Tagg: polisen

Stoppa tjuven

Ökningen av bostadsinbrott är allvarlig för de drabbade och för rättssamhället. Vi kan göra mer för att skydda oss, enskilt och tillsammans, men polisen behöver också ha rutiner och resurser att beivra och bekämpa inbrott och andra vardagsbrott.

LÅS OCH LARMA. Privatpersoner kan försvåra för inbrottstjuven, men rättsväsendet måste bli effektivare att bekämpa bostadsinbrott. Wikimedia/Holger Ellgaard.
LÅS OCH LARMA. Wikimedia/Holger Ellgaard.

Någon som har brutit upp din dörr eller tagit sig in genom källaren. Ryckt loss dator och dvd, burit iväg med tv:n, vänt upp och ned i lådorna, norpat åt sig mormors guldhalsband, rotat runt i garderoberna… Eller, kanske lika illa, målsökande gått på kapitalvaror och smycken och lämnat bostaden i övrigt orörd – och en otäck stämning efter sig.

Att någon varit inne i din bostad olovandes och med ont uppsåt, när du inte var hemma eller än värre när du sov, är en upprivande upplevelse som alla hoppas slippa – och man är glad så länge man undgår.

Bostadsinbrott är inte det värsta av brott; det riktas inte mot den fysiska personen och med en hemförsäkring är de ekonomiska konsekvenserna ringa. Men det är alltjämt ett övergrepp. Det må inte vara den fysiska integriteten som drabbas – men att gå in i någons hem och stjäla dennes saker är ett hot och en kränkning av den personliga integriteten som inte ska förminskas.

Tyvärr har bostadsinbrotten beskrivit en ökande kurva i stort sett under hela 2000-talet och ligger nu ca 30 procent högre. Varje dag begås ett 60-tal bostadsinbrott. Efter en liten nedgång ökar de nu igen, och höstens mörkare kvällar och nätter är högsäsong för inbrottstjuvarna rapporterar Ekot. Tyvärr är också risken för tjuvarna att åka fast relativt liten och uppklarningsprocenten är liten: 4,7 procent (se t ex DN från april). Vad ska man då göra mot detta? Stadigare dörrar, ordentliga lås på källarfönster och larm är sådant vi kan göra som enskilda privatpersoner. Tillsammans kan vi göra ännu mer. Grannsamverkan är ett verkningsfullt arbetssätt, som också kan skapa fler positiva effekter: ökade kontakter och sammanhållning mellan människor, ökad integration m m (Ekot: Brotten minskar när grannar knyter kontakter).

Ytterst måste dock rättsväsendet  ta ett större ansvar för att bekämpa bostadsinbrott. Att inte ens var tjugonde inbrott klaras upp är helt enkelt alldeles för dåligt – och det går att göra mer vilket våra grannländer visar. Danmark klarar 7, Norge 15 och Finland hela 22-26 procents uppklarning.

Brottsoffrens medverkan och dokumentation av vad som har försvunnit är viktigt för polisarbetet. DNA-spårning av märkta föremål är en förebyggande  åtgärd som kan hjälpa till att både hindra och lösa brott – det har varit framgångsrikt i Storbritannien och nu även på flera håll i Sverige, t ex Tyresö där inbrotten i Fornudden minskat kraftigt (ABC). Naturligtvis bör polisen också arbeta med DNA-spårning av brottslingarna.

Ny teknik kan göra mycket för polisarbetet – men minst lika mycket hänger på organisationen. Tillfälliga projekt och satsningar har ofta gett resultat men nu krävs långsiktighet. Det kan borde den nya nationella polismyndigheten kunna ge. Det är oroande att genomförandet av polisreformen kritiseras (SvD) men slutresultatet blir förhoppningsvis bra.

Effektivare rättsstat efterlyses

Brottsligheten minskar och tryggheten ökar i Sverige – men färre brott klaras upp. En effektiv rättstat måste jobba långsiktigt, inte i projekt, och samarbeta internationellt mot organiserad kriminalitet.

RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.
RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.

Låt oss börja med de goda nyheterna: Brottsligheten har sjunkit i Sverige. Risken att bli utsatt för brott minskar – vilket man kanske inte alltid kan tro utifrån löpsedlar eller vissa politikers, eller i klarspråk Sverigedemokraternas, överdrivna problembeskrivning. En annan god nyhet är därför att svenskarna inte verkar gå på skrämselpropagandan; också tryggheten som vi medborgare upplever har ökat. Och Alliansregeringen har tillfört polisen och rättsväsendet stora resurser sedan 2006.

Hög trygghet och låg risk att utsättas för brott är viktiga mål för en demokrati och rättsstat. Tyvärr går inte all utveckling åt rätt håll; polisen och övriga rättsväsendet verkar, trots kraftigt ökade resurser, inte bli bättre på att klara upp brott. Men vi vet av goda exempel att det går att rå på både vardagsbrott, gäng och grövre organiserad brottslighet.

Vardagsbrotten förblir ett bekymmer, gängbrottsligheten ökar och den internationella organiserade brottsligheten är en stor utmaning. Samtidigt har vi nog alla läst och hört om framgångsrika insatser där polis, åklagare och domstolar lyckats förebygga, beivra och klara upp fler brott – och gett de skyldiga sina straff. Det har varit särskilda insatser t ex mot bostadsinbrott, ungdomsgäng (där unga på farliga vägar kunnat få hjälp därifrån), knarkhandel, organiserade ligor och internationell brottslighet. Problemet är just att det handlar om tillfälliga satsningar; när de upphör kan man ifrågasätta de långsiktigt positiva effekterna, tillvaratagandet och spridandet av den vunna kunskapen.

Polisen och hela rättskedjan måste helt enkelt börja arbeta mer systematiskt, samordnat och långsiktigt. Arbetssätt måste effektiviseras, polisen måste arbeta mer på tider och platser där brottslingar är aktiva, resurser måste läggas där de ger störst nytta och statistik och uppföljningar styra mot rätt värden (med den omtalade ”pinnjakten”, där mängden av t ex nykterhetskontroller och inte nyttan av insatsen blir det viktiga, som avskräckande exempel). Och resurser som tillförts och tillförs för fler poliser m m måste användas för permanenta förstärkningar: framgångsrika metoder måste gå från tillfälliga projekt till långsiktig linjeverksamhet.

En nationell polismyndighet istället för 21 länspolismyndigheter är ett sätt att använda polisens och rättsväsendets resurser mer effektivt. En myndighet kan bättre se till att framgångsrika metoder blir regel och inte undantag. Det ökar också förutsägbarheten och rättstryggheten för alla oavsett var vi bor i Sverige. En samlad svensk polismyndighet är något Folkpartiet förespråkat länge och som Alliansregeringen äntligen är på väg att genomföra.

Brottsligheten känner förstås inga länsgränser – men heller inga nationsgränser. Och lika lite som landet Sverige i sig är problemet med inhemsk kriminalitet, är EU-samarbetet problemet för den gränsöverskridande brottsligheten som både kan ha ursprung i och drabba icke-EU-länder. Precis som ökad samordning i Sverige kan däremot ökat samarbete i Europa stävja kriminaliteten. Folkpartiet är det parti som starkast förespråkar polisiärt samarbete, ett Europas FBI. Det handlar om att utreda och bekämpa just grov och organiserad brottslighet, inte vardagsbrotten och inte polispatrullerandet på svenska gator och vägar (att svensk-finska och svensk-danska poliser samarbetar fruktbart i Tornedalen och vid Öresund är en annan – bra – sak).

En stark rättstat säkrar alla invånares rättssäkerhet. Det handlar om att behandlas jämlikt och alltid få sina medborgerliga fri- och rättigheter respekterade. Men det handlar också om att vara trygg från brott. Vi ska alla kunna sova säkert från både statens och brottslighetens övergrepp, det är därför vi alla sluter upp bakom nattväktarstatens våldsmonopol. Den svenska rättsstaten är resursstark, men kan bli betydligt effektivare.

