Etikett: republik

Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Din kandidat?

Med en månad kvar till valet lanseras i dag SVT:s valkompass. Där kan du ta del av tusentals riksdagskandidaters profiler, om vilka vi är och framför allt vad vi tycker i en lång rad frågor – även utanför våra egna favoritområden. Det ger stor transparens och god information till väljarna.

Rasmus_valkompassMinskade inkomststkillnader är inte något eftersträvansvärt – till skillnad från omfördelning av makt från män till kvinnor. Föräldraförsäkringen bör delas mer lika, Sverige borde gå med i Nato och skolan ska förstatligas. Det är några av mina svar på frågorna i SVT:s valkompass – och de borde inte vara någon överraskning för den som har läst min blogg och annat jag har uttryckt. En av de stora fördelarna med valkompassen är dock att jag och andra riksdagskandidater som vill delta måste svara på en mängd andra frågor än dem vi vanligtvis ägnar oss åt.

För den väljare som vill göra ett informerat och välgrundat val av kandidat och parti kan SVT:s tjänst därmed vara till stor nytta – den som blir invald i riksdagen, eller för den delen kommunfullmäktige (dit jag också kandiderar) eller landstinget, förväntas ju ha en uppfattning och fatta beslut inom alla politikområden. Inom en partigrupp delar man förvisso upp ansvaret och bevakningen av olika frågor mellan sig, men som f0lkvald har man ett helhetsansvar – ett förtroende från väljarna.

Väljarna har rätt att förvänta sig transparens och politiker som står för vad de gör, och vad de tycker.

Prestige och oförmåga att ändra sig är ingen fördel i politiken. Konsekvens är förvisso en dygd, ”flip-floppande” sällan en fördel. Men däremot är det bra att kunna ändra sig. En av de bra frågor som kandidaterna har fått svara på i SVT:s valkompass är om det finns en fråga där man ändrat ståndpunkt genom åren; jag angav min alltmer övertygade republikanism men kan säkert ange fler. Valfrihetens värde och de fördelar som privata aktörer kan tillföra i välfärden är något jag i början av min politikerbana var skeptisk till, men har blivit mer övertygad om. Sprutbyte för injektionsmissbrukare är en annan fråga där jag nu anser att försök behöver göras. Kvotering i bolagsstyrelser riskerar, som mitt svar i kompassen indikerar, att bli en fråga där min åsikt förflyttas – om inget mer händer.

Prestigelös förmåga att utveckla sina åsikter, ta intryck av ny kunskap och nya argument, är en bra egenskap i livet – och i politiken. Men lojalitet, ryggrad och konsekvens är också bra att ha. Jag hoppas att mina svar och åsikter matchar dina – annars är jag beredd att försvara mina ståndpunkter, och försöka övertyga dig.

Europa

Rule Britannia?

Ett av Europas ledande länder står inför en potentiell splittring. Ett självständigt Skottland betyder slutet för Storbritannien – men de stora förlorarna blir sannolikt skottarna själva.

41bskt3uNsL
BÄTTRE TILLSAMMANS. Vänskapsnålen med S:t Andrewskorset, Skottlands flagga, och Union Jack kan köpas via Amazon.

För många ser nog Storbritannien ut som en naturlig enhet – men den enade statsbildningen på ön är en i historiska termer relativt modern företeelse. Efter tidvisa engelska ockupationer under medeltiden förenades England och Skottland i en personalunion under skotske kung Jakob VI, som blev engelske Jakob I, 1603. 1707 skapades det samlade kungariket Storbritannien, med ett parlament, och det är Skottland som ger den blå färgen i en av världens mest kända symboler – Union Jack.

2016 kan detta rike vara historia – om skottarna röstar ja till självständighet 18 september.

