Etikett: integration

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Sverige har gått åt rätt håll

Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

800px-Flag_of_SwedenI dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.

Fler förstelärare på rätt plats

En bra skola är det viktigaste för att ge alla människor mer likvärdiga livsvillkor, och lärarna är det viktigaste för en bra skola. Fler förstelärare på skolor i s k utsatta förorter är en helt riktig prioritering. Studierna har störst betydelse för dem som har det svårast i skolan: utbildning bryter utanförskap.

FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen - och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik.
RÄTT FOKUS. Fler förstelärare är viktigt för hela skolan – och framför allt för elever med störst behov och skolor i utanförskapsområden.

Skolans betydelse för jämlikhet och trygghet kan inte nog understrykas. Det är med en god utbildning som människor har störst chanser att förändra sina livsvillkor. Omvänt är dåliga skolresultat, eller rentav en avbruten skolgång, den största riskfaktorn för att det ska gå illa i livet. Därför måste vi fortsätta satsa på en skola för kunskap, med fokus på undervisning och arbetsro, med bra förutsättningar för lärare och skolledningar, och med resurser på rätt ställe.

Att satsa på fler förstelärare i skolor i s k utsatta förorter är därför rätt prioritering av flera skäl. Bra lärare är det enskilt viktigaste för att lyfta skolan, och det är allra viktigast i utanförskapsområden. Utbildning bryter utanförskap.

Svensk skola har i internationellt perspektiv gott om resurser, men de måste användas rätt. Pengarna i skolan måste i högre grad användas till undervisning. Lärare måste få bättre löner och arbetsvillkor. Och en högre andel av resurserna måste gå till elever och skolor med särskilda problem och utmaningar. Det handlar om stöd till elever på individnivå, oavsett var de bor, och det handlar om skolor i utanförskapsområden – där utbildningsnivåerna och inkomsterna är lägre, och arbetslösheten högre. Det är tuffa förutsättningar, men de behöver inte gå i arv.

Folkpartiets och Alliansregeringens skolreformer har redan inneburit steg på rätt väg. Återupprättandet och utökningen av speciallärare och specialpedagoger är angelägen för att kunna ge individuella elever rätt stöd. Ökade krav på skolhälsovård, skolpsykologer och skolbibliotek gör också att skolan enklare klarar sitt kunskapsuppdrag. Fler förstelärare i skolorna i utanförskapsområden är en logisk fortsättning och riktig prioritering. Förstelärarnas uppgift är att utveckla pedagogiken och inspirera sina kollegor. Karriärtjänsterna med lektorer och förstelärare innebär att välbehövligt lyft för läraryrket, och ett välkommet lönelyft på 5-10 000 kronor för de lärare som omfattas, men framför allt förstås i förlängningen ett lyft för skolan och eleverna.  Och det lyftet behövs bäst där de nu ska bli flest, i utsatta områden t ex i Rinkeby och Tensta i Stockholm och i Ronna i Södertälje.

175 förstelärare extra på 40 skolor kan låta som en liten satsning – men den är strategisk. Det är i utanförskapsområdena som utmaningarna är störst. Men så länge skolan är ett kommunalt ansvar kan regeringen och en liberal utbildningsminister aldrig göra allt det som behövs.

En bra skola är beroende av engagerade lokala politiker – som inte detaljstyr ger sina skolor, rektorer och lärare rätt förutsättningar. I Stockholm satsar vi t ex på karriärtjänster, lärarlöner och större resurser utifrån socioekonomiska faktorer. Andra enskilda kommuner, ofta med folkpartister som ansvariga som Landskrona, är också framgångsrika och har bibehållit goda eller vänt dåliga skolresultat. Omvänt har inte minst socialdemokratiskt styrda kommuner, som Sveriges andra stad Göteborg, en tristare utveckling.

Svenska elever borde inte behöva vara beroende av att ha folkpartister som ordförande för utbildningsnämnden. En bra skola har störst betydelse för de elever som har det svårast i skolan och elever borde ha likvärdiga villkor och chanser över hela landet. I väntan på att Jan Björklund får förstatliga skolan ska vi dock göra det bästa av situationen, med hjälp av reformer som förstelärare.

SR: Lönelyft ska rädda utsatta skolor, SvD/TT: Extra förstelärare i utsatta områden. Lotta Edholm på Stockholmsbloggen: Fler förstelärare i Tensta och Rinkeby.

Dessa skolor berörs i Stockholms stad (läs mer från Lotta Edholm om hur satsningen på extra förstelärare berör Stockholm):
Akalla grundskola

Hjulstaskolan
Rinkebyskolan
Askebyskolan
Husbygårdsskolan
Knutbyskolan
Kvarnbyskolan
Kvarnbackskolan
Oxhagsskolan
Ärvingeskolan

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.

Fler jobb med lägre skatt på tjänster – också på krogen

Fler människor i Sverige behöver ett jobb, och lägre skatter på arbete verkar fungera. Den sänkta krogmomsen har en positiv effekt som gynnar inte minst personer som ofta har svårare att få jobb.

