Etikett: kriminalitet

Ljusnande, lättare framtid för barn och unga

Flera goda nyheter om barn och unga har lyst upp sommaren: mer läsning, mindre alkohol – och även mindre fetma. Sedan tidigare vet vi att brottsligheten sjunkit. Framtiden blir så ljus som vi tillsammans gör den.

PEKAR MOT LJUS FRAMTID? Flera trender för dagens unga går i positiv riktning.
PEKAR MOT LJUS FRAMTID? Flera trender för dagens unga går i positiv riktning. Foto Alex Proimos via sallyanspach.com och Wikimedia.

Framtidsoptimisten i mig har det inte alltid så lätt. Fenomenet att svarta rubriker och negativa nyheter får störst utrymme är bekant och ofta diskuterat – men svårt att göra något åt. Jag menar inte att katastrofer, tragedier och mänskliga tillkortakommanden att lösa konflikter som i Ukraina och Palestina inte ska bevakas och ges stort utrymme. Det är självklart att det sorgliga och ondskefulla tar stor plats i våra medvetanden – delvis för att det trots allt för de flesta är något ovanligt, avlägset och ofattbart. Det tar oftare formen av plötsliga händelser.

Det positiva är mer ett gradvist framåtskridande, och också det mer ”normala”; ett mänsklighetens grundtillstånd. Framsteg i vetenskap och välfärd rapporteras således – men varken medborgare eller journalister, i våra numera alltmer uppblandade roller som mottagare och (vidare)förmedlare, visar lika stort intresse eller ger dem lika stor uppmärksamhet.

Om sommaren – särskilt en sådan kanonsommar som vi verkar gå mot – är vår uppmärksamhet generellt mindre riktad utåt. Ett nedskjutet passagerarplan i inbördesstridernas Ukraina och ännu ett blodigt kapitel i den tröstlösa Palestinakonflikten tar förstås berättigad plats. Men dessförinnan har sommarens tunnare tidningar och fattigare nyhetssändningar också hunnit ge utrymme åt inte mindre än tre mycket glädjande nyheter som gäller våra barn och unga.

Pojkars ökade läsning var en särskilt glad nyhet eftersom den kom en smula överraskande. Vi hade inte trott att en vändning skulle komma så snabbt. Att ungas drickande minskar var mindre överraskande – de låga siffrorna jämfört med tidigare årtionden har vi sett ett tag nu – men inte mindre glädjande för det. Om dessa glädjande tidender har jag redan skrivit. Till dem kan fogas en tredje: Fetma bland barn minskar, framför allt i Stockholm.

Inte heller den minskade förekomsten av fetma hos barn är helt förvånande. Nu gällde det åttaåringar; vi har tidigare sett hur viktökningen bland barn i Stockholm stannat av och tycks ha börjat vända nedåt bland de som så var fyra år. Det glädjande är att tendensen tycks bli en trend och att Stockholm tros följas av övriga Sverige. Och vändningen beror troligen delvis på medvetna, långsiktiga insatser riktade mot barnfamiljer; det hälsofrämjande arbete i landstinget som inte minst Folkpartiet prioriterar, ger resultat.

Jag vill gärna komplettera denna triss av glada sommarnyheter med ett konstaterande av en fjärde mycket positiv trend för unga: Brottsligheten har minskat och är lägre nu än för tidigare generationer. Tryggheten i samhället, om än inte alltid vår upplevelse av trygghet, ökar.

Vad förenar dessa glada fakta? Jo, att politisk handlingskraft, långsiktiga medvetna insatser och engagemang på alla nivåer ger resultat. Och att de goda krafterna i samhället och mänsklighetens naturliga strävan efter framsteg, tillsammans, står starka. Utöver det förtröstansfulla i de goda nyheterna i sig, är detta väldigt hoppfullt för framtiden. Vi är inte utlämnade åt händelser och ofrånkomlig utveckling.

Samhället formas av oss, här, nu och varje dag framöver. Det är ingen anledning att slappna av; problem läser sig sällan av sig själva. Även trender bygger på individers handlingar och val. Fortfarande är det för många unga som dricker för mycket, har för dålig hälsa, inte läser, eller riskerar en brottslig bana. Mycket återstår att göra för att hjälpa barn och unga fram i livet, och framför allt hjälpa dem bygga sina egna liv. Vi och de kan göra det.

Den ansedda brittiska tidningen Economist skrev häromveckan om en ungdomsgeneration som tycks överträffa negativa förväntningar.

Effektivare rättsstat efterlyses

Brottsligheten minskar och tryggheten ökar i Sverige – men färre brott klaras upp. En effektiv rättstat måste jobba långsiktigt, inte i projekt, och samarbeta internationellt mot organiserad kriminalitet.

RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.
RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.

Låt oss börja med de goda nyheterna: Brottsligheten har sjunkit i Sverige. Risken att bli utsatt för brott minskar – vilket man kanske inte alltid kan tro utifrån löpsedlar eller vissa politikers, eller i klarspråk Sverigedemokraternas, överdrivna problembeskrivning. En annan god nyhet är därför att svenskarna inte verkar gå på skrämselpropagandan; också tryggheten som vi medborgare upplever har ökat. Och Alliansregeringen har tillfört polisen och rättsväsendet stora resurser sedan 2006.

Hög trygghet och låg risk att utsättas för brott är viktiga mål för en demokrati och rättsstat. Tyvärr går inte all utveckling åt rätt håll; polisen och övriga rättsväsendet verkar, trots kraftigt ökade resurser, inte bli bättre på att klara upp brott. Men vi vet av goda exempel att det går att rå på både vardagsbrott, gäng och grövre organiserad brottslighet.

Vardagsbrotten förblir ett bekymmer, gängbrottsligheten ökar och den internationella organiserade brottsligheten är en stor utmaning. Samtidigt har vi nog alla läst och hört om framgångsrika insatser där polis, åklagare och domstolar lyckats förebygga, beivra och klara upp fler brott – och gett de skyldiga sina straff. Det har varit särskilda insatser t ex mot bostadsinbrott, ungdomsgäng (där unga på farliga vägar kunnat få hjälp därifrån), knarkhandel, organiserade ligor och internationell brottslighet. Problemet är just att det handlar om tillfälliga satsningar; när de upphör kan man ifrågasätta de långsiktigt positiva effekterna, tillvaratagandet och spridandet av den vunna kunskapen.

Polisen och hela rättskedjan måste helt enkelt börja arbeta mer systematiskt, samordnat och långsiktigt. Arbetssätt måste effektiviseras, polisen måste arbeta mer på tider och platser där brottslingar är aktiva, resurser måste läggas där de ger störst nytta och statistik och uppföljningar styra mot rätt värden (med den omtalade ”pinnjakten”, där mängden av t ex nykterhetskontroller och inte nyttan av insatsen blir det viktiga, som avskräckande exempel). Och resurser som tillförts och tillförs för fler poliser m m måste användas för permanenta förstärkningar: framgångsrika metoder måste gå från tillfälliga projekt till långsiktig linjeverksamhet.

En nationell polismyndighet istället för 21 länspolismyndigheter är ett sätt att använda polisens och rättsväsendets resurser mer effektivt. En myndighet kan bättre se till att framgångsrika metoder blir regel och inte undantag. Det ökar också förutsägbarheten och rättstryggheten för alla oavsett var vi bor i Sverige. En samlad svensk polismyndighet är något Folkpartiet förespråkat länge och som Alliansregeringen äntligen är på väg att genomföra.

Brottsligheten känner förstås inga länsgränser – men heller inga nationsgränser. Och lika lite som landet Sverige i sig är problemet med inhemsk kriminalitet, är EU-samarbetet problemet för den gränsöverskridande brottsligheten som både kan ha ursprung i och drabba icke-EU-länder. Precis som ökad samordning i Sverige kan däremot ökat samarbete i Europa stävja kriminaliteten. Folkpartiet är det parti som starkast förespråkar polisiärt samarbete, ett Europas FBI. Det handlar om att utreda och bekämpa just grov och organiserad brottslighet, inte vardagsbrotten och inte polispatrullerandet på svenska gator och vägar (att svensk-finska och svensk-danska poliser samarbetar fruktbart i Tornedalen och vid Öresund är en annan – bra – sak).

En stark rättstat säkrar alla invånares rättssäkerhet. Det handlar om att behandlas jämlikt och alltid få sina medborgerliga fri- och rättigheter respekterade. Men det handlar också om att vara trygg från brott. Vi ska alla kunna sova säkert från både statens och brottslighetens övergrepp, det är därför vi alla sluter upp bakom nattväktarstatens våldsmonopol. Den svenska rättsstaten är resursstark, men kan bli betydligt effektivare.

Fakta: Minskad brottslighet, ökad trygghet och mer resurser
– men lägre uppklarning

DN skriver i dag om utvecklingen av brottsligheten och inom brottsbekämpningen. Brottsligheten har minskat, enligt BRÅ uppgav 11,4 procent av svenskarna att de utsatts för ett misshandel eller ett antal andra exempel på brott 2013. 2005 var andelen 13,1 procent. Förtroendet för rättsväsendet ökar, enligt BRÅ. Tryggheten ökar, 15 procent av svenskarna känner sig otrygga sent på kvällen i det egna bostadsområdet, mot 21 procent 2006. Polisens anslag har ökat från 17,2 till 21,1 miljarder mellan 2006 och 2013. Men gängbrottsligheten ökar, färre brott lämnas till åklagare och färre brott klaras upp. Skillnaderna är också stora i landet.