Den skotska självständighetsrörelsen har varit på frammarsch en längre tid. Margaret Thatchers konservativa regering rosade inte folkopinionen i norr, och det konservativa torypartiet är numera nästan helt utan skotska ledamöter i det brittiska parlamentet. Labour har hållit ställningarna bättre, med de två senaste, Skottlandsfödda premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown. Det var också labourregeringen som genomförde ökat skotskt självstyre genom devolution och numera finns åter ett skotskt parlament, med stora befogenheter inom t ex utbildnings- och socialpolitik, i Edinburgh. Om det blir nej till självständighet har såväl tories som Labour och Liberaldemokraterna (också traditionellt starka i Skottland) lovat ytterligare utökat självstyre inom riket.

På senare är det dock det självständighetsförespråkande nationalistpartiet SNP som har vunnit ökat stöd. Nationalistledaren Alex Salmond har kunnat bilda regional regering – och fått till stånd folkomröstningen om självständighet. Hans argument handlar mycket om att skottarna måste få styra sig själva; det brittiska parlamentet i Westminster anses inte representativt och skotska intressen sägs nedprioriteras.

Nationell stolthet åsido – ekonomiska argument står förstås i förgrunden. För ja-sidans del handlar det mycket om oljepengarna från Nordsjön – men frågan är hur långt oljan, och pengarna, räcker. Skottland står svagare ensamt, med högre offentliga utgifter för bl a välfärd och statsanställda och mindre välstånd än snittet för eller övriga Storbritannien. Den starka finanssektorn kommer att undermineras.

Nationalisternas optimistiska tillväxtkalkyler ter sig knappast realistiska (Economist). Och så kommer frågorna om de russin man gärna vill behålla ur den brittiska kakan: pundet, drottningen och EU-medlemskapet. Vare sig engelsmännen eller EU verkar anse att det blir så enkelt eller ens är möjligt så som Salmond beskriver det. Och att låta sin penningpolitik styras av ett annat lands centralbank låter knappast som någon ökad självständighet…

För en övertygad republikan vore förstås ett avskaffat kungadöme välkommet, men att Skottland kan bli en republik överväger knappast övriga nackdelar. Opinionen bland skottarna tycks också långt från övertygad om självständighetens fördelar; en majoritet i väljarbarometrarna väljer nej-alternativet även om många är osäkra.

England då? Ja, ett kvarvarande förenat kungarike bestående av England, Wales och Nordirland kommer naturligtvis också påverkas av en separation. Kommer Nordirlands ställning förändras? Vad händer med försvaret, kärnvapenbaserna, ställningen i världen – ekonomiskt, politiskt, kulturellt? Kommer ett rest-England bli än mer avogt mot EU-samarbetet? De stora engelska förlorarna på skotsk självständighet kan dock bli Labour, som hämtat inte bara sina två senaste premiärministrar utan stort parlamentariskt stöd från norr. Alistair Darling, nej-kampanjens ledare och tidigare finansminister under Brown, hade med andra ord många skäl att göra bra ifrån sig i gårdagens debatt mot Salmond, en debatt han också något överraskande vann med besked (Economist, SR Ekot).

England lär rubbas något men knappast i grunden om Skottland går sin egen väg. Så mycket av det som är brittiskt är också engelskt – så mycket att nationalitetsorden ibland är utbytbara i dagligt tal. Det är skottarna som röstar 18 september och skottarna som kommer påverkas mest. För deras egen – och Europas – skull hoppas jag att de väljer fortsatt devolution inom det förenade rikets gränser. Och så vore ju Union Jack inte detsamma utan det blå.

Demokrati & ideologi

Med humor avväpnar vi kungamakten

Satir har alltid varit ett vapen riktat mot överheten. Humor och ironi passar osedvanligt bra i argumentationen mot den svenska monarkin. Få svingar satirvapnet så frejdigt som konstnären Carl Johan De Geer.

ÖVERHETEN. Gustav II Adolf på torget som bär hans namn.
ÖVERHETEN. Gustav II Adolf till häst på torget som bär hans namn. Foto Lars Olsson via Wikimedia.