Fakta: Minskad brottslighet, ökad trygghet och mer resurser
– men lägre uppklarning

DN skriver i dag om utvecklingen av brottsligheten och inom brottsbekämpningen. Brottsligheten har minskat, enligt BRÅ uppgav 11,4 procent av svenskarna att de utsatts för ett misshandel eller ett antal andra exempel på brott 2013. 2005 var andelen 13,1 procent. Förtroendet för rättsväsendet ökar, enligt BRÅ. Tryggheten ökar, 15 procent av svenskarna känner sig otrygga sent på kvällen i det egna bostadsområdet, mot 21 procent 2006. Polisens anslag har ökat från 17,2 till 21,1 miljarder mellan 2006 och 2013. Men gängbrottsligheten ökar, färre brott lämnas till åklagare och färre brott klaras upp. Skillnaderna är också stora i landet.

Läs mer i DN: Minskad kriminalitet – men få brott klaras upp. Ewa Stenberg: Polisen är ett av Alliansens största misslyckanden.

Alliansen är också kritisk mot att polisen inte lyckas bättre, trots de ökade resurserna. Johan Pehrson (FP) sade i en debatt i mars att ”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer till polischefer.” (Dagens Juridik).

Dubbelt utsatt

Fattiga tiggare i Stockholm säljer sex för att få ihop mer pengar att skicka hem till sina familjer. De drabbas av en dubbel utsatthet – som säger en hel del om både fattigdom och prostitution.

bild (48)

Från den som inget har ska tas också det hen anser sig ha. Det bibliskt grundade citatet var det första som infann sig i huvudet när jag såg DN STHLM:s förstasida i morse (till höger). Ingen kan väl undgå att se utsattheten hos de tiggare som har blivit en vanlig syn på Stockholms gator. Och kanske borde vi egentligen inte förvånas över att de utnyttjas för, och anser sig tvingade att sälja, sex.

Att människor, som Dimitri i DN:s reportage, känner sig inte kunna säga nej till att sälja sina kroppar sätter deras situation och behovet att hjälpa tiggarna i ett obehagligt skarpt strålkastarljus. Och det pekar på prostitutionens grundproblem.

Få prostituerar sig av egen fri vilja. Och att sälja sin kropp är, åtminstone för de allra flesta människor, inte en finansiell transaktion mellan två parter, så som vilken som helst. Prostitution skapar ytterligare utsatthet. Förutom de tiggare som DN skriver om i dag, har offren också ofta annars utländsk bakgrund – från redan utsatta situationer. Trafficking, modern slavhandel för sexuella ändamål, är prostitutionens ännu mycket mörkare baksida.

Vad kan då göras? Jag har inga färdiga svar. I grunden handlar det naturligtvis om att, inte minst inom ramen för EU, söka sätta stopp för diskriminering och förbättra levnadsvillkoren för människor så att de kan stanna hos sina familjer och slipper välja den desperata utvägen att tigga i ett rikare land.

Här i Sverige handlar det om att visa respekt och medmänsklighet, och ställa upp med de resurser vi kan i form av härbärgen och andra sociala insatser. Om fler istället för att tigga kan få ett jobb – som Dimitri i DN, som drömmer om att bli städare – så vore det förstås det bästa för alla. Att koppla samman människor som behöver jobb med personer och företag som behöver anställa är en viktig uppgift även ur detta perspektiv.

Och prostitutionen ska vi fortsätta belysa och bekämpa. Kanske behövs mer medmänsklighet och respekt från ”samhällets” sida även här. Och kanske kunde vi börja med att ha fler poliser och civila utredare inriktade på detta viktiga arbete. Att polisens prostitutionsgrupp i dag verkar bestå av två poliser (DN) säger något om prioriteringar och organisation.