Tagg: liberaler

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket

Bibliotek ska vara trygga platser, för alla, oavsett stadsdel. När vi ser ökad rapportering om hot och våld mot bibliotek måste vi vara tydliga och hålla biblioteken öppna och säkra. Nu väcker vi liberaler frågor om trygga bibliotek i Stockholms kulturnämnd. Jag kommenterar i Sveriges Radio.

SR Kulturnytt: Rasmus Jonlund (FP): I sista hand ska biblioteken kunna porta besökare.

Interiör från Hagsätra bibliotek.
FRIZON. Interiör från Hagsätra bibliotek.

Bibliotek ska aldrig tvingas stänga på grund av hot. Nolltolerans ska råda mot alla former av trakasserier och våld. Självklarheter, kan tyckas, men varken verkligheten eller debatten ser alltid så ut. Under första halvåret i år rapporterades lika många incidenter på Stockholms bibliotek som under hela förra året. Det visar på ett reellt problem, som måste tas på allvar. Uppdaterat 24 september: I dag rapporterar facket Dik om att 6 av 10 bibliotekarier upplever oordning minst en gång i månaden, och över 8 av 10 har upplevt aggressivt beteende mot andra besökare, kollegor eller sig själva (DN Kultur).

Efter uppmärksamheten kring bråk på Hässelby bibliotek i våras startade en debatt där vi som stod upp för ordning bland annat fick höra att vi förespråkade en ”tysthetsnorm”. Det är en problematisk inställning på två sätt. Dels ges sken av att det handlar om stökiga bibliotek där några pratar för högt – med bilden av en gammaldags, sträng, hyschande bibliotekarie som blivit förnärmad. Dels förlöjligas och förminskas de som önskar just att biblioteken ska kunna vara en lugn frizon.

Jag har inga problem att försvara en slags ”tysthetsnorm” på bibliotek – även om biblioteken självklart också ska följa med sin tid och ser helt annorlunda ut i dag än de tysta hus fulla med böcker (och några skivor och filmer) som många av oss kanske minns från vår barndom. Men problemen är alltså värre än eventuell högljuddhet.

En annan problematisk relativisering görs av dem som ser skillnad på bibliotek i olika stadsdelar. Som vi skriver från Folkpartiet är frågan om lugn och ro på biblioteken ”en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.”

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
FRIZON. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturnytt i Sveriges Radio har rapporterat om liknande problem som i Stockholm, runtom i landet. Om att vuxna står bakom det mesta av biblioteksstöket, om de ökade incidentrapporterna på Stockholms bibliotek, och hur man vände en negativ situation på biblioteket i Malmöstadsdelen RosengårdI dag är alltså jag själv intervjuad (läs gärna också vårt pressmeddelande: Stök på biblioteken får inte relativiseras). (Uppdaterat: Jag var också med i samtal med kulturborgarrådet Roger Mogert i P4 Stockholms eftermiddagsprogram i onsdags, ca 15 min in i sändningen, och Stockholmdirekt skriver också.)

Min partivän i kulturnämnden Hanna Gerdes skrev redan i juni om ordningsproblem på biblioteken, och den problematiska relativiseringen av dessa (Bibliotekarier ska inte behöva agera väktare). Nedan kan du läsa den skrivelse som vi liberaler, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger i kulturnämnden.

Från Folkpartiet ser vi att det är oacceptabelt att ändra öppettider eller stänga bibliotek (mer än i akuta fall) – istället måste personal och besökare känna ett stöd från staden och samhället, och det kan ta formen av extra bemanning, andra personalgrupper, samarbeten med lokalsamhället och andra aktörer – som kan hjälpa till att identifiera och kanske påverka fridsstörarna. I sista hand bör bråkstakar kunna portas. Och allt hot och våld ska naturligtvis anmälas.

Vi måste ha nolltolerans mot stök och bråk på bibliotek, oavsett var de finns. Alla har rätt att känna sig trygga på sitt bibliotek – personal liksom besökare. Sverige behöver biblioteksfrid!

Åtgärder för ökad trygghet på Stockholms stadsbibliotek

Stockholms bibliotek har under första halvåret i år rapporterat lika många incidenter av våld, hot och trakasserier som under hela förra året, enligt ny statistik från kulturförvaltningen. Siffrorna måste analyseras, men att anmälningarna ökar ger en fingervisning om att det finns problem att ta itu med.

Utsatta bibliotek är inget isolerat Stockholmsfenomen. Enligt en ny undersökning uppger var femte svensk bibliotekschef att det är stökigt på biblioteket flera gånger varje månad eller vecka. Var femte uppger också att stöket har ökat. Då räknas även hot, våld och trakasserier. Extra oroande är att det framför allt är personer över 18 år som står för stöket, enligt en undersökning från fackförbundet Dik.