Läs mer i DN: Minskad kriminalitet – men få brott klaras upp. Ewa Stenberg: Polisen är ett av Alliansens största misslyckanden.

Alliansen är också kritisk mot att polisen inte lyckas bättre, trots de ökade resurserna. Johan Pehrson (FP) sade i en debatt i mars att ”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer till polischefer.” (Dagens Juridik).

Dagens ungdom…

Brottsligheten bland unga svenskar minskar – och toleransen mot våld verkar minska vilket leder till fler anmälningar. Dagens ungdom är helt enkelt mer skötsam. Orosmolnet är klyftorna som syns så tydligt för både brottsoffer och förövare. När det gäller ungdomsbrottslighet gäller att inte bara vara tuffa mot brottsligheten, utan framför allt mot brottslighetens orsaker.

MINSKAD UNGDOMSBROTTSLIGHET. Bild från Wikimedia/Rama.
MINSKAD UNGDOMSBROTTSLIGHET. Bild från Wikimedia/Rama.

Redan de gamla grekerna lär ha klagat över förfall hos dagens ungdom (även om filosofen Sokrates nog inte uttryckte sig så som han ofta påstås ha gjort). I verkligheten har förstås världen ofta blivit bättre, generation för generation. Det gäller också brottsligheten i Sverige. Sedan tidigare vet vi att framför allt våldsbrottsligheten minskar (DN). Nu rapporterar forskare vid Stockholms universitet om minskad brottslighet bland ungdomar; bland 60-talisterna (födda 1965) hade fler än var femte begått brott, bland 80-talisterna (födda 1985) färre än var sjunde. Och de flesta av 80-talisterna hade bara begått ett brott (DN, SvD).

Den minskade brottsligheten kanske inte passar in i alla politikers världsbild. Hotbilden av ökade antal brott används ofta av dem som vill måla upp en bild av negativ utveckling i Sverige. Det är ett problem i sig. En överdrivet negativ bild ökar i sig otryggheten – och en upplevd otrygghet kan leda till åtgärder som kanske både är onödiga och kontraproduktiva.

En kategori som ökar bland ungdomars brottslighet är våldsbrotten. Det går dock emot den generella bilden av att våldsbrottsligheten minskar och att färre utsätts för våldsbrott. Sannolikt ligger förklaringen i att toleransen för våld har minskat, mörkertalet krymper och anmälningarna ökar. Vissa menar också att brotten kanske har blivit färre, men också grövre (P3 Nyheter); de som utsätts för brott skulle alltså drabbas hårdare vilket förstås är något som behöver bevakas.

MINSKAD VÅLDSBROTTSLIGHET. Stiliserad brottslighet, bild från Wikimedia, Abu badali.
MINSKAD VÅLDSBROTTSLIGHET. Stiliserad brottslighet, bild från Wikimedia, Abu badali.

Att utvecklingen generellt går åt rätt håll betyder förstås inte heller att vi kan luta oss tillbaka. Brottsligheten är ett oerhört stort problem, framför allt för de individer som utsätts för brott, men naturligtvis kan även människor som fastnar i en kriminell livsstil ses som drabbade – om än inte som offer. Som så mycket annat i samhället slår brottsligheten hårdast mot dem med minst marginaler och sämst förutsättningar i stort. Såväl brottsoffer som brottslingar återfinns oftare bland människor som växer upp i förhållanden med lägre inkomster, lägre utbildning, egna sämre skolresultat. Det finns också en samvariation mellan fängelsedömda och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD.

En större andel av såväl brottsoffer som brottslingar har utländsk bakgrund. Det blir lätt ett slagträ i debatten om invandring – men även bland invandrarungdomar går brottsligheten ned. Faktum är också alltså att brottsligheten har minskat under de senaste decennierna, samtidigt som invandringen (och den europeiska integrationen) har ökat. Och orsaken till brottsligheten ligger förstås inte i hudfärg eller etnisk bakgrund, utan i utanförskapet, utbildningsnivån, skolgång.

Vi ska aldrig acceptera brott. Liberaler ska alltid stå på brottsoffrens sida. Men vi ska vara lika tuffa mot brottslighetens orsaker. Och den allra viktigaste insatsen mot brottsligheten är att skapa en skola som verkligen ger alla elever jämlik tillgång till kunskap.

