Monarki ur takt med tiden

Prinsessbröllop och nya småprinsessor har inte hjälpt: förtroendet för kungahuset fortsätter att sjunka till nya rekordlåga nivåer enligt SOM-institutet. Monarkins minskade stöd handlar både om personer och om institutionen i sig.

UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det är lätt att raljera över kungens valspråk. Carl XVI Gustaf och den institution han representerar känns allt mindre som något för Sverige i tiden. Stödet för monarkin har varit på nedgång länge, och republikanhängarna blir fler även om vi fortfarande utgör en minoritet. De långsiktiga utsikterna för monarkin kan utläsas av SOM-institutets mätningar av förtroendet för olika institutioner – där kungahuset tvingas notera en ny rekordlåg nivå (DI/TT: Dalande förtroende för kungahuset). Ett lågt, och sjunkande, förtroende torde förstås i förlängningen leda till ett svagare stöd för monarkin som institution.

Att rekordfå personer har förtroende för kungahuset handlar förstås delvis om personer, men det är inte hela förklaringen. Kungens tillkortakommanden och ifrågasättandet av drottningens familjehistoria har inte uppvägts av den populära kronprinsessans mer framträdande roll eller bröllop, graviditeter och nya prinsessor. Det varaktigt minskade stödet tyder på att förtroendefrågan även gäller institutionen i sig – kungahuset och i förlängningen monarkin.

Personen och institutionen är förstås svårare att skilja åt i fråga om monarkin än när det gäller någon annan instans. Det är också debatten om personerna, med skandaler kring kungen och för all del även nazianklagelser kring drottningens familj, som har öppnat för ifrågasättandet av institutionen. Plötsligt frågar sig människor vad monarkin egentligen är för märklig konstruktion – som innebär att vårt lands högsta ämbete inte tillsätts genom meriter utan genom arv. En tillsättningsprocess som uppenbarligen kan ge mycket märkliga konsekvenser.

Fler börjar nog också uppmärksamma, och ifrågasätta, andra underligheter, som svårigheterna att granska monarkin eller dimridåerna kring de ekonomiska förhållandena inom kungahuset och hovstaten. Eller för den delen den hovsamhet och det ryggkrökande som fortfarande breder ut sig i officiella sammanhang och medier, den ”anda av underdånighet” som Vilhelm Moberg så träffande beskrev redan för ett halvt sekel sedan och som än i dag är ett uppfordrande och ryggradsstärkande stridsrop för den som är republikan.

Kungahusets och monarkins framtidshopp är också personkopplad. Kronprinsessan Victoria har med sin skicklighet och jordnära karisma förutsättningar att bli både folkkär och framgångsrik. Republikanernas hopp är att nuvarande kung följer den bernadotteska familjetraditionen och sitter kvar tiden ut, men frågan är om ens Victorias styrkor förmår vända den negativa trenden. Kanske har hon större chanser att bli en utmärkt republikansk statschef.



Kategorier:Demokrati & ideologi

Taggar:, , , , , , , , , , , ,

3 replies

  1. Skulle vara spännande att veta hur många som är neutrala… Bara för att man inte säger rätt ut att man vill ha republik, behöver inte det betyda att man är en entusiastisk rojalist ju!

Trackbacks

  1. Låt familjen Bernadotte försörja sig själva | Sven Tycker

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: