Tagg: Estelle

Monarki ur takt med tiden

Prinsessbröllop och nya småprinsessor har inte hjälpt: förtroendet för kungahuset fortsätter att sjunka till nya rekordlåga nivåer enligt SOM-institutet. Monarkins minskade stöd handlar både om personer och om institutionen i sig.

UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det är lätt att raljera över kungens valspråk. Carl XVI Gustaf och den institution han representerar känns allt mindre som något för Sverige i tiden. Stödet för monarkin har varit på nedgång länge, och republikanhängarna blir fler även om vi fortfarande utgör en minoritet. De långsiktiga utsikterna för monarkin kan utläsas av SOM-institutets mätningar av förtroendet för olika institutioner – där kungahuset tvingas notera en ny rekordlåg nivå (DI/TT: Dalande förtroende för kungahuset). Ett lågt, och sjunkande, förtroende torde förstås i förlängningen leda till ett svagare stöd för monarkin som institution.

Att rekordfå personer har förtroende för kungahuset handlar förstås delvis om personer, men det är inte hela förklaringen. Kungens tillkortakommanden och ifrågasättandet av drottningens familjehistoria har inte uppvägts av den populära kronprinsessans mer framträdande roll eller bröllop, graviditeter och nya prinsessor. Det varaktigt minskade stödet tyder på att förtroendefrågan även gäller institutionen i sig – kungahuset och i förlängningen monarkin.

Personen och institutionen är förstås svårare att skilja åt i fråga om monarkin än när det gäller någon annan instans. Det är också debatten om personerna, med skandaler kring kungen och för all del även nazianklagelser kring drottningens familj, som har öppnat för ifrågasättandet av institutionen. Plötsligt frågar sig människor vad monarkin egentligen är för märklig konstruktion – som innebär att vårt lands högsta ämbete inte tillsätts genom meriter utan genom arv. En tillsättningsprocess som uppenbarligen kan ge mycket märkliga konsekvenser.

Fler börjar nog också uppmärksamma, och ifrågasätta, andra underligheter, som svårigheterna att granska monarkin eller dimridåerna kring de ekonomiska förhållandena inom kungahuset och hovstaten. Eller för den delen den hovsamhet och det ryggkrökande som fortfarande breder ut sig i officiella sammanhang och medier, den ”anda av underdånighet” som Vilhelm Moberg så träffande beskrev redan för ett halvt sekel sedan och som än i dag är ett uppfordrande och ryggradsstärkande stridsrop för den som är republikan.

Kungahusets och monarkins framtidshopp är också personkopplad. Kronprinsessan Victoria har med sin skicklighet och jordnära karisma förutsättningar att bli både folkkär och framgångsrik. Republikanernas hopp är att nuvarande kung följer den bernadotteska familjetraditionen och sitter kvar tiden ut, men frågan är om ens Victorias styrkor förmår vända den negativa trenden. Kanske har hon större chanser att bli en utmärkt republikansk statschef.

Välkommen till världen

Många flickor vill vara prinsessor. För de flesta går det över – för andra är det en livsuppgift. Jag hoppas att Madeleines nyfödda dotter får ett långt och lyckligt liv, utan att behöva tyngas av den livsuppgiften. Monarkins grundläggande ojämlikhet drabbar både de få utvalda och de många icke utvalda.

NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O'Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal  tid föddes deras dotter i New York.
NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O’Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal tid föddes deras dotter i New York. Bild Wikimedia/Frankie Fouganthin.

För första gången ”i modern tid” har en svensk prinsessa fött utomlands (Expressen om födseln). Madeleines och Chris O’Neills dotter blir både amerikansk och svensk medborgare. Hon är dock unik på fler sätt än vad Expressen påpekar. Istället för yrande rojalistiska spekulationer om att hon kan ha större chanser att bli drottning i ett annat land än Sverige, genom giftermål, har hon  förutsättningar att nå toppen helt på egen hand. Som amerikansk medborgare (och, även utan kungliga anor, goda förutsättningar från födseln) har hon ju alla möjligheter att en dag bli amerikansk president.

Den nyaste medlemmen av vår svenska kungafamilj är den femte i tronföljden efter moster, kusin, morbror och mamma. Då måste hon förstås, bland andra krav, hålla sig till den rena evangeliska läran som den uttrycks i den augsburgska bekännelsen, som det uttrycks i successionsordningen, Sveriges äldsta grundlag (länkar till Wikipedia). Men tack vare mamma Madeleines val att bosätta sig på andra sidan Atlanten har hon nog större chanser än prinsessan Estelle, och eventuellt fler svenska kusiner, att få en normal uppväxt.

Monarkin är det yttersta symboliska uttrycket för ojämlikhet: Att någon från födseln anses vara för mer än någon annan, så till den grad att man omfattas av särskilda grundlagar och har vägen till ett ämbete eller en roll i statens maktutövning utstakad för sig. Men den som sansat betraktar denna utstakade väg ur personligt perspektiv känner nog som jag: monarkins ojämlikhet drabbar dess företrädare minst lika hårt som några andra.

I USA kunde statschefskapet bli symbolen för emancipation; för en religiös minoritet med John F. Kennedy 1960; för svarta med Barack Obama 2008; kanske för kvinnor genom Hillary Clinton 2016. Det kan inte ske i Sverige. Här förs statschefskapet vidare inte genom meriter eller demokratiska val, utan genom en rigid ordning som ändå i slutänden helt beror på slumpen. Monarkin blev förvisso könsneutral 1980, men en meritokrati är det fortfarande absolut inte.  Den hårt studerande kvinnan eller mannen med blandad etnisk bakgrund kan aldrig nå toppen.

Stödet för den svenska monarkin har sviktat under en lång rad år. Delvis beror det på personfaktorn – missnöjet med den nuvarande statschefen Carl XVI Gustaf. Fler och fler anser att han liksom sina nederländska och belgiska kollegor bör abdikera och låta den populära och till synes mycket kompetenta Victoria ta över (SVT). Det kunde eventuellt rädda monarkin under överskådlig tid; republikanerna får på kort sikt hoppas på kungens konservatism och den bernadotteska familjetraditionen.

Men även republikanernas hopp står till personfaktorn. Till att det orimliga i att en person från födseln men helt utan andra kriterier ska vara förutbestämd att fylla statens förnämsta position, och offra sin egen person som symbol för riket Sverige. Varje gång en ny potentiell tronföljare föds väcks den diskussionen.

Alla och ingen ska vara prins och prinsessa.

Läs mer av vad jag skrivit om republik.