Avgjutningen i brons av en krigsherre till häst är en av de mest klassiska bilderna av överheten och kungamakten. Ryttarstatyer är ett historiskt mycket vanligt, och i Sverige nästan uteslutande, kungligt attribut. I dagens Stockholm ser vi t ex den störste krigarkungen Gustav II Adolf och dynastigrundarna Karl X Gustav (huset Pfalz) och Karl XIV Johan (huset Bernadotte) på Gustav Adolfs torg, vid Nordiska museet respektive Slussen.I dag är bara tanken på något liknande förstås löjeväckande; en ryttarstaty av i dag skulle snarare fylla en plats för att öka representationen av de många och de anonyma i stadsrummet. När får vi en ryttarflicka avbildad i naturlig, eller övernaturlig, storlek? Men hur skulle dagens kung avbildas? Tänk er monarken vinkande från en stegrande, grussprutande Porsche!

Idén om ryttarstatyn var en gång överhetens uttryck, symbolen för makten. Nu kan det vändas effektivt i andra riktningen – och ingen gör det bättre än Carl Johan De Geer, den konstnärliga satirens mästare. Vid hans nuvarande utställning på Färgfabriken är det en skiss av den moderna kungliga ryttaren, majestätiskt hälsande folket från sin rusande sportbil, som väcker bland det största intresset. Konstnären själv, som är övertygad republikan och bl a står bakom Republikanska föreningens utträdesbrev ur monarkin, förklarar för DN att han inte vill vara aggressiv mot kungahuset, utan vänlig. Och det är helt rätt väg att gå.

file_2031Monarkin som företeelse är som gjord för att väcka en liberals rättmätiga vrede. Men visst finns det många andra orättvisor i världen som är så mycket värre. Att det finns större fel gör förvisso inte monarkin mer rätt, men vi bör föra vår republikanska kamp inte med aggressivitet och personangrepp – utan med torrt sakliga argument, och sprudlande humor. Få företeelser är ju så tacksamma att häckla!

Parat med min liberala vrede finns äcklet inför kryperiet och underdånigheten som alltjämt, alltför ofta präglar inställningen till monarkin. Därför är jag, som Vilhelm Moberg, republikan. Därför anser jag att monarkin är i otakt med tiden, och önskar att monarkin skulle granskas hårdare, mer rättvisande. Men det ska ske sakligt;  utan personangrepp eller infamiteter.

I satirens värld finns det dock en hel del som överheten bör få tåla. Ironi och humor har alltid varit våra, folkets, vapen mot överheten. Det är ett effektivt sätt att sticka hål på både uppblåsthet och underdånighet – som ibland på ett märkligt sätt verkar kombineras hos vissa av monarkins tillskyndare. Satiren passar rentav särdeles bra i argumentationen mot monarkin. Få mål kan vara så tacksamma; inget avslöjar mer effektivt och skoningslöst absurditeten i vårt anakronistiska statsskick.

Satiren retar rojalister, övertygar osäkra – och stärker oss inbitna republikaner. Det gäller bara att vi också inte tar oss själva på för uppblåst och stort allvar. Så var med och håll upp skrattspegeln!

Carl Johan De Geer på Färgfabriken, SvD: Demokratikamp med humorn som adelsmärke.

 

Demokrati & ideologi

Kungliga hjärtefrågor

Drottning Silvias engagemang för utsatta barn och demenssjuka är berömvärt. Men kungligheternas hjärtefrågor väcker frågor om vem styr monarkins prioriteringar. Vem granskar kungahusets kontakter och hur inflytandet används?

iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se
iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se

Den svenska drottningen har ett omvittnat stort engagemang i barn, genom Childhood Foundation, och i vården av demenssjuka och kampen mot alzheimer, genom bl a Silviahemmet. Det senare uppmärksammas stort i helgens DN Lördag och har sitt ursprung i drottningens familjeerfarenheter. Ingen kan förstås ifrågasätta att medlemmar av kungafamiljen använder sin plattform för att lyfta så viktiga och behjärtansvärda områden, och både vården och forskningen kring alzheimer har behövt sådan uppmärksamhet. Likväl väcker det frågor – som lyfts i DN-reportaget.