Vi måste också arbeta brett mot det utanförskap som skapar både brottslingar och brottsoffer. Unga som ser sina föräldrar gå till jobbet, istället för att vara hemma; unga som ser vuxna i sin omgivning som har god hälsa och får tillgång till den vård de behöver; unga som själva kanske har en bokstavsdiagnos och då får rätt behandling tidigt; unga med potentiella problem som fångas upp i tid – de ungdomarna kommer sannolikt att lyckas bättre i livet, bli studenter och familjebildare istället för brottslingar och kriminalvårdsklienter.

Trygghet med förhinder

Våldet i samhället minskar – men gängbrottslighet och mängdbrottslighet utmanar tryggheten. Samtidigt kämpar polisen med image- och organisationsproblem. Resurserna till rättssäkerhet måste kunna användas bättre – kanske bland annat med en kommunal polis?

Vi borde kunna känna oss tryggare än någonsin. Våldsbrottsligheten minskar. Morden är rekordfå – och många grova våldsbrott klaras upp. DN:s positiva nyhet häromveckan glädjer – också för att den överraskar. Vi är inte vana vid positiva nyheter, och vi är inte vana vid en bild av minskad kriminalitet. (DN, DN ledare.)

De negativa nyheterna får alltid större genomslag. Ett utfört mord och en inträffad tragedi är alltid viktigare än de brott som inte inträffar. Och den gängbrottslighet och våldsamma uppgörelser vi sett prov på i både Stockholm och Göteborg på senare tid inger verkligen skäl till oro. (Se bl a TT/SR.)

När det skjuts vilt på öppna torg och gator lugnar det föga att ”vanligt hederligt folk inte är målet”.

Jämte gängbrottsligheten är mängdbrottsligheten ett stort problem för rättskänslan. Att cykelstölder och bostadsinbrott sällan löses och nästan bara anmäls av försäkringsskäl stärker inte tryggheten.

I ett mer välmående samhälle ställer vi också allt högre krav även på trygghet. Vi förväntar oss någonstans att ha våra kroppar och ägodelar i fred. Fullt rimligt och viktigt för framtidstron, men också något som ökar känslan av otrygghet när motsatsen händer oss eller andra.

Polisens förtroendeproblem gör inte situationen bättre. För låg brottsuppklarning, massregistrering av romer och yviga, nedsättande diskussioner om kända samhällsfigurer i sociala medier vittnar näppeligen om professionalism hos landets brottsbekämpare. Som alltid stör några rötägg hela bilden. (Om Facebookgruppen UMF i bl a SvD 1, SvD 2.)

Polisen_vapenPolisen måste helt enkelt bli effektivare. Naturligtvis är det en uppgift för hela samhället att förebygga kriminalitet, och livssituationer som gör att människor väljer brottets bana. Men när brott väl sker, måste brottsbekämpningen vara betydligt bättre.

Universallösningen finns inte. Mer resurser har uppenbarligen inte – som så sällan! – hjälpt när inte metoder och processer förbättras.

Poliserna i sig är inte problemet. De vill göra ett bra jobb, Evert Bäckström-figurerna är troligen försvinnande få. Men förutsättningar och förmodligen även en del attityder behöver ändras.

Professionens egen erfarenhet och inflytande, forskning och goda exempel, och tryck från ”beställarna” – allmänheten via politiker, genom rätt styrnings- och uppföljningsverktyg, måste samordnas för förändring.

”Best practice” borde vara något självklart. Vi hör och läser solskenshistorier, om metoder som gjort att man löser fler bostadsinbrott, eller arbetssätt som får unga livsstilskriminella att sluta innan det är alltför sent. Men de måste katalogiseras och spridas metodiskt – bli förebilder, inte episoder.

Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består.
Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består. Bild från Polismuseet.se

Underrättelsearbete är A och O – mot både gängvåld och organiserade ligor bakom mycket av mängdbrottslighet. Likaså behöver polisen modern teknik – alltifrån fungerande, säkra radioförbindelser till möjligheter att arbeta metodiskt med DNA-spår osv även vid ”enklare” vardagsbrott. Allt detta behöver naturligtvis användas med balans och professionalitet, med omsorg om människors integritet – och utan t.ex. registrering…

Organisationsförändringar ska inte underskattas. Att hela landet nu blir en polismyndighet är på tiden. Men kanske är det också dags att överväga en förändring också åt andra hållet. Närpolisen har aldrig riktigt fått den form, kraft och närvaro som skulle behövas för att göra skillnad i förebyggande och trygghetsskapande arbete lokalt.

Jag har varit skeptisk till förslag om kommunal polis – men kanske är det en väg framåt, för både Kungsholmen och Husby, Haga och Biskopsgården. Kommunen kommer inte hela vägen med skolan, sociala insatser och stadsmiljö.