Brottsligheten bland unga svenskar minskar – och toleransen mot våld verkar minska vilket leder till fler anmälningar. Dagens ungdom är helt enkelt mer skötsam. Orosmolnet är klyftorna som syns så tydligt för både brottsoffer och förövare. När det gäller ungdomsbrottslighet gäller att inte bara vara tuffa mot brottsligheten, utan framför allt mot brottslighetens orsaker.

Redan de gamla grekerna lär ha klagat över förfall hos dagens ungdom (även om filosofen Sokrates nog inte uttryckte sig så som han ofta påstås ha gjort). I verkligheten har förstås världen ofta blivit bättre, generation för generation. Det gäller också brottsligheten i Sverige. Sedan tidigare vet vi att framför allt våldsbrottsligheten minskar (DN). Nu rapporterar forskare vid Stockholms universitet om minskad brottslighet bland ungdomar; bland 60-talisterna (födda 1965) hade fler än var femte begått brott, bland 80-talisterna (födda 1985) färre än var sjunde. Och de flesta av 80-talisterna hade bara begått ett brott (DN, SvD).

Den minskade brottsligheten kanske inte passar in i alla politikers världsbild. Hotbilden av ökade antal brott används ofta av dem som vill måla upp en bild av negativ utveckling i Sverige. Det är ett problem i sig. En överdrivet negativ bild ökar i sig otryggheten – och en upplevd otrygghet kan leda till åtgärder som kanske både är onödiga och kontraproduktiva.

En kategori som ökar bland ungdomars brottslighet är våldsbrotten. Det går dock emot den generella bilden av att våldsbrottsligheten minskar och att färre utsätts för våldsbrott. Sannolikt ligger förklaringen i att toleransen för våld har minskat, mörkertalet krymper och anmälningarna ökar. Vissa menar också att brotten kanske har blivit färre, men också grövre (P3 Nyheter); de som utsätts för brott skulle alltså drabbas hårdare vilket förstås är något som behöver bevakas.

Att utvecklingen generellt går åt rätt håll betyder förstås inte heller att vi kan luta oss tillbaka. Brottsligheten är ett oerhört stort problem, framför allt för de individer som utsätts för brott, men naturligtvis kan även människor som fastnar i en kriminell livsstil ses som drabbade – om än inte som offer. Som så mycket annat i samhället slår brottsligheten hårdast mot dem med minst marginaler och sämst förutsättningar i stort. Såväl brottsoffer som brottslingar återfinns oftare bland människor som växer upp i förhållanden med lägre inkomster, lägre utbildning, egna sämre skolresultat. Det finns också en samvariation mellan fängelsedömda och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD.

En större andel av såväl brottsoffer som brottslingar har utländsk bakgrund. Det blir lätt ett slagträ i debatten om invandring – men även bland invandrarungdomar går brottsligheten ned. Faktum är också alltså att brottsligheten har minskat under de senaste decennierna, samtidigt som invandringen (och den europeiska integrationen) har ökat. Och orsaken till brottsligheten ligger förstås inte i hudfärg eller etnisk bakgrund, utan i utanförskapet, utbildningsnivån, skolgång.

Vi ska aldrig acceptera brott. Liberaler ska alltid stå på brottsoffrens sida. Men vi ska vara lika tuffa mot brottslighetens orsaker. Och den allra viktigaste insatsen mot brottsligheten är att skapa en skola som verkligen ger alla elever jämlik tillgång till kunskap.

Vi måste också arbeta brett mot det utanförskap som skapar både brottslingar och brottsoffer. Unga som ser sina föräldrar gå till jobbet, istället för att vara hemma; unga som ser vuxna i sin omgivning som har god hälsa och får tillgång till den vård de behöver; unga som själva kanske har en bokstavsdiagnos och då får rätt behandling tidigt; unga med potentiella problem som fångas upp i tid – de ungdomarna kommer sannolikt att lyckas bättre i livet, bli studenter och familjebildare istället för brottslingar och kriminalvårdsklienter.