Restaurang_Hugo Birger
En historisk restaurangscen. ”Utanför en restaurang i Bois de Boulogne” av Hugo Birger (1854-1887).

4.000 fler svenskar har ett arbete i krogbranschen tack vare att krogmomsen sänktes 1 januari 2011. Det är som Konjunkturinstitutet konstaterar något som gynnar hela den svenska ekonomin, eftersom många av de som får arbete på restauranger är sådana personer som annars har svårt att få ett jobb. (SR, SVT, Dagens Opinion.) Framför allt gynnar det förstås dem som får ett jobb, en egen inkomst och en större frihet att bestämma över sina liv.

Sysselsättningen i Sverige har ökat under åren med Alliansregeringen – trots mellanliggande finanskris, vars effekter vi fortfarande märker i vår omvärld. Och omvärlden är viktig för en liten, exportinriktad ekonomi som den svenska. Reformerna som Alliansen har genomfört har framför allt handlat om att göra det mer lönsamt att arbeta, men vi behöver också arbeta med att göra det mer lockande att anställa. Vi behöver fler som vill arbeta – men också fler som vill anställa.

Den sänkta krogmomsen är liksom RUT- och ROT-avdragen speciella, riktade åtgärder. Om sådana kan man ha olika åsikter. Jag har stor förståelse för dem som vill ha enhetlighet bland skatter och momssatser, och långsiktiga stabila spelregler. Nu har vi dock en gång börjat förändra systemet – och det har det funnits goda skäl för.

Restaurangbesök liksom hemservice och hantverkartjänster är sådant som kräver mycket arbetskraft. Det är också arbetsuppgifter som måste utföras lokalt, och som inte alltid kräver så lång utbildning och erfarenhet för att få in en fot. Det är branscher som är väldigt lämpade för att lära sig medan man jobbar och får alltmer komplicerade uppgifter. Och det är därmed branscher och jobb som passar bra för människor som står längre från arbetsmarknaden.

Interiör från ett modernare restaurangkök. Foto från Wikimedia/EahJoseph.
Interiör från ett modernare restaurangkök. Foto från Wikimedia/EahJoseph.

Även i IT- och kunskapsekonomin behöver vi tekniskt mer okomplicerade jobb. De är inte mindre viktiga, eller ansvarsfulla, för att de ibland råkar vara enklare att utföra. Även ”enkla” jobb utförs dessutom bäst av människor med erfarenhet och kunnande. Det handlar om arbetsuppgifter som behöver utföras, som människor gärna kan tänka sig att köpa som tjänst av andra, och som många människor skulle kunna och vilja utföra.

De höga skatterna i Sverige gör att arbetstidsintensiva tjänster blir väldigt dyra. De klarar helt enkelt inte samma skattetryck som mer kapital- och teknikintensiva, och mindre arbetskrävande, branscher inom industri, IT-tjänster m.m. Så länge vi har såpass höga generella skatter i form av arbetsgivaravgifter (med en del ren löneskatt), moms och inkomstskatter, är det motiverat att se särskilt till vissa tjänstenäringar.

Billigare tjänster blir mer överkomliga för oss vanliga människor. De skapar jobb. Och gör därmed livet roligare och lättare för väldigt många.

Goda nyheter: Fler utlandsfödda i jobb

160.000 av de 230.000 fler som har ett jobb sedan 2006, är utlandsfödda. Det är mycket goda nyheter för Sverige och ett stort steg mot bättre integration och minskat utanförskap.

Sedan Alliansen tog över regeringsansvaret har sysselsättningen ökat, trots finanskrisen med långvariga efterverkningar. Det skiljer oss från många europeiska länder. En av våra stora utmaningar före 2006 var utanförskapet som bland annat innebar att vissa människor stod väldigt långt från arbetsmarknaden.

Utanförskap drabbade, och drabbar, inte minst utlandsfödda. Därför är dagens nyhet från integrationsminister Erik Ullenhag (SR) så välkommen: ett stort flertal av de personer som kunnat skaffa ett jobb sedan 2006 är just utlandsfödda.

Jobb är den kanske enskilt viktigaste faktorn för lyckad integration. Kontakten med andra människor, ordnad vardag, möjligheten att utveckla språket och andra kunskaper, att få bidra till samhället, och förstås värdet att ha en egen inkomst, betala skatt och kunna bestämma över sitt liv.

Vissa mörkare krafter, som annars gärna åtminstone utåt kritiserar integrationens tillkortakommanden, kanske kommer hävda att detta inte alls är goda nyheter för alla. Att jobben borde gått till svenskfödda. Lyssna inte på dem. Alla vinner på att de som står längst från arbetsmarknaden får jobb. Fler som jobbar betyder ökade chanser för fler jobb också för andra och på andra håll. Och jobb är inget enkelt nollsummespel: det handlar om rätt post, rätt plats, rätt tidpunkt och inte minst rätt person med rätt kompetens.