Det är kungligheterna själva som väljer sina hjärtefrågor. Hur görs avvägningarna? Vilka påverkar prioriteringarna? Och vilka vägar tar de kungliga kontakterna? Vem utövar inflytande över vem, och hur?

Det är frågor som kanske verkar onödiga eller rentav förmätna att ställa när det handlar om områden av så självklart allmänintresse som utsatta barn och demenssjukdomar. Men vad händer om, eller snarare när, det kungliga intresset och allmänintresset inte sammanfaller lika tydligt? Om, som Per Svensson frågar sig i DN-reportaget, de Riskerar ett kungligt fokus att snedvrida debatten? Kan de kungliga kontakterna och den plattform som monarkin ger, användas i syften som inte delas av eller rentav går emot allmänheten eller merparten av svenskarna? Skulle den öppna uppmärksamheten eller de mer dolda kontakterna t ex kunna påverka vårdens, myndigheters eller forskningens prioriteringar så att resurser fördelas på ett sätt som de objektivt inte skulle ha gjorts? Att risken finns och frågorna kan ställas är skäl nog att analysera och ifrågasätta sakernas tillstånd.

Tillståndet som bör analyseras och ifrågasättas är den svenska monarkin. Alla har självklart rätt till sina hjärtefrågor – det potentiella problemet ligger i den plattform man verkar från.

”Det är inte bra att samhällets uppmärksamhet och resursspridning styrs av kungafamiljens privata omständigheter”, säger Per Svensson. Men se på USA:s ”First Ladies” och andra presidentmakar, kanske någon invänder. Förvisso ingår det i rollen för en första dam (vi har ännu inte haft någon första herre) i Vita huset att visa stort engagemang i någon eller någon, viktiga, men mer allmängiltiga och partipolitiskt ofarliga, frågor. Men skillnaden ligger förstås i att makarna i Vita huset har sina positioner på lån från folket i fyra år, och som längst åtta år. I en ärftlig monarki blir det något helt annat.

Ligger det inte i monarkins hela syfte att vara en symbol och lyfta viktiga frågor? Jovisst. Därför bär hela monarkin i sig själv på en stor självmotsägelse, en inneboende konflikt.

Monarken är Sveriges statschef, innehavare av vårt högsta ämbete och den främste representanten för vårt land. De kungliga familjemedlemmarna har sin makt och sitt inflytande just i kraft av sina familjeband. Men öppenheten och insynen brister. Lika lite som kungligheternas intressen och prioriteringar, känner vi till deras kontakter och hur de utövar sitt inflytande – eller vilka som har inflytande över och påverkar dem. Denna bristande öppenhet blir förstås särskilt problematisk just eftersom det handlar om ett ärftligt ämbete.

Den bristande insynen beror både på institutionella regler, på kungahusets ovilja att granskas – och på granskarnas åtminstone hittills ofta visade ovilja att nagelfara just kungahuset. Vilhelm Moberg talade väl om den underdånighet som breder ut sig med ett monarkiskt statsskick. Här ser vi en effekt av den underdånigheten. Vi har satt några av oss över oss andra, förärat dem en ställning av utvaldhet – gett dem makt över oss. Utan att ha verktygen eller förmågan att granska, utvärdera och följa upp.

Jag är republikan. Men så länge vi har ett monarkiskt statsskick borde vi åtminstone ställa krav på öppenhet, redovisning och granskning av prioriteringar, beslut och kontakter. Demokratin och rättsstaten kan inte göra halt vid tronen.

Demokrati & ideologi

Monarki ur takt med tiden

Prinsessbröllop och nya småprinsessor har inte hjälpt: förtroendet för kungahuset fortsätter att sjunka till nya rekordlåga nivåer enligt SOM-institutet. Monarkins minskade stöd handlar både om personer och om institutionen i sig.

UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det är lätt att raljera över kungens valspråk. Carl XVI Gustaf och den institution han representerar känns allt mindre som något för Sverige i tiden. Stödet för monarkin har varit på nedgång länge, och republikanhängarna blir fler även om vi fortfarande utgör en minoritet. De långsiktiga utsikterna för monarkin kan utläsas av SOM-institutets mätningar av förtroendet för olika institutioner – där kungahuset tvingas notera en ny rekordlåg nivå (DI/TT: Dalande förtroende för kungahuset). Ett lågt, och sjunkande, förtroende torde förstås i förlängningen leda till ett svagare stöd för monarkin som institution.

Att rekordfå personer har förtroende för kungahuset handlar förstås delvis om personer, men det är inte hela förklaringen. Kungens tillkortakommanden och ifrågasättandet av drottningens familjehistoria har inte uppvägts av den populära kronprinsessans mer framträdande roll eller bröllop, graviditeter och nya prinsessor. Det varaktigt minskade stödet tyder på att förtroendefrågan även gäller institutionen i sig – kungahuset och i förlängningen monarkin.

Personen och institutionen är förstås svårare att skilja åt i fråga om monarkin än när det gäller någon annan instans. Det är också debatten om personerna, med skandaler kring kungen och för all del även nazianklagelser kring drottningens familj, som har öppnat för ifrågasättandet av institutionen. Plötsligt frågar sig människor vad monarkin egentligen är för märklig konstruktion – som innebär att vårt lands högsta ämbete inte tillsätts genom meriter utan genom arv. En tillsättningsprocess som uppenbarligen kan ge mycket märkliga konsekvenser.

Fler börjar nog också uppmärksamma, och ifrågasätta, andra underligheter, som svårigheterna att granska monarkin eller dimridåerna kring de ekonomiska förhållandena inom kungahuset och hovstaten. Eller för den delen den hovsamhet och det ryggkrökande som fortfarande breder ut sig i officiella sammanhang och medier, den ”anda av underdånighet” som Vilhelm Moberg så träffande beskrev redan för ett halvt sekel sedan och som än i dag är ett uppfordrande och ryggradsstärkande stridsrop för den som är republikan.

Kungahusets och monarkins framtidshopp är också personkopplad. Kronprinsessan Victoria har med sin skicklighet och jordnära karisma förutsättningar att bli både folkkär och framgångsrik. Republikanernas hopp är att nuvarande kung följer den bernadotteska familjetraditionen och sitter kvar tiden ut, men frågan är om ens Victorias styrkor förmår vända den negativa trenden. Kanske har hon större chanser att bli en utmärkt republikansk statschef.

Demokrati & ideologi

Välkommen till världen

Många flickor vill vara prinsessor. För de flesta går det över – för andra är det en livsuppgift. Jag hoppas att Madeleines nyfödda dotter får ett långt och lyckligt liv, utan att behöva tyngas av den livsuppgiften. Monarkins grundläggande ojämlikhet drabbar både de få utvalda och de många icke utvalda.

NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O'Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal tid föddes deras dotter i New York.
NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O’Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal tid föddes deras dotter i New York. Bild Wikimedia/Frankie Fouganthin.

För första gången ”i modern tid” har en svensk prinsessa fött utomlands (Expressen om födseln). Madeleines och Chris O’Neills dotter blir både amerikansk och svensk medborgare. Hon är dock unik på fler sätt än vad Expressen påpekar. Istället för yrande rojalistiska spekulationer om att hon kan ha större chanser att bli drottning i ett annat land än Sverige, genom giftermål, har hon  förutsättningar att nå toppen helt på egen hand. Som amerikansk medborgare (och, även utan kungliga anor, goda förutsättningar från födseln) har hon ju alla möjligheter att en dag bli amerikansk president.

Den nyaste medlemmen av vår svenska kungafamilj är den femte i tronföljden efter moster, kusin, morbror och mamma. Då måste hon förstås, bland andra krav, hålla sig till den rena evangeliska läran som den uttrycks i den augsburgska bekännelsen, som det uttrycks i successionsordningen, Sveriges äldsta grundlag (länkar till Wikipedia). Men tack vare mamma Madeleines val att bosätta sig på andra sidan Atlanten har hon nog större chanser än prinsessan Estelle, och eventuellt fler svenska kusiner, att få en normal uppväxt.

