudmannaskapet och arbetsgivaransvaret från kommunerna, och ge förutsättningar för en likvärdig skola med mer likvärdiga möjligheter för alla rektorer och lärare och mer likvärdiga chanser för alla elever. Ett förslag som t ex Lärarnas Riksförbund varmt stödjer. I väntan på det gäller det att alla kommuner implementerar de viktiga skolreformerna, satsar på lågstadiet och anställer förstelärare.

Det säkraste om man vill rösta för skolan, är en röst på Folkpartiet. Målet? En skola som åter får internationell topplacering i kunskap, och som ger alla elever en bra start i livet.

Aftonbladet, SVT, Skolvärlden, Alliansen.

Hälsa, Kunskap & skola

Idrott med glädje

För att huvudet ska hänga med måste kroppen må bra – mer idrott i skolan är viktigt både för hälsan och för skolresultaten. Nu blir idrottstimmarna fler än någonsin i den svenska grundskolan. Men det måste vara idrott som är anpassad till alla barn.

GLÄDJEFYLLT. Skolidrotten handlar både om antal timmar - och om rätt innehåll. Bild Wikimedia (Lu2icek)
GLÄDJEFYLLT. Skolidrotten handlar både om antal timmar – och om rätt innehåll. Bild Wikimedia (Lu2icek)

Jag hörde definitivt inte till dem som längtade efter fler och längre idrottslektioner i skolan – tvärtom. Jag var en bokmal och en soffpotatis, men någonstans tände det till slut till. Dråpligt nog var det inte den aktiva idrottsutövningen utan den lilla teoretiska delen av ämnet ”idrott och hälsa” som fick mig att slutligen bli fysiskt aktiv. För mig var det torra fakta om hälsa, kondition, hjärta och kalorier som spelade roll. Resultatet blev knappast en aktiv idrottsutövare eller en engagerad idrottselev – men däremot en mycket enveten motionär. Det är jag väldigt tacksam för.

Fysisk aktivitet är viktigt för både kroppen och huvudet. Motionen gör också att inlärningsförmågan förbättras. Därför är Expressens rubrik i dag helt rättvisande: Kunskapssatsningen – mer idrott i skolan. Det är en mycket välkommen förändring av grundskolans timplan som utbildningsminister Jan Björklund kunde presentera i dag. Idrottstimmarna utökas med en femtedel, från 500 till 600 timmar. Det har aldrig varit så mycket idrott i den svenska grundskolan, vilket framgår av diagrammet från regeringen.se.

MEST IDROTT NÅGONSIN. Antalet idrottstimmar i nya timplanen för grundskolan.
IDROTTSREKORD. Idrottslektioner i grundskolan.

Mer idrott i skolan handlar om att motverka övervikt och fetma. Även om vi nu ser hoppfulla tendenser till ett trendbrott mot minskad barnfetma, framför allt i Stockholm, har svenska barn och ungdomar blivit större och tyngre under lång tid dessförinnan. Men det handlar alltså också om kunskap och skolresultat.

Det räcker dock inte med mer idrott, kan jag och många andra säga av egen erfarenhet: Det gäller också att eleverna verkligen rör på sig – även utanför idrottslektionerna – och gärna med glädje!

Roliga, spännande idrottslektioner som får unga att vilja röra på sina kroppar är en stor utmaning. Länge var det något som skolan inte verkade bry sig så mycket om – det har förhoppningsvis blivit mycket bättre. Idrott ska vara något man går till med lätta steg – inte med en klump i magen! Bara då kan vi få unga att bli fysiskt aktiva, också den övriga skoldagen, på fritiden, och i det framtida vuxenlivet.

Jan Björklund: Mer idrott i skolan. SvD (TT): Regeringen: Elever ska idrotta mer. DN (TT): 100 nya timmar idrott i skolan. Stockholmsbloggen: Bravo Björklund!

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje, Utrikes & säkerhet

OS och mänskliga rättigheter – en varumärkesfråga

Ett OS som förknippas med övergrepp på mänskliga rättigheter betyder problem för sponsorerna. Det är bra om vård av varumärken kan leda till tryck från Nordea och andra, i Sotji och inför framtiden. Allra helst skulle förstås den olympiska rörelsen bekymra sig mer om sitt eget varumärke.