För oss som liberaler är det oacceptabelt att vuxna tar sig friheter och gör biblioteken till sina ”uppehållsrum”. De unga är både dagens och framtidens biblioteksbesökare. Därför måste staden ställa sig på deras sida.

Det handlar inte bara om folk som pratar ”för högt”, utan också om reella hot och brott. Lika lite som vi ska acceptera att människor blir utsatta för våld, hot och trakasserier på torget, lika lite ska vi göra det på biblioteket. Det är en självklarhet för varje liberal.

Biblioteken är värdefulla platser för läslust och bildning, men är också för många en frizon, en accepterande plats där man kan vara sig själv. Det är den ungdom som lever i en miljö kantad av otrygghet och utanförskap som behöver bibliotekets trygga frizon allra mest.

Frågan om lugn och ro på biblioteket kan låta banal. Men egentligen är det en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.

Den som inte sköter sig bör kunna mista friheten att vistas på biblioteken. Bibliotekspersonal ska ha stöd och uppbackning av arbetsgivaren, och fridsstörare ska kunna portas. Vid behov måste man kunna öka bemanningen och involvera socialtjänstens kompetenser, som fältassistenter på plats.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen
1. Vilka åtgärder kan idag sättas in för att komma tillrätta med ordningsproblem som visar sig på Stockholms stadsbibliotek?
2. Vilka ytterligare åtgärder för att förebygga stök, hot, våld och trakasserier på Stockholms stadsbibliotek planeras?
3. Hur bedömer förvaltningen att det förebyggande arbetet tillsammans med stadsdelarna och skolorna fungerar?

Rasmus Jonlund (FP), vice ordförande
Hanna Gerdes (FP), ledamot
Anne-Lie Elfvén (FP), ersättare

Kulturnämnden Stockholms stad

Nu behöver vi kulturen mer än någonsin

Många tankar behöver nu tänkas kring många politikområden, i ett Sverige där var åttonde väljare röstade på ett främlingsfientligt parti. Det gäller integrationspolitiken. Men det gäller också i högsta grad kulturpolitiken. Kulturen är ett viktigt instrument, även när den finns till för sin egen skull.

LJUS I MÖRKER. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
LJUS I MÖRKER. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Efter främlingsfientlighetens framryckning krävs nytänkande eller ihålliga insatser offensiv på flera politikområden. Ekonomi – så vi får resurser till utveckling och fler får jobb. Integration – så alla kan och för bidra och delta. Välfärd – så ingen lämnas utanför och alla kan jobba trygghet. Mycket är bra i Sverige, men vi blev inte färdiga på åtta regeringsår, särskilt som den värsta finanskrisen sedan 30-talet drabbade oss. Därför ska vi i Folkpartiet driva en kraftig liberal oppositionspolitik, vilket inte hindrar samarbete när våra sakpolitiska förslag sammanfaller.

Ett område där det finns utrymme för opposition och samarbete men framför allt för en offensiv, är kulturpolitiken. Sällan har vi behövt kulturen så mycket som när de krafter som vill resa murar, stänga gränser och göra skillnad mellan människor, rycker fram. Det gällde före valet, och det gäller ännu mer nu.

Kulturen är en sällsynt potentiell kraft för demokrati och integration. Det gäller alldeles oavsett om och när kulturen finns till för sin egen skull, eller blir ett instrument för andra goda ändamål. Jag tycker aldrig att den gränsen är särskilt knivskarp – eller nödvändigtvis särdeles angelägen att upprätthålla. Självklart är kulturen i första hand något vi njuter av eller utövar för dess egna kvaliteter. Lika självklart kan och måste vi se dess betydelse för att främja bildning; skapa sammanhang; få människor att mötas, ge dem verktyg och kanaler att uttrycka sig, och få förståelse för varandras verkligheter och perspektiv.

Nu behövs kulturen, bibliotek och kulturskolor, kulturarvsinstitutioner och folkrörelser, teatrar, konsthallar och det fria kulturlivet, för att stärka bildning och kunskap, möta rädslor och minska obefogad oro. Kulturen kan skildra och bearbeta det som sker när nya människor, nya uttryck och intryck, kommer till vårt land och blir en del av det – nu och genom historien. Den kan visa på allas våra olikheter – och vår stora grundläggande mänskliga likhet.