Monarkin är det yttersta symboliska uttrycket för ojämlikhet: Att någon från födseln anses vara för mer än någon annan, så till den grad att man omfattas av särskilda grundlagar och har vägen till ett ämbete eller en roll i statens maktutövning utstakad för sig. Men den som sansat betraktar denna utstakade väg ur personligt perspektiv känner nog som jag: monarkins ojämlikhet drabbar dess företrädare minst lika hårt som några andra.

I USA kunde statschefskapet bli symbolen för emancipation; för en religiös minoritet med John F. Kennedy 1960; för svarta med Barack Obama 2008; kanske för kvinnor genom Hillary Clinton 2016. Det kan inte ske i Sverige. Här förs statschefskapet vidare inte genom meriter eller demokratiska val, utan genom en rigid ordning som ändå i slutänden helt beror på slumpen. Monarkin blev förvisso könsneutral 1980, men en meritokrati är det fortfarande absolut inte.  Den hårt studerande kvinnan eller mannen med blandad etnisk bakgrund kan aldrig nå toppen.

Stödet för den svenska monarkin har sviktat under en lång rad år. Delvis beror det på personfaktorn – missnöjet med den nuvarande statschefen Carl XVI Gustaf. Fler och fler anser att han liksom sina nederländska och belgiska kollegor bör abdikera och låta den populära och till synes mycket kompetenta Victoria ta över (SVT). Det kunde eventuellt rädda monarkin under överskådlig tid; republikanerna får på kort sikt hoppas på kungens konservatism och den bernadotteska familjetraditionen.

Men även republikanernas hopp står till personfaktorn. Till att det orimliga i att en person från födseln men helt utan andra kriterier ska vara förutbestämd att fylla statens förnämsta position, och offra sin egen person som symbol för riket Sverige. Varje gång en ny potentiell tronföljare föds väcks den diskussionen.

Alla och ingen ska vara prins och prinsessa.

Läs mer av vad jag skrivit om republik.

Demokrati & ideologi

Kungens konservatism republikanernas räddning?

Stödet för en svensk republik ökar i takt med det minskade förtroendet för kungahuset. Att Carl Gustaf Bernadotte håller fast vid familjetraditionen – och kronan – verkar vara vårt största hopp.

Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det har varit ett positivt år för kungahuset, med bröllop, graviditet, bedårande lillprinsessa, regentjubileum; kort sagt allt som ett kungahus numera är till för. Ändå – för att tala i politikertermer – lyfter inte opinionen. Tvärtom sjunker stödet för monarkin, medan efterfrågan på en svensk republik slår rekord. (27 procent vill att monarkin avskaffas, en signifikant uppgång, medan stödet för monarkin når sin lägsta nivå hittills, 64 procent, enligt dagens opinionsmätning från Ipsos i DN.)

Trots allt fler republikaner är det förstås en bra bit kvar till majoritet. Men om trenden fortsätter, och mindre än hälften av medborgarna stödjer monarkin i en inte alltför avlägsen framtid, aktualiseras republikfrågan på ett helt nytt sätt i för våra demokratiskt valda riksdagspartier.

Ungdomen är republikanernas största hopp. Stödet för monarkin är lägre bland yngre svenskar. Det är förhoppningsvis en förändrad grundinställning, inte en tillfällig trend.

Monarkins hopp står också till yngre krafter. Som dagens opinionsmätning i DN visar vill fler (48 procent) nu att Victoria Bernadotte tar över statschefskapet. Och kronprinsessan verkar med rätta baracken uppskattad person – klok, varm, humoristisk, engagerad, modern. Vi får hoppas att det absurt omoderna i att en stats högsta ämbete går i arv, eller överlåts som en familjeklenod, fortfarande väger över i medborgarnas – främst de ungas – och kanske även i Victoria Bernadottes ögon.

