Etikett: rättssäkerhet

Trygghet

Effektivare rättsstat efterlyses

Brottsligheten minskar och tryggheten ökar i Sverige – men färre brott klaras upp. En effektiv rättstat måste jobba långsiktigt, inte i projekt, och samarbeta internationellt mot organiserad kriminalitet.

RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.
RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.

Låt oss börja med de goda nyheterna: Brottsligheten har sjunkit i Sverige. Risken att bli utsatt för brott minskar – vilket man kanske inte alltid kan tro utifrån löpsedlar eller vissa politikers, eller i klarspråk Sverigedemokraternas, överdrivna problembeskrivning. En annan god nyhet är därför att svenskarna inte verkar gå på skrämselpropagandan; också tryggheten som vi medborgare upplever har ökat. Och Alliansregeringen har tillfört polisen och rättsväsendet stora resurser sedan 2006.

Hög trygghet och låg risk att utsättas för brott är viktiga mål för en demokrati och rättsstat. Tyvärr går inte all utveckling åt rätt håll; polisen och övriga rättsväsendet verkar, trots kraftigt ökade resurser, inte bli bättre på att klara upp brott. Men vi vet av goda exempel att det går att rå på både vardagsbrott, gäng och grövre organiserad brottslighet.

Vardagsbrotten förblir ett bekymmer, gängbrottsligheten ökar och den internationella organiserade brottsligheten är en stor utmaning. Samtidigt har vi nog alla läst och hört om framgångsrika insatser där polis, åklagare och domstolar lyckats förebygga, beivra och klara upp fler brott – och gett de skyldiga sina straff. Det har varit särskilda insatser t ex mot bostadsinbrott, ungdomsgäng (där unga på farliga vägar kunnat få hjälp därifrån), knarkhandel, organiserade ligor och internationell brottslighet. Problemet är just att det handlar om tillfälliga satsningar; när de upphör kan man ifrågasätta de långsiktigt positiva effekterna, tillvaratagandet och spridandet av den vunna kunskapen.

Polisen och hela rättskedjan måste helt enkelt börja arbeta mer systematiskt, samordnat och långsiktigt. Arbetssätt måste effektiviseras, polisen måste arbeta mer på tider och platser där brottslingar är aktiva, resurser måste läggas där de ger störst nytta och statistik och uppföljningar styra mot rätt värden (med den omtalade ”pinnjakten”, där mängden av t ex nykterhetskontroller och inte nyttan av insatsen blir det viktiga, som avskräckande exempel). Och resurser som tillförts och tillförs för fler poliser m m måste användas för permanenta förstärkningar: framgångsrika metoder måste gå från tillfälliga projekt till långsiktig linjeverksamhet.

En nationell polismyndighet istället för 21 länspolismyndigheter är ett sätt att använda polisens och rättsväsendets resurser mer effektivt. En myndighet kan bättre se till att framgångsrika metoder blir regel och inte undantag. Det ökar också förutsägbarheten och rättstryggheten för alla oavsett var vi bor i Sverige. En samlad svensk polismyndighet är något Folkpartiet förespråkat länge och som Alliansregeringen äntligen är på väg att genomföra.

Brottsligheten känner förstås inga länsgränser – men heller inga nationsgränser. Och lika lite som landet Sverige i sig är problemet med inhemsk kriminalitet, är EU-samarbetet problemet för den gränsöverskridande brottsligheten som både kan ha ursprung i och drabba icke-EU-länder. Precis som ökad samordning i Sverige kan däremot ökat samarbete i Europa stävja kriminaliteten. Folkpartiet är det parti som starkast förespråkar polisiärt samarbete, ett Europas FBI. Det handlar om att utreda och bekämpa just grov och organiserad brottslighet, inte vardagsbrotten och inte polispatrullerandet på svenska gator och vägar (att svensk-finska och svensk-danska poliser samarbetar fruktbart i Tornedalen och vid Öresund är en annan – bra – sak).

En stark rättstat säkrar alla invånares rättssäkerhet. Det handlar om att behandlas jämlikt och alltid få sina medborgerliga fri- och rättigheter respekterade. Men det handlar också om att vara trygg från brott. Vi ska alla kunna sova säkert från både statens och brottslighetens övergrepp, det är därför vi alla sluter upp bakom nattväktarstatens våldsmonopol. Den svenska rättsstaten är resursstark, men kan bli betydligt effektivare.

Fakta: Minskad brottslighet, ökad trygghet och mer resurser
– men lägre uppklarning

DN skriver i dag om utvecklingen av brottsligheten och inom brottsbekämpningen. Brottsligheten har minskat, enligt BRÅ uppgav 11,4 procent av svenskarna att de utsatts för ett misshandel eller ett antal andra exempel på brott 2013. 2005 var andelen 13,1 procent. Förtroendet för rättsväsendet ökar, enligt BRÅ. Tryggheten ökar, 15 procent av svenskarna känner sig otrygga sent på kvällen i det egna bostadsområdet, mot 21 procent 2006. Polisens anslag har ökat från 17,2 till 21,1 miljarder mellan 2006 och 2013. Men gängbrottsligheten ökar, färre brott lämnas till åklagare och färre brott klaras upp. Skillnaderna är också stora i landet.

Läs mer i DN: Minskad kriminalitet – men få brott klaras upp. Ewa Stenberg: Polisen är ett av Alliansens största misslyckanden.

Alliansen är också kritisk mot att polisen inte lyckas bättre, trots de ökade resurserna. Johan Pehrson (FP) sade i en debatt i mars att ”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer till polischefer.” (Dagens Juridik).

Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Trygghet

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.