Kulturen är inte nödvändigtvis inneboende god. Instrumentet kan användas i olika syften, som vi har sett så många exempel på. Sverigedemokraterna står för en kultursyn som må vara oförankrad i kulturlivet och den övervägande empirin. Den måste bemötas – med motargument och motbilder. Den går inte att tiga ihjäl.

Kulturlivet kokar av idéer, ilska och energi. Kulturpolitiken behöver nu fånga och förstärka, ge plattformar – och hålla armlängds avstånd. I den sista frågan ligger en skillnad mellan en liberal och en socialistisk kulturpolitik, som jag har kunnat se under mina snart tolv år i Stockholms kulturpolitik. Vi vill inte fatta detaljbeslut om kulturstöd, vi vill inte ha politiska biblioteksråd. Vi har inte samma lösningar och konkreta förslag – och det är bra. Det kulturpolitiken behöver är inte en enad front, utan debatt och diskussion.

Nu går Folkpartiet i liberal opposition, också i kulturpolitiken i Stockholm, mot vänstern och mot nationalister och rasister. Tillsammans med andra ska vi visa att Sverige är något annat än det rasister och ”nationella” vill påskina. Och vårt Sverige finns i en mångfald av varianter!

Magdalena Andersson och sanningen om oss liberaler

Det är populärt att snacka skit om liberaler – senast ut är Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Men liberaler är knappast mot jämlik skola eller trygga socialförsäkringar som S vill få det till; däremot är vi för frihet, och mot oginhet.

OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler.
OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler. Foto: Socialdemokraterna.

Jag är liberal för att jag vill ge alla människor frihet att förverkliga sig själva, och reella möjligheter för alla att utnyttja den friheten, oavsett bakgrund. En teoretisk frihet som begränsas av ojämlika uppväxtvillkor, främst ojämlik tillgång till bra skola, eller av otrygghet vid motgångar eller på ålderns höst, är inte till stor nytta för människor. Och om vi menar allvar med människors lika värde menar jag att det måste få genomslag i vårt frihetsbegrepp.

Många skulle kanske kalla min inställning socialliberal, och jag värjer mig inte, även om jag menar att det socialliberala kommer mer i den praktiska politiken än ideologin. I det sena 1800-talet känner jag ett släktskap med dem som kallade sig nyliberaler, Adolf Hedin med flera: både socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Begreppen och prefixen växlar men jag kallar mig först och främst liberal. Och därför blir jag så provocerad när andra än liberaler tillskriver mig och oss åsikter som står i rak motsats mot vad min liberalism står för – som Magdalena Andersson i dagens DN Lördag: ”…det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk” säger Magdalena Andersson (som annars framstår som både vettig och liberalt sinnad) till DN. Och formulerar faktiskt rätt väl en ideologisk och partipolitisk grundinställning – för Sveriges liberaler.

En bra skola och jämlik tillgång till utbildning är det allra viktigaste för den liberala tanken om människan. Det har varit hela syftet med våra omfattande skolreformer – som Magdalena Anderssons parti har ställt sig bakom, efter att äntligen ha frångått försvaret av den flumskola som ville utjämna genom att behandla alla lika, som ett snitt. Men lika är inte likvärdigt, när man tappar och p g a bristande uppföljning och slopad speciallärarkompetens missar elever med större behov, och inte heller ser och lyfter talangfulla elever i ämnen där de har särskild begåvning.

Mer resurser till elever och skolor med tuffare förutsättningar är lika självklart. Därför satsar vi socioekonomiskt i Stockholm. Därför vill vi återta ansvaret för skolan i statlig regi, efter den kommunalisering som Anderssons socialdemokrater genomförde med förödande konsekvenser. Effekten av kommunaliseringen är förstås att liberal och socialdemokratisk skolpolitik kan jämföras. Och mångårigt socialdemokratiska Göteborg och Malmö kommer till korta bredvid Lotta Edholms Stockholm och Torkild Strandbergs Landskrona.

Utjämning över livet och mellan olika lyckligt lottade eller framgångsrika människor är lika självklart liberalt. Därför står vi upp för generell välfärd, har varit en garant för experiment med socialförsäkringarna och vill höja taken i såväl a-kassan som sjukförsäkringen. Det är ett väldigt gott skäl att rösta på Folkpartiet inom Alliansen.

För en röst på Alliansen är det kloka liberala valet. Det handlar om det andra benet av liberalismen: friheten att växa, möjligheten att lyckas, och att då mötas av beröm och lyckönskningar – inte oginhet. Låga marginalskatter, trygga socialförsäkringar, bra skola som ger alla jämlik tillgång till kunskap (kryddat med bildning och frihet också i kulturens form): Där har ni min korta programförklaring för ett liberalt val.