Matchningen mellan arbetstillfällen och arbetssökande är för övrigt en av de stora utmaningarna som består. Samtidigt som för många fortfarande är arbetslösa, är det många jobb som inte utförs för att arbetsgivaren inte har hittat rätt person att utföra dem. Och andra jobb som kanske skulle kunna utföras om det var lite enklare och billigare att anställa. Att arbetskraften har blivit mycket större är positivt men det återstår en del att göra. Inte minst för att fortsätta minska utanförskapet.

Ett ännu generösare Sverige – betydelsen av ett ord

I dag blev Sverige ett ännu generösare land. Förutsägelserna om att Alliansregeringens och Miljöpartiets samarbete i migrationsfrågor snart nått vägs ände, kom på skam. Det är också en framgång för Folkpartiet; liberalerna arbetar inom regeringen för öppnare gränser och stärkt skydd för människor på flykt.

När det lilla ordet ”synnerligen” ändras till ”särskilda” får det oerhört stor betydelse.

Flyktingbarn kommer nu bara att behöva ha särskilt, och inte synnerligen, ömmande skäl för att få stanna i Sverige. På juristspråk är det en avsevärd skillnad.

Denna senaste liberala reform bekräftar den rörelse Sverige gjort de senaste åren. Sedan instängdheten, främlingsrädslan och åtskillnadsstänkandet gjorde sitt intåg i riksdagen 2010, har vi gått mot ökad öppenhet – inte mer stängda gränser. Det går hand i hand med en ökande tolerans, och respekt, för flyktingar och invandrare bland befolkningen.

Inte bara flyktingpolitiken har liberaliserats. Minst lika viktigt ur ett liberalt perspektiv är arbetskraftsinvandringen.

Att människor som vill komma hit och jobba, och behövs hos svenska arbetsgivare, får komma hit och stanna här, är ett stort steg framåt. På lång sikt kommer det att ha stor betydelse för integrationen, och för Sveriges och svenskarnas inställning till omvärlden – och till vad som utgör det svenska. Det är ett skäl till framtidsoptimism.

Och i dag är Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna, och även Moderaterna och Tobias Billström värda en stor eloge.

SVT, SvD, AB, DN.

Språk för integration

Språket torde vara den viktigaste vägen för integration för nya svenskar. Språket går hand i hand med jobbmöjligheterna – för de flesta arbeten är det viktigt att ha språket, och en arbetsplats är ofta ett av de bästa ställena att lära sig och använda det nya språket. Därför är det viktigt att de som kommer hit och ska stanna här, direkt får bra undervisning i svenska, och så snabbt som möjligt får kontakter med arbetsmarknaden.

Svenska för invandrare, SFI, har tyvärr sina brister. En utredning arbetar sedan halvtannat år för att öka valfriheten och invididanpassningen. En högskoleutbildad person behöver annorlunda utbildning än en analfabet, och så försöker man förstås redan jobba på många håll med SFI. Ett viktigt perspektivskifte är också att språkkunskaperna inte ska komma först, jobb sedan – utan att man ska arbeta parallellt med språkutbildning, praktik och jobb.

Maria Arnholm (regeringen.se).
Maria Arnholm (regeringen.se).

Folkpartiet, som ansvarar för utbildning och integration i regeringen, vill stärka individanpassningen ytterligare. Nu får den s.k. SFI-pengsutredningen tilläggsdirektiv. Hur ska SFI kombineras bättre med jobb och praktik? Hur ska undervisningen anpassas bättre till varje individ? Och hur ska utbildningen hänga ihop – utan hopp och risk att falla mellan stolarna från SFI till Komvux?

De tre ministrarna Björklund, Arnholm och Ullenhag skisserar utmaningar och lösningar på dagens DN Debatt. Det ska bli spännande att se det viktiga resultatet – av utredningen, och ännu viktigare längre fram när det omsätts i verkligheten. En bra start för vår nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister.

Läs också: SR Ekot.

Folkpartiet, integrationen och signalerna

Folkpartiet står för ett öppet Sverige. Det var också vad tre av våra ministrar slog fast i en integrationspolitisk debattartikel i DN för några veckor sedan – en debattartikel som innehöll flera bra förslag. Men paketeringen man valde var olycklig. Symbolfrågan med språktest för medborgarskap – som vi kan resonera mycket om och som det finns goda argument både för och emot – lyftes återigen upp som ett viktigt inslag.

Problemet är vilken signal man därmed väljer att sända. De goda, och väsentligt viktigare, sakpolitiska förslagen försvann mestadels bakom denna symbolfråga. Problemet är också att man återigen väljer att fokusera på förslag riktade mot invandrarna; det ska ställas krav och slopas förmåner. Jag menar inte att detta inte i många delar är välmotiverat, men vi borde tala minst lika mycket om hur samhället, vi alla, vårt agerande och våra regler, hindrar en framgångsrik integration.

Tillsammans med 28 andra folkpartister skriver jag om detta i senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU. Hela texten och alla undertecknarna finner du hos vännen Jesper Svensson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,