Republikens bästa hopp står annars till monarkens konservatism. En Bernadotte abdikerar inte. Det hör inte till familjetraditionen.

Jesper Svensson: Kungens kurva pekar nedåt.

Demokrati & ideologi

Därför republikan

Borde inte den negativa rapporteringen om kungahuset och det sjunkande förtroendet för monarkin glädja en inbiten republikan? Både och. Vi vill tala om saken – inte personerna.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″. På begäran skriver jag också ett inlägg om min självklara inställning till monarkin.

Vilhelm Moberg, republikansk hjälte.
Vilhelm Moberg, republikansk hjälte.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig.” Med de orden i skriften”Därför är jag republikan” gav Vilhelm Moberg oss republikaner sitt stridsrop. Ur det perspektivet kan det glädja oss att skandalförfattare och kvällstidningsjournalister gör snaskiga avslöjanden om kungligheter. Det är ju knappast ägnat att öka undersåtligheten.

Men eventuella skandaler har bara indirekt med republikens princip att göra. De visar riskerna med ett statsskick där det högsta ämbetet går i arv: vi vet aldrig vad vi får. Och även om det nästa gång för Sveriges del verkar bli riktigt bra, så är det heller inget vi kan påverka eller påskynda. Vi kan inte välja bort en trött äldre man till förmån för en kompetent yngre kvinna.

Republikens princip handlar om demokrati, om meritokrati och om jämlikhet. Självklart bör även statens högsta ämbete vara demokratiskt tillsatt. Självfallet ska alla ämbeten så långt det är möjlig tillsättas efter kompetens och meriter. Och självklart är alla människor lika värda – ingen ska visas undersåtlighet för att man råkar vara född i en viss familj. Och ingen ska tvingas stå ut med svasseriet och undersåtligheten, få allt från sin religionsfrihet till sin rörelsefrihet och personliga integritet begränsad, för att man råkar ha fötts i den där familjen.

Alla ska ha rätt till att bygga sitt eget, meningsfulla liv. Även prinsar och prinsessor. Och alla borde ha möjlighet  att väljas till kung eller drottning. Eller vilken form av republik vi nu slutligen väljer. (Läs också tidigare blogginlägg om republik bl.a. i samband med kronprinsessbröllopet.)

Det handlar om saken – inte om enskilda personers väl och vandel. Men saken handlar till sist också om personerna. Om dem och om oss, och vår värdighet.

krona_100

Demokrati & ideologi, Jämlikhet

Välkommen in, Victoria

När Sveriges utkorade blivande statschef går på gaygala väcker det jubel. Kronprinsessan Victoria är förstås varmt välkommen som supporter för hbt-rättigheter och jag har ingen anledning att tvivla på hennes engagemang. Hennes deltagande och prisutdelande väcker dock ett par frågor.

Kungahusets stöd för frihetsrörelsen hbt känns något senkommet. Under alla år när kampen var betydligt tuffare, när strider togs och vanns om sjukdomsstämpeln, partnerskapet, föräldraskapet, äktenskapet m m, lyste kungahuset med sin frånvaro. Mot den bakgrunden får gaygalans jubel mig faktiskt att skämmas en smula

Först när det blir ofarligt engagerar sig kungligheterna (och Victoria ska givetvis ha en eloge för att vara först ut).

Det förhindrar inte att monarkin är något av det mest heteronormativa vi har. Av kronan, svärdet och kyrkan är det kronan som står kvar när militärer bildat hbt-nätverk och samkönade par kan gifta sig i den forna statskyrkans hägn.

Victoria Bernadotte skulle säkert vinna stort stöd som en progressiv presidentkandidat. Med ett fullt ut demokratiskt statsskick försvinner den heteronormativa blodsmystiken.

Skriver tillsammans med Magnus Simonsson, Jesper Svensson och Anne-Lie Elfvén på qx.se. Jesper Svensson bloggar liksom Eva Ek.