Etikett: riksdagen

Demokrati & ideologi, Kunskap & skola, Liberalerna & andra, Miljö, Trafik, Välfärd

Jag kandiderar till riksdagen – för jag tror på en liberal framtid

Sverige och världen behöver mer liberalism. Jag vill göra skillnad, och kandiderar därför till riksdagen i Liberalernas provval som startar 1 september.

  • För människors frihet att forma sina egna liv.
  • För konkurrenskraft , hållbarhet och välfärd.
  • Mot extremism och populism.

Det är en svår tid för liberaler, och den svåraste någonsin för vårt parti som vi kallar Liberalerna. Samhällsklimatet och utvecklingen går oss emot. Samtidigt är jag övertygad om att efterfrågan på principfasta liberala lösningar och på varmhjärtad och pragmatisk socialliberal politik, också är större än på länge.

När det blåser antiliberala vindar är också behovet av liberalismen som störst. Liberalismen handlar om motståndskraft. Men också om ett positivt budskap: om glädje och framtidstro.

Jag tror att framtiden kan vara liberal. Men då måste vi liberaler kunna och våga ge de tydliga och principfasta svaren. Jag vill vara en av de principfasta liberalerna som gör det. Jag tror på framtiden, om vi arbetar för den. Jag vill vara med och ta ansvar. Därför kandiderar jag till riksdagen i Stockholms stad och län, 2022.

Fortsätt läsa ”Jag kandiderar till riksdagen – för jag tror på en liberal framtid” →
Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Jag kandiderar till riksdagen 2018

En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.

Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.

Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.

Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.

Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för  (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).

Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik  – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.

En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.

Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.

I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.

Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!

Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.

I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Vem har rätt om decemberöverenskommelsen?

Decemberöverenskommelsen är historisk av flera skäl. Nu kan det åter bli ordning och reda i svensk politik – och utrymme för riktiga, sakpolitiska motsättningar. Men en stor stridsfråga lär också förbli historieskrivningen om budgetdramat, regeringskrisen och bakgrunden till den historiska juluppgörelsen.

ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.
ROSENBAD FÖRBLIR RÖDGRÖNT. Men historieskrivningen om decemberöverenskommelsen varierar.

Det politiskt turbulenta året 2014 slutade alltså med en passande skräll. ”Decemberöverenskommelsen” har måhända ett onödigt otympligt namn (jag skulle ha rekommenderat mer kortfattade eller dramatiska ”julöverenskommelsen” eller ”annandagsuppgörelsen”).

Andra har betydligt mer kritiska invändningar. Odemokratiskt, en kapitulation för Alliansen, ett nederlag för Socialdemokraterna? Låt oss konstatera att de valda ledarna för en bred majoritet av det svenska folkets valda företrädare har enats om delvis bekräftade, delvis förnyade, ömsesidiga regler för politikens former.

Kritikerna som anser att Alliansen, och framför allt Moderaterna, borde ha valt en annan väg är nog skyldiga att också peka ut vilken eller vilka vägar de då avser. Försöka bilda en varaktigare majoritet stödd på Sverigedemokraternas röster? Eller en stor koalition mellan Moderaterna, eller hela Alliansen, och Socialdemokraterna? Eller att några av de mindre Allianspartierna skulle ha tagit steget över blockgränsen för att ingå i en S-ledd regering, och låta Moderaterna vara den enda reella oppositionen i ensamt majestät?

Sex partiers enighet om politikens former säger mycket lite om politikens innehåll. Där råder fortsatt skarpa motsättningar, om den bästa politiken för starkare ekonomi och fler jobb, om valfrihet eller politikermakt i välfärden, och en mängd andra frågor. Och den blockskiljande oenigheten om bakgrunden till uppgörelsen är väl ett tecken så gott som något på att den inte innebär framväxten av en ny, kvävande och demokratiskt tvivelaktig, politisk enighet. Chanserna är stora för att decemberöverenskommelsen blir historisk, men hur historien om decemberöverenskommelsen ska skrivas lär också vara en tvistefråga – och ett forskningsämne.

Utifrån mitt Folkparti- och Alliansperspektiv är det framför allt en sak som brister i den socialdemokratiska beskrivningen av de dramatiska decemberveckorna i svensk politik. Senast i en stor intervju i Aftonbladet hävdar statsminister Stefan Löfven att Alliansen redan 2 december, kvällen innan budgetdramat som startade den akuta regeringskrisen, kunde ha fått det decemberöverenskommelsen innebar – de hade ju bara kunnat lova att lägga ned sina röster i budgetomröstningen. Men det Löfven bortser från, och som många journalister inte frågar om, är att den nu uppnådda överenskommelsen innebär mycket mer. Det tål att upprepas:

Socialdemokraterna och de övriga rödgröna har nu gått med på att den största partikonstellationen ska få möjlighet att regera. Det var något som framför allt S aldrig ville säga rent ut före valet i höstas, eller under hela den dramatiska hösten, till skillnad från Alliansen. Att S nu går med på att släppa fram en annan regering är, som flera kommentatorer har påpekat, smått revolutionerande – där har vi det verkligt historiska i decemberöverenskommelsen. Det hade inte skett om Allianspartierna bara lagt ned sina röster i budgetomröstningen dagen efter. Hade Alliansen lovat regeringen det på det berömda mötet 2 december, hade man verkligen kunnat tala om kapitulation och carte blanche åt vänsterpolitiken och -partierna.

Jämfört med Socialdemokratins erkännande av att de är ett parti som andra, är löftet att inte bryta ut enskilda delar av en minoritetsregerings budget en mindre eftergift. Inte desto mindre är det också historiskt, i ett kortare perspektiv, att S och MP därmed indirekt erkänner att de gjorde fel när de tillsammans med V och SD bröt ut och röstade ned en enskild del av den dåvarande Alliansregeringens skatteförslag förra vintern.

Nu blir det åter mer ordning och reda i svensk parlamentarism. Det gör inte svensk politik mindre demokratisk. Tvärtom är det i dylika formfrågor som den svenska samförståndsandan kan göra sig bäst. Det är en styrka att sex av åtta riksdagspartier, som i höstas fick stöd av fler än tre av fyra väljare, kan enas – samtidigt som motsättningar så uppenbart finns kvar, vilket är en demokratisk förutsättning. Nu återskapas en förutsägbar spelplan, för svenskarna och deras valda företrädare. Nu ges förhoppningsvisv äntligen utrymme för sakpolitiska diskussioner.

DN: Anna Kinberg-Batra om Löfvens höga tonläge, Löfven: Alliansen ville ta över makten, Nyvalet inställt efter decemberöverenskommelse.

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.