Protester inför Peking-OS. Bilden lånad från http://ohkelly.wordpress.com/2008/08/17/an-event-that-stops-the-worldbut-does-it/
Protester inför Peking-OS. Bilden lånad från http://ohkelly.wordpress.com/2008/08/17/an-event-that-stops-the-worldbut-does-it/

Är idrott politik? Utan att gå in på ”fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras 1969 kan vi konstatera att svaret otvetydigt torde vara ja. Debatten startar regelmässigt inför stora internationella tävlingar. Ibland är det prioriteringar och värderingar i demokratiska länder som sätts i fokus – som med bojkottkrav som protest mot prostitution (Sydvenskan) inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 (SvD), en fråga som också levde fyra år senare vid fotbolls-VM i Sydafrika (Arbetet). Vid friidrotts-VM i Moskva i somras var det hårda ryska attityder och lagar mot homosexuella, och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar, som uppmärksammades (SvD).

Större våndor vållar arrangemang i diktaturer eller stater med mer ofullständiga demokratier, där såväl människors yttrandefrihet som minoriteters rättigheter inskränks. Debattens vågor gick höga kring Peking-OS 2008, som enligt Amnesty rentav innebar en försämring för mänskliga rättigheter i världens största diktatur (SR). Och debatten har varit het inför Sotji-OS 2014.

Det är inte bara det bristande vinterklimatet vid Svarta havets stränder som gör Sotji-OS olämpligt. Situationen i norra Kaukasus, med ibland krigsliknande förhållanden, terrorism och en befolkning som lider under omfattande kriminalitet – inte sällan organiserad i samförstånd med myndighetsföreträdare och politiker; med ökande tryck från den ryska centralmakten, övergrepp av det s.k. rättsväsendets representanter och ökande islamistisk extremism och separatism; den situationen borde i en bättre värld ha fått den olympiska rörelsen att dra öronen åt sig.

OS handlar först och främst om idrottsliga prestationer – det förstår även vi som saknar större intresse för sport. Men vi ser också de andra aspekterna av den olympiska traditionen. OS har alltid handlat om möten mellan människor, länder och världsdelar. Och OS borde handla om universella mänskliga rättigheter.

Idrottsrörelsen kommer inte undan att idrott och stora tävlingar är politik. Det är storpolitik att få arrangera OS, för Blair och London inför 2012 liksom för Putin och Sotji 2014 (och liksom det hade varit för Reinfeldt, Nordin och Stockholm inför 2022 – där planerna strax stöp just på ett politiskt beslut). Det är storpolitik att få visa upp sig inför världen och klä sig i den ära och storslagenhet som ett OS kan förmedla. Och det är stor politik att OS kan användas för att dölja övergrepp, eller rentav blir en faktor som direkt eller indirekt accelererar inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Nu kallar Nordea till möte med andra sponsorer och Sveriges Olympiska kommitté (SR, SVT, DI). Det är utmärkt att storbanker och andra företag som sponsorer tar ansvar för mänskliga rättigheter. De handlar säkert av övertygelse, men det handlar också främst om vård av varumärket.

Hoppet är förstås litet att svenska sponsorer, även om man övertygar SOK, kan få Internationella Olympiska Kommittén att i framtiden väga in mänskliga rättigheter när man väljer OS-städer och arrangörsländer. Det krävs många fler, och förhoppningsvis ännu starkare, röster. Men med de sociala mediernas styrka kan många människor, som opinionsbildare men också som konsumenter, utöva sin makt. Makt som känns i plånböcker och kassaflöden.

Företag och politiker pressas i dag snabbare att ta tydligare ställning. För att använda exemplet Nordea i lilla Sverige är man förvisso noga med att påpeka att man stödjer svenska olympiska idrottare – inte OS i allmänhet, och inte OS i Sotji. Men varumärket kanpåverkas likafullt.

Jag kunde bara önska att även den olympiska rörelsen tog sitt eget varumärke på större allvar. Och insåg att det skulle må bättre av att förknippas med mänskliga rättigheter – inte med inskränkningar av dem.