Välkommen till världen

Många flickor vill vara prinsessor. För de flesta går det över – för andra är det en livsuppgift. Jag hoppas att Madeleines nyfödda dotter får ett långt och lyckligt liv, utan att behöva tyngas av den livsuppgiften. Monarkins grundläggande ojämlikhet drabbar både de få utvalda och de många icke utvalda.

NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O'Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal  tid föddes deras dotter i New York.
NU FÖRÄLDRAR. Madeleine och Chris O’Neill vid sin bröllopskortege 8 juni 2013. 20 februari lokal tid föddes deras dotter i New York. Bild Wikimedia/Frankie Fouganthin.

För första gången ”i modern tid” har en svensk prinsessa fött utomlands (Expressen om födseln). Madeleines och Chris O’Neills dotter blir både amerikansk och svensk medborgare. Hon är dock unik på fler sätt än vad Expressen påpekar. Istället för yrande rojalistiska spekulationer om att hon kan ha större chanser att bli drottning i ett annat land än Sverige, genom giftermål, har hon  förutsättningar att nå toppen helt på egen hand. Som amerikansk medborgare (och, även utan kungliga anor, goda förutsättningar från födseln) har hon ju alla möjligheter att en dag bli amerikansk president.

Den nyaste medlemmen av vår svenska kungafamilj är den femte i tronföljden efter moster, kusin, morbror och mamma. Då måste hon förstås, bland andra krav, hålla sig till den rena evangeliska läran som den uttrycks i den augsburgska bekännelsen, som det uttrycks i successionsordningen, Sveriges äldsta grundlag (länkar till Wikipedia). Men tack vare mamma Madeleines val att bosätta sig på andra sidan Atlanten har hon nog större chanser än prinsessan Estelle, och eventuellt fler svenska kusiner, att få en normal uppväxt.

Monarkin är det yttersta symboliska uttrycket för ojämlikhet: Att någon från födseln anses vara för mer än någon annan, så till den grad att man omfattas av särskilda grundlagar och har vägen till ett ämbete eller en roll i statens maktutövning utstakad för sig. Men den som sansat betraktar denna utstakade väg ur personligt perspektiv känner nog som jag: monarkins ojämlikhet drabbar dess företrädare minst lika hårt som några andra.

I USA kunde statschefskapet bli symbolen för emancipation; för en religiös minoritet med John F. Kennedy 1960; för svarta med Barack Obama 2008; kanske för kvinnor genom Hillary Clinton 2016. Det kan inte ske i Sverige. Här förs statschefskapet vidare inte genom meriter eller demokratiska val, utan genom en rigid ordning som ändå i slutänden helt beror på slumpen. Monarkin blev förvisso könsneutral 1980, men en meritokrati är det fortfarande absolut inte.  Den hårt studerande kvinnan eller mannen med blandad etnisk bakgrund kan aldrig nå toppen.

Stödet för den svenska monarkin har sviktat under en lång rad år. Delvis beror det på personfaktorn – missnöjet med den nuvarande statschefen Carl XVI Gustaf. Fler och fler anser att han liksom sina nederländska och belgiska kollegor bör abdikera och låta den populära och till synes mycket kompetenta Victoria ta över (SVT). Det kunde eventuellt rädda monarkin under överskådlig tid; republikanerna får på kort sikt hoppas på kungens konservatism och den bernadotteska familjetraditionen.

Men även republikanernas hopp står till personfaktorn. Till att det orimliga i att en person från födseln men helt utan andra kriterier ska vara förutbestämd att fylla statens förnämsta position, och offra sin egen person som symbol för riket Sverige. Varje gång en ny potentiell tronföljare föds väcks den diskussionen.

Alla och ingen ska vara prins och prinsessa.

Läs mer av vad jag skrivit om republik.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s