Brottsligheten minskar och tryggheten ökar i Sverige – men färre brott klaras upp. En effektiv rättstat måste jobba långsiktigt, inte i projekt, och samarbeta internationellt mot organiserad kriminalitet.

Låt oss börja med de goda nyheterna: Brottsligheten har sjunkit i Sverige. Risken att bli utsatt för brott minskar – vilket man kanske inte alltid kan tro utifrån löpsedlar eller vissa politikers, eller i klarspråk Sverigedemokraternas, överdrivna problembeskrivning. En annan god nyhet är därför att svenskarna inte verkar gå på skrämselpropagandan; också tryggheten som vi medborgare upplever har ökat. Och Alliansregeringen har tillfört polisen och rättsväsendet stora resurser sedan 2006.

Hög trygghet och låg risk att utsättas för brott är viktiga mål för en demokrati och rättsstat. Tyvärr går inte all utveckling åt rätt håll; polisen och övriga rättsväsendet verkar, trots kraftigt ökade resurser, inte bli bättre på att klara upp brott. Men vi vet av goda exempel att det går att rå på både vardagsbrott, gäng och grövre organiserad brottslighet.

Vardagsbrotten förblir ett bekymmer, gängbrottsligheten ökar och den internationella organiserade brottsligheten är en stor utmaning. Samtidigt har vi nog alla läst och hört om framgångsrika insatser där polis, åklagare och domstolar lyckats förebygga, beivra och klara upp fler brott – och gett de skyldiga sina straff. Det har varit särskilda insatser t ex mot bostadsinbrott, ungdomsgäng (där unga på farliga vägar kunnat få hjälp därifrån), knarkhandel, organiserade ligor och internationell brottslighet. Problemet är just att det handlar om tillfälliga satsningar; när de upphör kan man ifrågasätta de långsiktigt positiva effekterna, tillvaratagandet och spridandet av den vunna kunskapen.

Polisen och hela rättskedjan måste helt enkelt börja arbeta mer systematiskt, samordnat och långsiktigt. Arbetssätt måste effektiviseras, polisen måste arbeta mer på tider och platser där brottslingar är aktiva, resurser måste läggas där de ger störst nytta och statistik och uppföljningar styra mot rätt värden (med den omtalade ”pinnjakten”, där mängden av t ex nykterhetskontroller och inte nyttan av insatsen blir det viktiga, som avskräckande exempel). Och resurser som tillförts och tillförs för fler poliser m m måste användas för permanenta förstärkningar: framgångsrika metoder måste gå från tillfälliga projekt till långsiktig linjeverksamhet.

En nationell polismyndighet istället för 21 länspolismyndigheter är ett sätt att använda polisens och rättsväsendets resurser mer effektivt. En myndighet kan bättre se till att framgångsrika metoder blir regel och inte undantag. Det ökar också förutsägbarheten och rättstryggheten för alla oavsett var vi bor i Sverige. En samlad svensk polismyndighet är något Folkpartiet förespråkat länge och som Alliansregeringen äntligen är på väg att genomföra.

Brottsligheten känner förstås inga länsgränser – men heller inga nationsgränser. Och lika lite som landet Sverige i sig är problemet med inhemsk kriminalitet, är EU-samarbetet problemet för den gränsöverskridande brottsligheten som både kan ha ursprung i och drabba icke-EU-länder. Precis som ökad samordning i Sverige kan däremot ökat samarbete i Europa stävja kriminaliteten. Folkpartiet är det parti som starkast förespråkar polisiärt samarbete, ett Europas FBI. Det handlar om att utreda och bekämpa just grov och organiserad brottslighet, inte vardagsbrotten och inte polispatrullerandet på svenska gator och vägar (att svensk-finska och svensk-danska poliser samarbetar fruktbart i Tornedalen och vid Öresund är en annan – bra – sak).

En stark rättstat säkrar alla invånares rättssäkerhet. Det handlar om att behandlas jämlikt och alltid få sina medborgerliga fri- och rättigheter respekterade. Men det handlar också om att vara trygg från brott. Vi ska alla kunna sova säkert från både statens och brottslighetens övergrepp, det är därför vi alla sluter upp bakom nattväktarstatens våldsmonopol. Den svenska rättsstaten är resursstark, men kan bli betydligt effektivare.

Fakta: Minskad brottslighet, ökad trygghet och mer resurser
– men lägre uppklarning

DN skriver i dag om utvecklingen av brottsligheten och inom brottsbekämpningen. Brottsligheten har minskat, enligt BRÅ uppgav 11,4 procent av svenskarna att de utsatts för ett misshandel eller ett antal andra exempel på brott 2013. 2005 var andelen 13,1 procent. Förtroendet för rättsväsendet ökar, enligt BRÅ. Tryggheten ökar, 15 procent av svenskarna känner sig otrygga sent på kvällen i det egna bostadsområdet, mot 21 procent 2006. Polisens anslag har ökat från 17,2 till 21,1 miljarder mellan 2006 och 2013. Men gängbrottsligheten ökar, färre brott lämnas till åklagare och färre brott klaras upp. Skillnaderna är också stora i landet.

Läs mer i DN: Minskad kriminalitet – men få brott klaras upp. Ewa Stenberg: Polisen är ett av Alliansens största misslyckanden.

Alliansen är också kritisk mot att polisen inte lyckas bättre, trots de ökade resurserna. Johan Pehrson (FP) sade i en debatt i mars att ”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer till polischefer.” (Dagens Juridik).